24 februari
För att vara exakt: Vi vaknade klockan 5 i morse till ljudet av artillerield.

Enligt lagen om alltings jävlighet var både dricksvattnet och cigaretterna slut. Jag gick ut. Hundägare och deras skyddslingar såg fördömande på alla med kappsäckar. Och det är helt rätt, för i själva verket kan man inte fly någonstans. Växlingskontoren är stängda, vid bankomaterna och vattenposterna är det kö. Jag trängde mig in på supermarketen, men där var kön lika lång som hela butiken. Jag kom att tänka på kiosken som sålde alkohol och cigaretter på innergården till ett av grannhusen, men nu fanns ingen där. Framför mig stod en flicka med en fickhund och köpte melankoliskt ett paket Heets och kaffe. Jag köpte cigg och vatten. Kaffe har jag. Varken jag eller den här tjejen flyr någonstans. Det här är vårt hem.

Eftersom skönhetssalongen inte hade avbokat mitt besök, skulle jag självklart slinka in för att ansa skägget. Men se där, jag möttes av en stängd dörr. Ärligt talat var tanken på att befinna sig i krigszonen med ovårdat skägg inte upplyftande. Jag ville ha kaffe och det kvickt. Av alla närbelägna kaféer var det bara ”Goda grannar” som visade sig vara goda grannar. Värdinnan hade beslutat sig för att öppna oberoende av vad. Trots att hon, enligt vad hon sa, inte hade kokat kaffe sedan kriget började (alltså för 8 år sedan) och hon tog inte betalt heller.

Tack för det goda kaffet!

Tunga strider i närheten av Charkiv. På Ringvägen, där vi cyklade i somras, finns fyra förstörda ryska pansarvagnar. Med jämna mellanrum kan man höra hur luftvärnets enheter går igång.

Gårdagens lista över skrattretande planer för idag:

Klippning
Filharmonikernas repetition
Utställning i Municipala galleriet
Gå till sängs tidigare

För att säga som det är så är det faktiskt till och med kul i metron. Man har installerat schysta dricksvattenfontäner. Tågen står på stationerna, barnen leker i dem. Man kan klappa vilken hund som helst eller titta in i en bur med en katt…

Den här natten blir lång, Men mörkret skingras.

Det måste.

Vi bestämde oss för att övernatta hemma, för det är inte realistiskt att vi med vår förbannade cirkus (5 katter och en hund) skulle ta oss ner i metron.

25 februari
Natten var lugn. Om de hade tagit Charkiv igår, skulle det ha haft en katastrofal demoraliserande inverkan. Men det rådde inte ens panik. Vi var skrämda och förvirrade, men inte mer än så. Och ingen förberedde bröd och salt till ockupanterna (herregud, tänk att jag skriver det ordet!) bara salt, för fan!

(Salt har jag, idag måste jag köpa bröd, nya proppar och pappershanddukar). Så det verkar som om vi inte är särskilt intressanta för fienden just nu, att erövra oss tar tid och det är inte roligt). Därför gav de sig på Kyjiv i natt. Det var många av mina bekanta som tog sig dit igår, för att förenas med sina familjer. Nu är de alla under attack. Krig. Andra dagen. Snön vräker ner i Charkiv.

Under den här tiden har foton (jag är inte ironisk), med tanter i gröna vaddjackor som skottar snö i Sarzjin Jar, och foton på fungerande kommunikationsmedel en mycket lugnande inverkan…

Jag iakttog ytterligare en idyllisk bild igår. Gummorna på bänkarna vid ingången är försvunna. I deras ställe satt där tre yppiga feer (35–40) på bänken och rökte och drack champagne. Och skrattade, de skrattade med sjöjungfruröster…

Jag gick för att köpa bröd. Men det visade sig att köerna till supermarketen är för långa, och människorna som står där är alltför stränga, därför föredrog jag ställen där man sålde mera lättsinnig mat. Alltså har vi inget bröd, men vi har bakelser istället!

