Vid midnatt den 4 augusti 2019 försvann Kashmir från den virtuella världskartan när internet, mobiltelefoninätet och det fasta telefonnätet plötsligt stängdes av.

Unga kärlekspar, mitt uppe i exalterade samtal, kände det som om de träffats av ett blixtnedslag. De kunde inte ens ta adjö av varandra när telefonuppkopplingen bara dog. Den natt som följde var den längsta och mest ensamma de upplevt.

För en journalist som jag var natten ännu mer brutal där jag låg sömnlös i min säng utan att veta vad som hände utanför. Det fanns inget sätt att kontakta någon och få veta fakta eftersom alla kommunikationsvägar var brutna.

För första gången i min journalistkarriär kände jag mig fullständigt maktlös, eftersom jag var avskuren från omvärlden. Under hela natten fortsatte jag, av gammal vana, att kontrollera mina sociala mediekonton i hopp om att de skulle uppdateras, men det gjorde de inte.

Precis som alla andra invånare i Kashmir försökte jag räkna ut vad anledningen till ett sådant bryskt informationsavbrott kunde vara, men jag lyckades inte hitta någon enskild förklaring. Det här var något nytt även med Kashmirmått mätt.

Nästa morgon, den 5 augusti, lade Indiens inrikesminister Amit Shah fram ett lagförslag i parlamentet om att upphäva Kashmirs speciella status. Förslaget röstades igenom med majoritet. Nu stod allting genast klart. Vi insåg att avbrottet skulle bli långvarigt.

För att hindra människor från att demonstrera och journalister från att göra sitt jobb blockerades gator och ett strikt utegångsförbud infördes. Tanken var att stänga in människor såväl i den virtuella som i den verkliga världen. Dessutom ville man hindra informationsflödet att nå utanför Kashmirdalen. Den indiska regimen var övertygad om att den genom denna ”järnridå” av kommunikationsblockad i Kashmir skulle kunna hindra omvärlden att få veta vad som hände där. Men regimen hade fel.

Inom några dagar hade journalister hittat innovativa sätt att få ut sina nyhetsrapporter. En journalistkollega reste till New Delhi, Indiens huvudstad (cirka 100 mil bort), med flyg och överlämnade personligen sin artikel till sin redaktör. Detta tog honom två dagar att genomföra eftersom utegångsförbud rådde på Kashmirs gator och det inte var säkert att resa efter mörkrets inbrott.

En annan journalistkollega, som arbetar för ett internationellt nyhetsmedium brukade ställa sig utanför flygplatsen och spana efter personer han kände igen som var på väg till New Delhi eller Mumbai. När han upptäckte någon han kände gav han personen en usb-sticka och ett nummer att kontakta.

I några fall pendlade ”kurirer” dagligen fram och tillbaka mellan Srinagar och New Delhi enbart för att hämta usb-stickor, cd-skivor, minneskort etc från reportrar i Kashmir. Denna uppfinningsrika metod upprätthöll i viss utsträckning informationsflödet och nyhetsrapporteringen från Kashmir.

Men med avsaknaden av varje form av kommunikationsmöjlighet blev tillvaron väldigt komplicerad. Det tog oss minst ett par veckor att komma underfund med hur vi skulle få tag på personer utan att kunna ringa dem.

Det var inte lätt. Jag minns att en av mina vänner reste till Srinagar från staden Bijbehara, cirka 4 mil bort, för att träffa mig. Han visste att jag skulle befinna mig antingen på kontoret i nyhetsmediadistriktet eller på Kashmir Press Club eller hemma i bostaden. Han besökte alla tre ställena utan att få tag på mig.

Tyvärr missade han mig på Press Colony med bara fem minuters marginal. Den dagen, efter att han hade ägnat nästan en hel dag åt att leta efter mig, tog han sig hem. Medan han sökte efter mig hade han stött ihop med ett antal olika journalister som han trodde kanske kände mig. Han bad var och en av dem att vidarebefordra hans meddelande ifall de skulle råka träffa på mig.

