I en liten underjordisk cell i det ökända säkerhetsfängelset Far' Falastin i centrala Damaskus darrade jag när jag hörde min mors röst eka inombords: ”Rynkor som etsar sig fast i anletet är ett tecken på tragedins seger över oss.”

Fängelset tillhör den syriska militära underrättelsetjänsten och har idag 16.000 fångar. Där satt jag lång tid i en cell som inte var större än en eller två kvadratmeter med ett litet hål i mitten som toalett. Evinnerliga veckor gick utan att jag hade minsta hum om tiden. Men den dagen, då jag började höra min mors röst, fick jag för första gången sedan jag togs hit kontakt med mitt ansikte och min kropp.

Jag arresterades den 26:e mars 2011. Det var då som jag fick se mörkrets hemligheter: Tre svarta bilar stannade utanför min bostad i Damaskus. Åtta personer, beväpnade med automatgevär, gick ut ur bilarna och omringade byggnaden. En av dem ropade i högtalare: ”Kom ut, din usling! Överlämna dig, din förrädare! Din lilla skit-journalist, hör du inte vad vi säger!” Rösten ökade i styrka för varje sekund som gick, och med den ökade också mina hjärtslag. Jag kikade ut genom en liten glipa i gardinen och såg att de började gå in i byggnaden. Det tog inte mer än några minuter innan de forcerade min dörr och arresterade mig.

Jag hölls fånge under jorden anklagad för att på film ha dokumenterat de folkliga och frihetssträvande protesterna mot Bashar al-Assads regim.

Den som har en gnutta kunskap om den syriska regimen är inte förvånad över den pågående tragedin i Syrien. Regimen liknar ingen annan regim i länderna som upplevt den arabiska våren. Den som känner till Bashar al-Assad och hans far Hafez al-Assad vet mycket väl att det styrande Baathpartiet, dess militära säkerhetsstyrka och armé gör vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. I deras kultur finns inget överseende med krav på frihet. Man kan säga att ordet frihet aldrig ingått i deras kulturella vokabulär.

Inne i cellen hörs ett märkligt ljud som kommer utifrån. Det är en blandning av skrammel från kedjor som används för att låsa dörrarna med och fångvaktarnas röster från våningen ovanför. Varje gång jag hör dem känner jag på mitt ansikte och rynkorna som börjat tätna. De går runt med käppar och handfängsel och bankar på dörrarna samtidigt som de ropar: ”Har ni lik att bli av med?”

I den lilla underjordiska isoleringscellen var det omöjligt att veta tiden. Men några dagar innan jag förflyttades till en större cell med flera fångar fick jag veta hur länge jag hade varit där. Under den nästan dagliga förhörssessionen pressade förhörsledaren in sina fingrar i mitt ansikte och skrek: “Din usling, nu har du varit här tre månader men du vägrar att erkänna något. Vi ska se hur länge till du orkar hålla emot. Med folk som ni funkar inget annat än våld, jag svär vid Gud att du kommer att önska att du var död. Vi får se hur journalistiken kommer att hjälpa dig, ditt djur!”.

I den stora cellen fick jag se annat. Fångvaktarna kom dagligen förbi oss för att hämta lik av fångar som dog dagen innan inne i cellerna, antingen av hunger, sjukdom eller tortyr. Varje dag lade fångarna minst fem kroppar av våra döda kamrater utanför celldörrarna.

Sedan den syriska revolutionen bröt ut med legitima krav på frihet och rättvisa har otaliga människor dött i fånglägren som styrs av den ökända syriska underrättelsetjänsten. Enligt det Syriska nätverket för mänskliga rättigheter sitter 130 000 människor i sådana anläggningar. Enligt samma organisation har mer än 14 000 barn, kvinnor och män dött av tortyr mellan 2011 och 2020.

Fångarna lever under omänskliga förhållanden. De placeras i överfulla och sanitetsvidriga celler. Vi led ständigt av hunger. Maten vi fick räckte ingenstans. Värmen och luftfuktigheten var så hög att fångarnas kläder upplöstes efter bara några veckor i fängelset. Till frukost fick vi en klick marmelad som var så liten att fångvaktaren blandade den med vatten så den skulle se mer ut. Till lunch åt vi några skedar halvkokt bulgur. Middagen bestod av några kokta potatisar och fem till sex mögliga bröd som skulle räcka till 110 fångar.

I cellen fanns ingen plats på golvet att lägga eller sätta sig. Vi fick aldrig lämna den. Vi fick aldrig andas frisk luft. Cellen hade en liten järndörr med en lucka högst upp som frånluftsventil. Vi hade ingen belysning förutom ett svagt ljus som kom in från en glödlampa utanför genom den där luckan. Och frånluftsventilen var inte heller mycket till ventil. Det var så kvavt att alla fångar var nästan nakna, med bara underkläder.

I Syrien finns oräkneliga fängelser som tillhör dussintals säkerhetsorganisationer knutna till regimen förutom militära interneringsläger som byggdes efter 2011 i syfte att kuva ner den syriska revolutionen.

Dessa säkerhetsorganisationers uppgift är att tillfångata och tortera varje aktivist och varje människa som deltar i fredliga demonstrationer eller i liknande handlingar, som att trycka eller dela ut flygblad mot regimen. De som driver dessa fängelser och fångläger drar sig aldrig för att använda de mest bestialiska tortyrmetoder mot fångarna dygnet runt för att förinta dem med förevändningen att de är terrorister.

