Ljuden som förebådar fred
Den tidigare ordföranden för ukrainska PEN Andrej Kurkov är en av de mest översatta ukrainska författarna. Kurkov fick stor internationell uppmärksamhet med boken Döden och pingvinen. Sedan krigets början har han varit upptagen med att delta i olika konferenser och festivaler för att tala för den ukrainska saken. I denna text delar Kurkov med sig av sina reflektioner kring poesins och litteraturens roll under det pågående kriget i Ukraina.
Ljudet av ett ord på ukrainska når Amerikas atlantkust innan det kan förvandlas till tryck i Ukraina. Nu handlar allt om ljud! Explosionerna, skotten, de förtvivlades gråt och orden. Orden som vittnar om det som händer oss och vårt land. Orden som berättar om oss för omvärlden. Orden som hjälper oss att dela med oss och bearbeta vår smärta.
Böcker, tidningar och tidskrifter kräver tid. Det är svårt för dem att födas i ett land där förlag och tryckerier har bombats under våren – där läsare, förläggare och skribenter har blivit soldater vid frontlinjen eller volontärer som far fram och åter till fronten med allehanda sorts hjälp och förnödenheter.
Enligt traditionen rapporterar journalister nyheter till sina hemländer medan författare och poeter skriver för hela världen och för framtida generationer.
På San Fransiscos flygplats mötte jag Amelia Glaser och Yulia Ilchuk. De är utmärkta översättare från ukrainska och var just på väg till Japan på en konferens. De lät mig se en förhandskopia av en bok skriven på engelska av Halyna Kruk, en ukrainsk diktare tillika professor vid universitetet i Lviv. De var så glada att få ta med sig den här kopian för att visa den på universitet i Japan. Diktsamlingen heter ”A Crash Course in Molotov Cocktails.” Dikterna finns ännu inte publicerade på ukrainska; de kommer först att läsas på japanska och engelska, innan de dyker upp hos amerikanska bokhandlare och hamnar i händerna på diktälskare, folk med en förhöjd skönhetskänsla.
Behövs dikter om kriget i Ukraina nu? Naturligtvis behövs de, särskilt i Ukraina där de fungerar som undsättare, är rentav läkande och hjälper folk att överleva. Dikter har även blivit en framgångsfaktor när det gäller insamling av pengar till armén. Det gjordes tydligt av den kultförklarade ukrainska poeten och prosaförfattaren Serhij Zjadan . Hans dikter är som gevärsskott! De laddar och sätter i brand innan de fryser till en stund – tillräckligt länge för att diktens många bilder ska hinna fastna i ens tankar och minne. I krig är folk särskilt mottagliga för de väl valda orden, för tonfallet och de frammanade bilderna.
Jag är övertygad om att efter kriget kommer ännu fler dikter att läsas i Ukraina. För att många soldater först blev bekanta med dikter vid fronten. För att i ett diktverk kan en enda fras antingen ta dig hem eller bakåt i tiden till det fredliga förflutna.
Efter att ha rest runt i Europa sen i mars i fjol har jag lagt märke till hur journalister och andra litteraturälskare har tagit till sig de ukrainska diktarnas verk. Jag tror på poeters förmåga att välja ett enda relevant ord som kan ersätta ett dussin mindre relevanta.
Medlemmar av PEN reser orädda intill frontlinjen för att besöka soldater och civila i krigszonen. De pratar med alla. De delar sin kreativa energi, men de letar också upp information om krigsbrott mot den ukrainska kulturen, brott begångna av den ryska angriparen och de hjälper till att återuppbygga det kulturella och sociala livet i de nyligen befriade städerna och byarna. Naturligtvis dokumenterar de också de dagliga krigshändelserna i skriftlig form – de är viktiga vittnen.
PEN bevakar även frågan om de ukrainska politiska fångarna som Ryssland tagit, inberäknat Krimtartariska aktivister och medborgarjournalister. Kriget har inte fått oss att glömma de orättvisa rättsprocesserna som riktar in sig på alla som vägrar att acceptera den ryska ockupationen av halvön.
Nej, jag säger inte att det bara är poeter som kan förmedla dramatiken i dagen Ukraina, eller krigets smärta som har förstört livet för miljontals ukrainare. Nej, den smärtan når världen genom många olika kanaler: prosa, journalistik, musik, dokumentärer, filmer.