Varje gång jag under den följande veckan mötte någon av de här journalisterna berättade de för mig om min väns besök och framförde hans meddelande. Ibland kunde en journalist upprepa meddelandet två gånger samma dag, eftersom vi allihop förlorade vårt begrepp om tid och datum. Efter några dagar började de flesta lämna sina mobiler kvar hemma eftersom det kändes som en börda att gå omkring med dem. Helt plötsligt hade gammaldags armbandsur blivit på modet igen.

På grund av de brutna kommunikationsmedlen tog det oss över en månad att äntligen träffas. Under den tiden hade vi besökt varandras områden minst sex gånger utan att lyckas mötas.

Jag kan bara föreställa mig den smärta och desperation som kärlekspar måste känna, eftersom de inte kan lämna meddelanden till varandra öppet, som vi vänner kan. I vissa fall har de återupptäckt den gammaldags konsten att kommunicera: att skriva brev. Men för en generation som vår, som är helt beroende av internet, har uppgiften att skriva ett riktigt brev på papper visat sig vara en svår utmaning. En av mina vänner reste närmare två mil och forcerade ett dussintal tungt bevakade barrikader för att ta sig hem till mig en morgon. Han hade riskerat livet bara för att kunna få till den perfekta inledningen på sitt första kärleksbrev till den han älskade, som bodde i en förnämare del av Srinagar. Hans utvakade, trötta ögon vittnade om den desperation han kände. Han hade aldrig i hela sitt liv skrivit någonting utöver kortare texter eller WhatsApp-meddelanden. Han kände sig hjälplös utan att ha tillgång till Google för att ens kunna få till den första raden.

I den bästa av världar skulle han ha googlat efter exempel på kärleksbrev och kunnat bygga sitt brev på något av de femhundratusen brev som sökmotorn genererat. Men nu fanns det inget Google eller något internet. Så en journalistvän som jag var hans enda hopp. För första gången på nästan ett decennium satte jag mig ner för att med papper och penna skriva ett kärleksbrev åt honom. Det var den mest tillfredsställande upplevelsen jag haft på lång tid.

Framför mig hade jag en älskande som var i desperat behov av att meddela sig med sin käresta men som inte kunde göra det eftersom den indiska regeringen hade klippt av alla kommunikationsmedel.

Men i de flesta situationer är jag lika hjälplös som alla andra som bor här. Min farmor dog medan jag var borta på ett uppdrag. Det fanns ingen möjlighet för min släkt att nå mig och berätta den sorgliga nyheten trots att jag bara var en timmes bilväg därifrån. När jag kom hem igen var hon redan begravd och det hade gått fem timmar, men sedan skulle det ändå ta ytterligare flera dagar innan alla nära släktingar och hennes vänner fått beskedet, och i vissa fall tog det månader.

Den 14 augusti gav Indiens regering till slut journalister begränsad tillgång till telefonsamtal och internetanvändning på ett privat hotell i Srinagar. Centret kom att döpas till Media Facilitation Centre (MFC).

För över fyrahundra lokala, indiska och internationella journalister som arbetade i Kashmir tillhandahölls det endast fyra datorer med internetuppkoppling och en enda mobiltelefon att ringa ifrån. Centret öppnade klockan 9 på morgonen och stängde klockan 21. Under de timmarna kämpade journalister med att sända sina rapporter med hjälp av en avsiktligt långsam internetuppkoppling.

Om man ville ringa ett telefonsamtal måste man skriva in sitt namn, organisationens namn och sitt telefonnummer (som inte fungerade) i ett myndighetsövervakat register och vänta på sin tur att få ringa ett två minuter långt samtal.

Jag minns när en journalistkollega och vän till mig, som arbetar på en amerikansk tidning, tog sig förbi tio tungt övervakade barrikader, reste en och en halv mil och sedan väntade i över tre timmar på MFC bara för att ringa ett tvåminuterssamtal till sin redaktör i New Delhi. Han var tvungen att meddela en rättelse i sin artikel som han hade skickat över dagen innan.

