Den 25 juli 2014

Kära Lina,
Hur mår du? Hur är det i Tunisien? Visste du att jag fått större förståelse för panarabism sedan jag flyttade till Sverige? På något magiskt vis känns det som om jag kommit närmare alla de arabiska länderna här i Sverige än när jag bodde i Jemen. Jag tror det beror på att Sverige har ett tiotal diskussionsplattformar om arabvärlden och det faktum att jag haft möjlighet att träffa så många arabiska revolutionärer över hela Europa, jag har ju exempelvis träffat dig två gånger de senaste tre åren – en gång i Sverige och en gång i Norge. Jag måste också påpeka att mitt liv som politisk flykting i Sverige sedan upproret i Jemen har förändrat mitt sätt att se på världen. Allt har blivit politiskt, även min ökade känsla för panarabism. En av de mäktigaste upplevelser jag haft var när jag tänkte på hur vi araber delade samma kamp och mål i samband med att jag lyssnade till dig prata om hur viktigt det är att vara politiskt aktiv och avslöja vad diktatorerna gör med våra länder.

Det var i slutet av 2010 i Sanaa. Jag städade huset medan teven stod på. Det var ett inslag på den tyska kanalen Deutsche Welle om situationen i Tunisien och de intervjuade dig mitt i händelsernas centrum, du duckade för polisens tårgasgranater och berättade om ditt arbete med bloggen. ”Wow! Hur kan den där unga bloggaren vara så modig?” undrade jag. ”Om hon kan, så kan jag” beslöt jag mig för i all hemlighet.

När jag nu ser tillbaka på den arabiska våren är jag tacksam för att du gav mig inspiration till att blogga aktivt om de mänskliga rättigheterna i mitt hemland. Jag hyser onekligen blandade känslor för den arabiska våren. Den ledde både till befrielse och till tillbakagång på en och samma gång. Jag vet att jag är stolt över att ha varit en del av dess storhet – att ha protesterat på gatorna, höjt rösten mot orättvisorna och oavbrutet motarbetat diktatorerna – men jag känner också bördan av den stora tillbakagång som vi just nu genomgår på det politiska och ekonomiska planet.

Jag dricker kaffe och tittar på den nya dramaserien ”Empire of whom?” som de sänder under Ramadan i år och jag skrattar när jag ser hur de ironiserar över de frågor vi kämpar med under den arabiska vårens efterspel. Det är svårt att bortse från de dramatiska förändringar som skett i många av de arabiska länderna och jag tycker att serien både är relevant och ligger rätt i tiden. När det jag sett har sjunkit in ordentligt börjar jag undra vad för slags monster det är vi har skapat. ”Jag önskar att vi kunde vrida tillbaka klockan och aldrig startat den där förbannade arabiska våren” erkänner jag för en vän som också lever i Sverige som flykting efter den arabiska våren. Vår förtvivlan är för stark och det verkar som om blodet aldrig slutar flyta. Vi känner bara ånger för att vi förlorade mer än vi vann. ”Priset för frihet är högt och vi måste offra mycket för att vinna vår värdighet”, svarar min vän. Det är sant! De flesta arabiska länder som genomgått en revolution har levt under autokrati i tre, fyra eller fler årtionden och det är omöjligt att lösa alla problem över en natt. Men de unga känner sig frustrerade under de nya regeringarnas ledning. Under upprorens första dagar och månader återvände araber i diaspora till sina hemländer för att vara delaktiga i den historiska förändringen. Nu har de åkt tillbaka och många av dem som är kvar vill immigrera eftersom situationen hela tiden försämras.

Det kom utan tvekan goda saker ur upproren. Jag tänker särskilt på Jemen och jag anser att bland det bästa som hände var att fler kvinnor blev delaktiga i beslutsprocessen. Från att det funnits en kvinna av totalt 301 parlamentsledamöter i landet sitter kvinnor numera på trettio procent av platserna i semi-parlamentet National Dialogue Conference. Det är i mina ögon upprorets främsta förtjänst. Å andra sidan ledde upproret också till straffrihet för mördare, att vi inte haft ett enda val de senaste tre åren, starkare miliser, att hälften av landets drygt 25 miljoner människor svälter och ett fortsatt krig mot media – vägen fortsätter att vara krokig.