Vi försöker på alla upptänkliga vis dela med oss av våra erfarenheter och sanningen om kriget. Lyckas vi? Ibland gör vi det och ibland inte. Men vi som är ukrainska författare och diktare kan inte hålla oss från att prata om Ukraina, om kriget, om förluster och om hoppet. Vem känner till våra förluster och våra förhoppningar bättre än vi? Vem annars kan tala om för världen hur Oleksandr Kisljuk , professor och översättare av antikens litteratur, sköts till döds framför sitt hus i Butja tidigt i mars i fjol? Vem är bättre skickad än den ukrainska författaren Viktoria Amelina att skriva om sin kollegas tragiska öde: Volodymyr Vakulenko , barnboksförfattare, vars kropp inte hittades på flera månader, och som det sen tog två månader att identifiera? Han begravdes hela åtta månader efter sin död. Hans tretton boktitlar finns dock kvar och tillhör den ukrainska litteraturen. Tretton, ett olyckstal.
Två kulor från en Makarovpistol plockades ur Volodymyrs kropp. Ryska soldater bär inte pistoler – bara maskingevär. Det var en avrättning. Han dödades för att han älskade Ukraina och det ukrainska språket, den ukrainska kulturen och ukrainsk historia. De dödade honom för att de såg hans styrka. De dödade honom för att han inte knäböjde inför dem, inte bönade för sitt liv och vägrade att prata ryska med dem. Det är så här Ryssland dödar och alltid har försökt döda den ukrainska kulturen. 1937 – 38 sköt ryssar ukrainska författare, diktare, dramatiker och vetenskapsmän i fånglägret Sandarmoch i Karelen och på Solovkiöarna i Vita havet.
Dussintals ukrainska diktare, författare, översättare, förläggare och journalister har dött i kriget medan andra som Artem Tjech , Markijan Kamysj och Artem Tjapaj har valt att slåss, inte med penna och papper men med kulsprutor i sina händer. De skjuter och sen skriver de, de skjuter och sen ger de Skypeintervjuer. De är starka röster från ett land i krig. Utan dem skulle världen veta mindre och känna mindre empati med vår dagliga kamp.
Det senaste året har världen lärt sig långt mer om Ukraina än någonsin tidigare. Den har lärt sig och fortsätter att lära sig om ukrainsk kultur och dess litteratur. Dagböcker skrivna av ukrainska flyktingar publiceras runtom i Europa, böcker om kriget trycks och naturligtvis även böcker om Ukrainas historia och om de rysk-ukrainska relationerna – om Rysslands trehundraåriga oförtröttliga försök att assimilera ukrainare och förstöra den ukrainska kulturen. Den tid då ingen visste något om Ukraina är förbi. Folk vill veta mer. Men hur ska vi kunna lära oss att prata om något annat än kriget? Jag vet inte. Jag kan inte veta. Om jag var poet kanske det skulle vara lättare.
Ibland blundar jag för att bättre kunna höra det förflutna. Jag lyssnar in och kan då föreställa mig ett förkrigs-Ukraina, som alltid lyckades överraska och fascinera mig. Jag ser staden Sjarhorod – en gammal judisk stad i den södra delen av Vinnytsia, inte långt från Moldavien. Där finns en av de äldsta synagogorna i Ukraina. Den står där vitkalkad och renoverad i väntan på att historieintresserade ska hitta den. Jag minns Kamjanets-Podilskyj med sin djupa ravin, på vars botten Smotrytjfloden rinner. Jag minns Bachmut – med sina mörka gruvor, sitt mousserande vin och krigsförbrytelser, gamla och nya, och Soledar – en saltgruva som förvandlats till en stor konsertsal där Donetsks symfoniorkester spelade Vivaldi.
Jag är övertygad om att dessa städer kommer att byggas upp igen, återupplivas, och att de åter kommer att kunna dela med sig av sina rikedomar. Men det tragiska året 2022 kommer att förbli ett blodigt kapitel i deras historia. När invånarna lyckas prata om det, kommer de vara på god väg mot tillfrisknandet. Den enda svenska byn i Ukraina, Zmijivka , befriades från den ryska armén den 15:e november. Vid infarten till byn finns skylten med det svenska namnet: Gammalsvenskby. Den kommer också att vänta på nyfikna besökare och sympatisörer. Under ockupationen gömdes den svenska flaggan tillsammans med den ukrainska.
Ukraina har en rik historia. Landet har upplevt mycket tragedi. Och nu ännu mer. Någon måste samla in berättelserna om dessa tragedier och redogörelserna om civilkurage som förgyller dem, skriva ner dem och återberätta dem. Idag är det muntliga berättandet lättare än det tryckta. Ljuden och orden som förebådar fredstider är värdefulla.