26 februari
Det är redan kö utanför affären. Folk köar för bröd trots luftlarm.

Jag googlar recept på något enkelt bröd eller lepjosjka. Jag har lite mjöl. Kyjiv höll stånd. Vi lever!

Må Gud vara mitt vittne, jag hade då aldrig trott, att våran Bubotjkas runda nuna med Horodetsky-huset i bakgrunden skulle framkalla tårar hos mig. Och det älskade huset är helt. Liksom presidenten.

Ni vet ju (hoppas jag), att det inte var mycket kvar av Charkiv efter andra världskriget. Och hur länge charkivborna byggde upp staden på nytt och utrustade sina hem. De som har läst mig länge, känner till, att jag har klängt runt hela centrum (och inte bara det), att jag känner till varje hus i konstruktivistisk stil (det är min besatthet), hur jag älskar den här staden, hur ont det gör att se dess brister… Och nu tittar jag på foton av hus som skadats i beskjutningen och tänker så här. Byggnaderna reser vi åter, inte tu tal om den saken. Men ni – er förbannar jag!

I fredstid skulle en fråga om mina ”konstnärliga planer” göra mig illamående men igår ställde jag mig själv den frågan. Olezja, hur ser dina konstnärliga planer ut? Jag har under lång tid gått och tänkt på en pjäs om invånarna på Charkivs zoo, som är ofrivilliga och stumma vittnen till det som händer med staden och dess invånare. Och jag har redan två historier. Den ena handlar om konstnärinnan Zinaida Serebrjakova, som under inbördeskriget begravde sin älskade man, och (för att inte bli galen av sorg) började måla av djurparkens flamingos. Den andra handlar om en giraff (hela Charkivs favorit), som när parken i början av kriget bombades sönder och samman sökte skydd i en av ingångarna till Salamanderhuset. Den sköts av en fascistsoldat. Och den tredje…

Igår bombade ryska styrkor Feldmans ekopark i utkanten av staden. En del av djuren dog. Det är vad den tredje historien ska handla om. Den allra värsta.

Kön till apoteket visade sig vara lång. Inte lång som den till supermarketen, men helt enkelt långsam. Folk köper inte bara till sig själva, utan också till släkt och vänner. Jag skulle just öppna munnen för att läsa upp min lista, när beskjutningen började. Provisorn suckade och fortsatte arbeta. Men jag gick ner i metron.

Nu var där livat. Jag gick ut för att röka, det mullrade någonstans i närheten. Och det rejält. Då såg jag att kön utanför en affär hade skingrats. Jag rusade dit, tittade mig omkring… Och kände mig som en marodör: blicken flackade, jag visste inte vad jag skulle plocka åt mig. Kom ihåg bröd, men det fanns inget. Det slutade med att jag nappade åt mig allt som kom i min väg, och sprang till kassan. Men där stod en kvinna och frågade kassörskan ”är dom här mjukostarna till nedsatt pris?” Fy faaaan !

Det visade sig sammantaget att jag glömt både smör och smetana. Och brödet köpte jag av gårdagstanterna i Kulynytji. En av dem bad mig hälsa er att ”om det var panik i Charkiv – skulle jag väl för fasen inte stå här och sälja bröd!”

Jag oroar inte min mamma, det går inte för sig. Jag får inte heller bli orolig, jag har redan haft en infarkt. Och hon och jag, vi oroar inte varandra. Alltså, det betyder att vi värnar om varandra, i den bemärkelsen. Och så sitter vi nu och samtalar, jag drar några historier i stil med dem jag berättar för er, men i valda bitar utan det hemska… och plötsligt dundrar det till. Och, helvete också, så högt att till och med min döva mamma i Jekaterinburg hörde det. Och fattade allt. Jag skäms så för att jag ljugit. Jävlar.