Det som gör mig mest frustrerad är att den amerikanska administrationen och angränsande monarkier som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har lobbat för egna politiska agendor under vårt uppror och i vårt land. Jag kämpar för mitt lands suveränitet samtidigt som mina landsmän bara bryr sig om att överleva – de har allvarligare problem att tänka på. De oroar sig för matpriser som skjuter i taket, bränslebrist, strömavbrott, vattenbrist … Demokrati och pressfrihet står längst ner på människors prioritetslista just nu.

Tillbaka till mitt inre dilemma. Jag vet att ordens makt är oändlig och som skribent och bloggare är det min plikt att kämpa för rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter. Jag gör det jag kan, men nästan all min energi går åt till att kämpa emot min frustration. Du och jag vet mycket väl att saker och ting inte utvecklas i den riktning vi önskar – så ser verkligheten ut för oss och för människorna i de arabiska länderna. Hur hanterar du det dilemmat, Lina? Hur orkar du fortsätta kämpa? Är du nöjd med hur det har blivit i Tunisien efter revolutionen? Vad tror du är värst, när diktatorn i ens land slipper ta sitt straff eller flyr till Saudiarabien? #Jagärbaracynisk

Du har alltid varit så modig och envis, vad är din hemlighet?

När jag tänker på misären som råder i mitt land just nu försöker jag hitta tröst i tanken på att vi har genomlevt tre decennier av politisk stagnation och att processen kommer att bli lång och svår innan vi kan skapa en stabil demokrati. Förändring tar tid, men var ska vi hitta engagemanget och tålamodet?

Jag ser fram emot att läsa ditt svar!

Vänliga hälsningar,
Afrah

* * *

Den 26 juli 2014

Kära Afrah,
Hur mår du? Jag saknar dig verkligen. Det har redan gått två år sedan vi träffades sist. Kommer du ihåg när vi träffades för första gången på riktigt? Det var i Stockholm under ett evenemang som Svenska PEN organiserade 2011. Då var den tunisiska revolutionen pinfärsk. Jag kände mig verkligen optimistisk och full av hopp för mitt land och alla länder som är delaktiga i det som västvärlden felaktigt kallar den arabiska våren, inklusive ditt land. Jag vet inte om du håller med mig, men jag hatar etiketter som ”den arabiska våren” och ”jasminrevolutionen”. De som myntade dem vet inte att det som hände i Tunisien inte har något att göra med havskuster eller jasminbuketterna som man ser på vykorten. Jag får en känsla av att de aldrig förstått att hundratals människor förlorade livet för den här revolutionen. Jag tror att det är samma sak med uttrycket ”den arabiska våren”. Jag är övertygad om att varje land har sina politiska, geografiska, historiska och sociala särdrag. Därför kan vi inte dra alla över en kam. Revolutionernas och upprorens vitt skilda resultat i Tunisien, Egypten, Jemen, Syrien, Libyen och Bahrain bevisar att vi inte kan tala om en arabisk vår. Jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska börja. Men jag ska ge dig en bättre bild av vad som händer i Tunisien just nu. Jag förstår att du är ivrig att ta reda på vad som händer i länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Jag har dessutom märkt att media antingen överskattar eller underskattar det som händer här.

Minns du hur glad och entusiastisk jag var? Då drömde jag om att målen för vår revolution skulle uppfyllas. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor nu. Så mycket har hänt sedan vi träffades sist.