Med bara fyra tillgängliga datorer för hela mediekollektivet i Kashmir fanns det ingen som helst sekretess. Jag minns att jag en dag knappade in fel lösenord och en journalistkollega som stod och såg över min axel i väntan på sin tur sa med låg röst: skriv ditt förnamn och födelsedatum i stället. Det kom som en chock.

Men när jag tittade mig omkring såg jag alla journalister som precis som han desperat köade för att få använda internet så att de kunde skicka iväg sina rapporter. Det var som att se en film om andra världskriget där människors modfällda och förtvivlade ansiktsuttryck fyllde hela duken. Det fanns inte någon där inne som log.

Allt eftersom trängseln ökade inne på MFC började en del lokala journalister kalla centret för ”Media Concentration Centre”. De såg MFC som ett nutida koncentrationsläger dit den indiska regeringen drev alla journalister i flock genom att beröva dem tillgång till internet. En del journalister trodde att vartenda mejl som skickades från MCF-datorerna övervakades av Indien. Myndigheterna visste på förhand vem som skickade vad till sin redaktör. Det finns inget sätt att bekräfta om det antagandet stämmer.

För att kunna skicka en artikel fick jag nu lov att offra en hel dag, eftersom min väntan på att det skulle bli min tur att använda internet ibland tog flera timmar. Jag räknade med att det tog mig en halv dag att ringa ett telefonsamtal. Samma uppgift skulle annars ha tagit mig bara fem minuter – medan jag dessutom satt i en bekväm fåtölj på ett kafé. Men i likhet med alla andra stackars journalister som arbetade i Kashmir måste även jag ta mig till ”mediakoncentrationslägret” för att skicka mina artiklar.

Jag minns att journalister försökte med olika nya trick för att skapa wifi-nät på de datorer som myndigheterna tillhandahållit. Det fanns alltid en risk att bli upptäckt av de tjänstemän som övervakade centret. Jag glömmer aldrig hur det kändes när jag kopplade upp min telefon till ett av de där wifi-näten första gången efter den 5 augusti. Det var en helt surrealistisk känsla. På nolltid bombarderades min mobils WhatsApp och Facebook Messenger med meddelanden som folk hade skickat.

Jag kunde inte svara på något av dem eftersom jag egentligen inte fick använda wifi, och jag hade kopplat upp mig i smyg medan jag höll min mobiltelefon under bordet. I det ögonblicket kände jag mig som en brottsling. Tanken slog mig inte just då att det är en rättighet för mig att få använda internet. Att stänga av det på det viset är faktiskt kriminellt och olagligt.

Den dagen, när jag var hemma igen, satte jag mig ner för att skriva om mina upplevelser att som journalist rapportera om Kashmirkonflikten utan hjälp av några kommunikationsmedel. Det fanns inget sätt att nå sina källor eller att ringa någon i ett försök att få tag på en person. Allting fick göras på det gammaldags sättet: genom att besöka varje enskild plats.

Sedan den 5 augusti hade jag rest till avlägsna byar och träffat hundratals människor och lyssnat på deras berättelser om hur de lyckats överleva myndigheternas åtgärder. Jag ville skriva om varje enskild händelse jag upplevt under dessa besök.

Så under den kommande månaden satt jag varje kväll vid min dator och skrev. Vid månadens slut var resultatet perfekt. När det var nästan klart för publicering begick jag ett misstag: jag besökte MFC och använde en usb-sticka för att ladda ner mina mejl. Den kvällen när jag använde samma usb-minne i min egen dator infekterades hela datorn. När jag vaknade morgonen efter såg jag att alla data var raderade, inkusive den rapport jag just hade skrivit färdigt.

Jag insåg att det här datorviruset var den souvenir jag tagit med mig hem från MFC.