28 februari
”Jag minns inte vilket datum. Inte heller månaden. Fan vet vad det var.” Och det är sant: för att veta datum och veckodag måste jag kolla telefonen. Jag gjorde det och trodde inte mina ögon. Det hade bara gått 4 dagar. I går såg jag mig i spegeln, och en gammal grå gubbe såg tillbaka på mig. Vi kände inte igen varandra.

Min kompis skrev att de sköt på natten och att han varit i källaren sedan klockan tre. Hann bara upp i lägenheten – sirener, skottsalvor och tillbaka ner. Vilken jävla gymnastik.

1 mars
– Ananas? Du har köpt ananas? Oleg, man ska köpa basprodukter – mjöl, gryn, makaroner och allt möjligt sånt. Men absolut inte ananas!

– Jag kunde inte överge den. Den var så ensam bland alla mögliga mandariner. Och förresten fanns det inga basprodukter längre.

I källaren till vårt hus, där det är tänkt att vi ska gömma oss för ryska (Ja jävlar också, jag säger det igen) bomber och raketer, bor hemlösa katter. Alla tanter här matar dem regelbundet. De gör de också nu när livsmedelssituationen är åt röven. Jag kan inte hjälpa dem på något vis eftersom pengar överhuvudtaget inte löser några problem som det är nu. Hoppas bara att tanterna som minns livet under sovjeteran mycket väl, har byggt upp förråd. De boende i grannhusen har sina egna skyddslingar. Jag oroar mig i synnerhet för en morotsfärgad hankatt som skamlöst proppade i sig så till den grad att hans välgörare var tvungna att skriva en varning på väggen – ”Mata inte katterna!”

Jag oroar mig för alla. För dem som har mål i mun och för de mållösa.

2 mars
Det var skrämmande att somna, men glädjefyllt att vakna. Vi lever. Dag 7.

Jag har ännu inte läst några nyheter. Jag ser på hur man för ut sopor från huset mitt emot. Det är viktigare.

Jag skulle vilja skriva i detalj om våra på det hela taget torftiga matförråd som definitivt inte innehåller tillräckligt med äggvita för en fullödig ranson, men för ett ögonblick kände jag mig fysiskt som Lev Nikolajevitj – den mest berömda krönikören under den fascistiska ockupationen av Charkiv. Två veckor efter tyskarnas ankomst dödade han grannens katt och åt upp den. Därför tänker jag inte skriva om käk, det får vara. Och flygplanet som nyss fällde en bomb – samma sak. Det jag vill säga er är följande: Vi sitter inte här under beskjutning för att vi tycker så mycket om det. Men om vi ger oss kommer ”Russkij mir” hit och då förlorar livet all slags mening överhuvudtaget.

3 mars
Varje dag när jag går till affären eller ut med hunden, stannar jag vid hissen och trycker automatiskt på knappen. Sedan minns jag att hissarna är avstängda. Det sägs att man behöver 21 dagar för att rota in en vana. Jag vill inte. Hunden är gammal, det är tungt för honom att gå i trappor.

Så jag sitter alltså i badrummet, röker och skakar, när det plötsligt hörs ett förfärligt gnisslande ljud från korridoren. Ja, ni förstår mitt tillstånd… Det visar sig vara Kazimir Olegovitj, som i fredstid brukade hoppa till för minsta prassel, som plötsligt blivit bajsnödig. Jag tänkte att om inte katten är rädd för explosioner, så är inte jag det heller. Jag städade undan bajset och återvände till vardagsrummet. Nu ligger vi, katten och jag, och lyssnar bistert till tystnaden.

4 mars
I själva verket löste sig frågan om evakuering av hela vårt svansbeprydda gäng av sig själv. Djuraffären hade inga burar.

Vi åker ingenstans. Egentligen var vi inte riktigt på väg heller.

Jag var precis ute på balkongen och rökte. Tystnaden var som om ingenting hade hänt. Bara duggregn och hundar som skäller i fjärran. Och plötsligt hör jag – klangen av klockor långt borta. Alarm!, signalerar hjärnan genast. Kyrkorna används nu för att varna för luftangrepp. Jag kollar omedelbart telefonen – ingenting! Jag måste ha inbillat mig.