Efter att vi gjorde oss av med diktatorn Ben Ali har landet styrts av flera övergångsregeringar. Vi valde att gå vidare med en konstitutionsförsamling som skulle ta fram en ny konstitution inom loppet av ett år i hopp om att skapa verklig förändring och en ny start. Vi hade så kallade ”öppna och rättvisa” val. Det islamistiska partiet Ennahda fick majoritet i valen. Världen applåderade Tunisien och gratulerade oss till framgångarna med det demokratiska valet. Ennahda ansågs vara ett måttligt islamistiskt parti. Jag erkänner gärna att jag aldrig trott på den historien. Jag anser personligen att politik och religion inte hör ihop. Måttlig islamism är bara en enda stor lögn, ett rykte, en myt. Jag är övertygad om att det som hände sedan är ett bevis på just detta. Många tunisier, framför allt sekulära, oroade sig för utsikten att islamister skulle styra Tunisien och det är sant att Ennahda försökte lugna oss genom att påstå att de inte skulle förbjuda alkohol, hindra turister från att bära bikini eller införa islamiskt bankväsende. Men det som hände sedan visar att det inte är sant. Bara några dagar senare började vi höra talas om att sharia-principer huvudsakligen skulle ligga till grund för lagstiftningen i den nya konstitutionen. Vi hörde hur islamistledare talade om att ändra några artiklar i lagen om personstatus, det vill säga de lagar som garanterar kvinnors rättigheter och familjefördelningen (framför allt genom att förbjuda månggifte). Dessa tal följdes sedan av försök att faktiskt genomföra det. Som det som hände under sommaren 2012 då islamistiska representanter från konstitutionsförsamlingen försökte mynta uttrycket ”komplementaritet mellan män och kvinnor” i stället för ”jämlikhet mellan män och kvinnor”. Det civila samhället blev tvunget att slå vakt om landets sekularism, mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet. Ja, kära vän, det är vad vi måste göra, i stället för att fokusera på de verkliga problemen i vårt land som framför allt är ekonomiska, sociala och relaterade till frihet och värdighet. De har fått debatten att spåra ur och i stället handla om religion och identitet – en oanvändbar och falsk debatt som splittrat det tunisiska folket. Samtidigt syns tydliga tecken på en våg av islamistisk extremism och i stället för att begränsa och stoppa extremisternas handlingar har den islamistiska regeringen visat sig ha alldeles för stort överseende med deras våldsamma uppförande, hatiska uttalanden och förtalskampanjer mot sekulära. Den islamistiska regeringen tillät dem därmed att infiltrera det tunisiska samhället och så sina frön som spridits vind för våg.

Som jag nämnde tidigare skulle konstitutionsförsamlingen ta fram ett utkast till en ny konstitution inom loppet av ett år, men vi fick vänta ungefär tre år på konstitutionen och priset har varit högt: två politiska mord och dussintals mord inom armén och polisväsendet. Ja, terrorism har nästlat sig in i Tunisien på grund av det överseende och den nåd de islamistiska ledarna har visat religiösa extremister. Drömmar om frihet och värdighet har förvandlats till en fruktansvärd mardröm. Den ekonomiska situationen är mycket dålig, liksom säkerheten och respekten för mänskliga rättigheter. Visst applåderade omvärlden och gratulerade oss till den nya konstitutionen som ansågs vara revolutionär, sekulär och modern. En noggrann läsning av texten visar emellertid på luckor och finter i olika artiklar. Artiklarnas bredd och vaga formulering öppnar för olika tolkningar. I en och samma artikel går det att hitta motsättningar, som i exempelvis artikel 6 där det står: ”Staten är religionens väktare. Den garanterar samvets- och religionsfrihet, frihet att utöva sin religion och neutralitet från yttre påverkan för alla moskéer och gudstjänstlokaler. Staten förbinder sig att sprida värderingar gällande måttlighet och tolerans och att skydda det heliga och förbjuda allt som kan utpeka någon som otrogen] och vålds- och hatprovokationer.”

Artikeln är full av inkonsekvenser och motsägelsefulla innebörder och hänvisningar. Den är dessutom för vag och kan därför ge upphov till repressiva tolkningar. Den nya konstitutionen är full av sådana exempel. Men låt oss anta att denna konstitution är världens mest revolutionära konstitution och att den försvarar mänskliga rättigheter och kommer att leda till verklig förändring – räcker det då att trycka den på papper? Måste den inte också omsättas i praktiken?

För några månader sedan besökte en erfaren FN-reporter Tunisien och förklarade att mänskliga rättigheter fortfarande behandlas som under den tidigare regimen. Han fokuserade framför allt på tortyr på polisstationer och fängelser. Jag håller fullständigt med honom, jag har själv fallit offer för polisbrutalitet vid fler än ett tillfälle när jag deltagit i fredliga demonstrationer.