I ett hörn av min cell kollapsade en man runt 50 år. På något sätt makade medfångarna en plats åt honom för att vila sig. Han satte sig ner med händerna på huvudet och skrek länge "För Guds skull, jag är sjuk och har tuberkulos". Men hans röst sjönk sakta innan den slocknade helt och han blev ett livlöst lik. Hans sista ord var "Jag svär vid Gud att jag är sjuk, hjälp mig!". Myndigheterna nekade inte bara honom medicinsk hjälp utan även alla andra fångar som behövde det. Många avled av sina skador, orsakade av grova och kontinuerliga misshandel eller tortyr som började redan vid arresteringen. De allvarligaste fallen av tortyr inträffade och inträffar under förhör, ofta i separata förhörsrum eller i tortyrkammare i små arresteringscenter. Syftet med tortyren är att få fångarna att erkänna att de deltagit eller organiserat demonstrationer, ange andra deltagare, erkänna innehav av vapen och i vissa fall att även få fram information om påstådd utländsk inblandning och om utrikes hjälp till demonstrerande.

Det var så trångt i cellen att det inte fanns plats att lägga sig. Vi sov skavfötters och ibland ovanpå varandra. På det sättet kvävdes två personer till döds under sömnen.

När fångarna dog lämnades deras kroppar kvar i cellen i ett dygn eller längre innan de hämtades. Sedan fraktades kropparna på små lastbilar till ett militärsjukhus, ofta Al-Mezzeh militärsjukhuset, eller Tishreen militärsjukhuset, eller det så kallade 601. Ofta tvingades fångarna att bära ut de döda kropparna till lastbilar.

En gång såg jag sju lik övertäcka av blåmärken, speciellt vid buken och på ryggen. Vakten gav mig filtar och beordrade mig att svepa in kropparna i dem. Han skrev deras namn på lappar som han lade vid deras huvud. Sedan skrev han nya lappar och stoppade dem i deras underkläder. Jag tvingades att bära ut kropparna och placera dem vid ingången till byggnaden. Kropparna fraktades bort med lastbilar efteråt. Inom loppet av en vecka var jag med om att bära ut 18 lik. Efter det orkade jag inte längre. Jag kollapsade. När jag återfick medvetandet såg jag mig själv ligga överst i en hög av lik på trottoaren utanför fängelset i väntan på att bli bortforslade någonstans. Vakterna såg att jag inte var helt död. De gav mig en elstöt för att vara säkra. När jag reagerade bars jag tillbaka till min cell.

Alla kroppar som transporteras bort läggs varje dag vid i gryningen utanför fängelserna. Sedan fraktas de vidare för kremering eller begravning i militärkontrollerade områden i öknen. Innan dess fotograferas de med en nummerlapp placerad på pannan eller på kroppen. Dessa nummer skrivs ned av officerare i fängelser, fångläger och säkerhetsorganisationernas centrum.

I januari 2014 lämnade en syrisk avhoppare med kodnamnet Caesar landet och med sig hade han tusentals fotografier lagrade på cd-skivor. Många av fotografierna visar lik av fångar som dött i syriska fångläger. Många andra visar hur hårt fångarna var drabbade av hunger. På andra bilder ser man torterade kroppar med djupa och öppna sår.

Den 18 december 2015 rekommenderade FN i resolutionen 2254 om Syrien den syriska regimen att vidta några förtroendeskapande åtgärder, nämligen att bland annat villkorslöst frige ett stort antal fångar. Men regimen släppte aldrig någon fånge självmant. Alla fångar som släpptes, kom ut antingen genom fångutbyten mellan oppositionen och regimen eller genom att betala mutor till tjänstemän.

Frågan om nödvändighet av frigivning av ett stort antal fångar har aktualiserats igen i och med COVID-19-pandemin. När viruset spridit sig i allt snabbare takt runt om i världen och nästan två miljarder människor sitter i karantän i sina hem väljer den syriska regimen att inte göra något alls för att skydda fångarna. Regimen fortsätter fylla på i sina redan överfulla fängelser.

Mot denna bakgrund har några internationella organisationer, bland annat Amnesty International bett det internationella samfundet att utöva påtryckningar mot den syriska regimen för att vidta smittskyddsåtgärder för att skydda fångarna. Till följd av dessa organisationers aktion utfärdade regimen ett amnestidekret enligt vilket ett stort antal fångar skulle friges. På så sätt fick regimen de internationella organisationerna att mildra, om än tillfälligt, sin kritik.

Men en helt ny rapport från Syriska nätverket för mänskliga rättigheter avslöjar annat. Enligt rapporten har regimen hittills släppt ut endast 96 från vad uppskattas upp till 130 000 fångar och samtidigt arresterat 113 människor.

Det gör mig riktigt förbannad och känslosam. Varje gång jag hör någon tala om COVID-19 hugger det till i hjärtat, jag tänker på mina cellkamrater som är kvar i fängelset. Ett utbrott av COVID-19 bland dem skulle ha oanade konsekvenser. De lider redan av försämrad immunitet och hälsa på grund av tortyr, sanitära problem och hunger. Med den stora överbeläggningen i fängelserna och fånglägren kommer onekligen ingen att lyckas gömma sig för viruset.

Amnesty International har i flera veckor förgäves krävt att syriska regimen ska samarbeta fullt ut med FN och andra humanitära organisationer för att förhindra spridning av COVID-19 i landets fängelser. Allt annat än den här regimens fängelser är en bättre plats, tänker jag.

Den första november öppnades celldörren. Någon ropade mitt namn. Jag andades ut. Äntligen fick jag slippa det där helvetet. Men min syn och mina ben hade redan tagit skada. Jag kunde inte se människor som människor, utan som maskar som ringlade sig framför mig. Jag kunde inte heller gå. Mina benmuskler hade förtvinat. De var inte vana vid rörelse. I cellen fanns inte plats att ta ett enda steg. Vi hade stått packade som sardeller i en konservburk och under oss låg lik som väntade på att bli utburna på morgonen.