Nog är människan ändå ett konstigt djur. Vi är rädda när vi blir beskjutna. Tystnaden oroar oss. Och ingenstans har vi ro.

Min kompis skriver att han går upp till sjunde våningen utan att bli andfådd. Jag intalade mig också själv i många år att jag skulle gå till fots. Och nu har, som man säger, livet tvingat mig till det. Om inte förr, kommer jag när kriget är slut att ha den vackraste och tajtaste röven bland alla dramaturger.

6 mars
Vi har fått nytt tillskott till familjen – katterna Nikolaj och Sanjok.

Min kompis försåg mig med torrfoder. Efter en kamp lyckades jag komma över konserverad kattmat och kattsand i affären. Katterna kommer att vara mätta och bajsa komfortabelt.

Brutna, gula rosor ligger vid ingången. Över dem den blå himlen. Vi härdar ut!

Jag konstaterar bara: under alla dessa dagar har jag inte en enda gång haft lust att supa till.

När jag som barn läste böcker och såg filmer som handlade om krig, tänkte jag alltid: Så hemskt att inte få leva fram till Segern. Så hemskt att dö på krigets sista dag. Eller när kriget nyss tagit slut. Nu är jag vuxen och har bara en tanke: Så hemskt det är att dö i krig.

19 mars
Jag fortsätter berätta historier för er. Men jag vill verkligen att ni ska veta och förstå att beskjutningen av Charkiv fortsätter. Beskjutningen av Mariupol och andra städer fortsätter. Man dödar oss! Varje minut.

Min kompis har en hankatt och en honkatt. Honkatten är ung och nyfiken, hon tycker allt är intressant. Om beskjutning pågår där ute, sitter hon på fönsterbrädet och följer med vad som flyger vart. Min kompis kallar henne Luftvärnskatten. Hankatten däremot är gammal. Han var gammal redan när han kom till huset. Hans liv hade inte varit lätt och man tänkte sig att han åtminstone under resten av sitt liv skulle få leva i lugn och ro. Men, så fan heller. När det smäller blir han nervös. Min kompis berättade att den gamle gossen brukade leda honom fram till garderoben och visa att man kunde gömma sig där. Kort sagt, katten var skräckslagen. Och min kompis beslöt sig för att ta ner honom i källaren trots all smuts och allt damm. Till ett främmande, obekant utrymme fullt (dessutom) med främmande människor och skrämmande lukter. För att katten skulle ha lättare att anpassa sig, släpade min kompis ner badrumsmattan i källaren, på den brukade katten älska att sova före kriget. Och denna lilla bit av hem, denna lilla ö av lugn mitt i kriget, den är mycket viktig.

Inte bara för en gammal katt. Men för var och en av oss. Till och med om varken hem eller lugn och ro finns längre.

25 mars
Vi fick inte sova ut i dag. Artillerielden började klockan 5 på morgonen. Morgonen var rökig. Som när man bränner löv om hösten. Men det är inga löv, det är någons liv som brinner.

5 april
Det är svårt att skriva om det. Händelserna under de senaste veckorna lägger sig så tätt ovanpå varandra, att känslorna visar sig vara begravda mellan lagren. Jag lägger ingenting på minnet. Häromdagen bad man mig från den finska radion att läsa fragment ur mina anteckningar, och jag kände inte igen mina texter. Kände inte igen dem och brast i gråt…

Jag glömde skriva:

Idag morse, när jag lämnade lägenheten, tryckte jag igen på hissknappen.

Jag har inte vant mig.

Jag kan inte vänja mig.

Kan inte.

Nej.

Intressant, i vilket skede insåg folk att andra världskriget skulle pågå länge?

Charkiv, 09.04. 2022

---

*Den svenska texten är en kortare version av originalet.