Bara några månader efter att vi blivit av med vår diktator fick jag frågan om vad vi vunnit och jag svarade att det framför allt var en fråga om frihet och yttrandefrihet. I dag tror jag inte att jag har något svar på den frågan. Jag har återigen fått känslan av att de försöker tysta oss och hindra oss från att uttrycka oss. I dag kan du öppet ge uttryck för dina åsikter, men du måste vara beredd på att arresteras, hamna i fängelse och till och med dödas som de två martyrerna Chokri Belaid och Mohamed Brahmi.

Kära Afrah, som jag nämnde inledningsvis kan jag inte beskriva mina känslor och jag kan inte räta ut mina tankar. Du undrade hur jag orkar fortsätta slåss för mitt land. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den frågan. Det handlar om kärleken till Tunisien och till mitt folk. Det är kopplat till de principer och ideal som min pappa har inpräntat i min själ. I dag lever jag med polisskydd eftersom mitt namn har figurerat på terroristers dödslistor som hittats under säkerhetsstyrkornas razzior. Det ger mig mer kraft, energi och vilja att fortsätta slåss för Tunisien. Det är ett bevis på att det jag gör ger avtryck.

Vi har båda drömt om att bygga upp nya länder där alla medborgare har lika rättigheter och kan vara en del av processen med att förbättra situationen. Tyvärr är det inte så lätt som vi hade hoppats. Att störta en diktator räcker inte för att förändra saker och ting. I dag ser jag hur personer ur den gamla regimen på nytt dyker upp på den politiska scenen och hur de knyter kontakter med mörka och bakåtsträvande krafter. I dag är jag mycket rädd. Å ena sidan är jag rädd för att terrorism ska erövra mitt land och andra delar av arabvärlden. Å andra sidan oroar jag mig för att Tunisien på nytt ska bli en polisstat. I samband med den ökande extremismen har människor börjat tala om att ge polisen obegränsade befogenheter att slå tillbaka, agera fritt och strunta i mänskliga rättigheter så länge de bekämpar terrorism. Det är tyvärr så vi blir av med våra rättigheter och vår värdighet.

Men jag fortsätter slåss. Jag fortsätter drömma och jag är hoppfull. Det antar jag att du också är. Kan du berätta lite mer om dina förhoppningar för ditt land? Jag skulle vilja göra mig en bättre bild av vad som händer.

Bästa hälsningar,
Lina

* * *

Den 31 juli 2014

Kära Lina,
När jag läste ditt brev insåg jag att vi inte lever i någon ”post-arabisk vår”-fas, utan i en ”post-utopisk” fas. Äran vi upplevde under våra revolutioners första dagar var bara en myt. Jag tror att det är dags att stålsätta oss inför det som troligtvis kommer att bli den tuffaste tiden i våra liv. Jag är rädd att generationen som upplevt den arabiska våren kommer att bli lika traumatiserad som generationen som upplevde an-Naksah (sexdagarskriget 1967 mellan Israel och de arabiska grannstaterna). Alla har upplevt något slags nederlag.

Låt mig först börja med att säga att jag förstår du motsätter dig etiketten ”den arabiska våren” och faktumet att internationell media kallat våra själar, kroppar, vårt blod och alla våra uppoffringar för ”vår”. Jag håller med dig och jag skulle vilja tillägga att Mellanöstern och Nordafrika inte bara befolkas av araber. Det finns en stor etnisk bredd i regionen, med bland annat judar, kopter och andra minoriteter. Men ärligt talat tror jag att historieböckerna ändå kommer att kalla det ”den så kallade så kallade arabiska våren”. Det säger jag med glimten ögat.

När jag sedan hör hur dålig situationen är i Tunisien får det mig att tänka på vilken lång väg som ligger framför Jemen vad gäller politiska reformer. Jag förstår din frustration, men jag kan inte låta bli att beundra den förbättring Tunisien genomgått. Titta på Jemen! Vi håller fortfarande på att skissa på en ny konstitution. Det betyder emellertid inte att jag underskattar den tillbakagång som du berättade att Tunisien genomgår.

Låt mig först ge dig en bild av hur fel det har gått sedan upproret innan jag berättar om mina förhoppningar för mitt hemland. Vårt land har plågats av oppositionella politiska krafter som är lika korrupta och orättvisa som den styrande makten. Under inledningen av upproret i Jemen tog oppositionen ställning för folkets revolution och när säkerhetsstyrkorna tog i med hårdhandskarna mot demonstranterna fick oppositionen till stånd en kompromiss med den bortkörda presidenten Ali Abdullah Saleh gällande ett maktskifte med stöd av den amerikanska administrationen, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Sedan dess har vi inte haft något att säga till om i vårt lands beslutsfattande. Som jag skrev i mitt förra brev har vi inte haft ETT ENDA val de senaste tre åren. Men det är något annat du måste veta om politik i Jemen, nämligen att den påverkas starkt av landets stamstruktur. Varje stam har sitt eget system och är en liten stat inuti staten. Den bortkörde presidenten Ali Abdullah Saleh tillhörde exempelvis en av de största stammarna i Jemen och det gav honom särskild stammakt när det gällde att mobilisera stammedlemmar och vinna andra stammars godkännande.

Demokrati är ett ord som används i Jemen, men som aldrig har omsatts i praktiken. Innan Nordjemen och Sydjemen enades 1990 kallades den södra delen ”Demokratiska folkrepubliken Jemen” där ordet demokrati ju fanns med. Det politiska systemet i de södra provinserna var icke desto mindre en diktatur. Samtidigt som Sovjetunionen kollapsade 1990 enades Jemen och ett demokratiskt flerpartisystem infördes för att ersätta den diktatur som hade rått före landets enande. Jemen har alltså haft ett flerpartisystem i likhet med andra moderna demokratier de senaste 24 åren. Men under all denna tid har de två politiska systemen försvagats av det dominerande stamsystemet – ett uteslutande manligt system. Det brukar vanligtvis sägas bero på att demokrati uppfattas som en modern västerländsk form av politik som har imiterats och importerats från utlandet. Stammarna gör sig inte bara påminda genom upproren mot staten, deras inflytande märks också på den vidspridda korruptionen och statens svaga institutioner.

Tyvärr har det inte skett några större politiska förändringar efter upproret för tre år sedan. Den bortkörde presidenten Saleh anses i dag vara en av dem som indirekt styr landet eftersom han fortfarande leder det styrande politiska partiet Allmänna Folkkongressen samtidigt som han garanterats rättslig immunitet, trots de förbrytelser han begick över hela landet under upproret 2011. Den nuvarande presidenten för övergångsregeringen, Abd-Rabbu Mansour Hadi som tilldelades tjänsten efter ett ”enmansval” 2012, förkroppsligar till stor del den förre presidentens styre eftersom Hadi var Salehs vice-president under sexton år fram till upproren 2011. Det finns dessutom en bred koalition av politiska krafter, stammar och vanvettiga religiösa ledare som motarbetar all slags sekulära och vänsterinriktade krafter. De fortsätter också att bortse från den södra delen av landets krav på utträde. Den enda förändring vi fått se är Jemens övergång till federalism – och det är ännu oklart vad det kommer att leda till.

Mörka tider väntar när vi nu försöker hitta vår väg till konkret demokrati och fred. I samma stund som jag skriver detta brev pågår protester. Människor blockerar gator och bränner däck i protest mot dagens bränslepriser som regeringen har fördubblat i ett försök att reformera statsunderstöden och komma till rätta med underskottet. Jag skulle tro att det kommer att få svåra konsekvenser för hälften av landets 25 miljoner människor som lever i akut fattigdom – genomsnittspersonen i Jemen har mindre än 2 dollar om dagen att röra sig med.

Jag är inte säker på vad jag tror ska hända med mitt land. Saker och ting blir sämre och sämre. Det som ger mig hopp är de fantastiska sociala förändringar som sker hos den yngre generationen som vägrar låta sig frustreras av landets status quo. Exempelvis har kvinnors politiska engagemang ökat markant, ungdomar har brutit med familjernas monopol över beslutsfattandet och ofta tagit en avvikande ställning under upproret, det finns en större känsla av samhörighet och mångkulturalism, vapenmakt är inte längre det rådande språket och sociala nätverk har gett offentligheten plattformar att engagera sig, uttrycka sig och komma till tals.

Jag låter bli att vara pessimistisk, men jag måste samtidigt vara realistisk och försöka fokusera på ljuspunkterna. Jag skickar dig massor av optimism så att du kan fortsätta orka vara den plågoande och inspirationskälla du alltid har varit.

Fred och kärlek,
Afrah