För er som aldrig hört talas om Ammar 404 kan jag berätta att han är Tunisiens Big Brother.^[1]

Under förre diktatorn Zine al-Abidine Ben Alis styre arbetade Ammar hårt. Han tillbringade sina nätter och dagar med att kontrollera och censurera internet.

Hans huvuduppgift var att övervaka och censurera, eftersom privatliv och yttrandefrihet är två sidor av samma mynt.

På ålderns höst började Ammar klä sig i lila, hans före detta chefs favoritfärg. Hans främsta arbetsverktyg var saxen. Med den kapade han tunisiernas tillgång till webbtexter som ansågs ”äventyra den allmänna ordningen”, ”skada moralen”, ”vara ärekränkande” eller ”uppmuntra terrorism”.

Ammar brukade också censurera porr, som han själv tyckte om att titta på.^[2]

När hans chef avsattes i januari 2011 pensionerades Ammar plötsligt. Kort därpå dödförklarades han.

Så här sa Mongi Marzoug, före detta kommunikationsteknologi- och informationsminister, under en presskonferens i september 2012 (fast vem litar egentligen på politiker?): ”Jag kan meddela att vi fått Ammars dödsattest. Han är död och det är dags att begrava honom”.

Jag har aldrig varit rädd för zombies eftersom de är påhittade. Jag är däremot rädd för Ammar eftersom han är verklig. Nu är han starkare och farligare än någonsin. Han är en zombie utrustad med sax och med alldeles för många befogenheter som ingen granskar.

Samma regering som dödförklarade Ammar väckte honom från de döda den 6 november 2013 genom att utfärda förordning 4506.

Genom denna förordning inrättades ATT (Agence Tunisienne des Télécommunications), Tunisiens myndighet för telekommunikation, som ska ”erbjuda teknisk support i samband med rättsliga undersökningar av informations- och kommunikationsbrott” (artikel 2).

På grund av denna förordning kommer Ammar att finnas överallt och övervaka all kommunikation, inte bara vår kommunikation över internet. Men vad är det egentligen för ”informations- och kommunikationsbrott” som Ammar ska övervaka?

Brotten definieras faktiskt aldrig i förordningen. Det är alltså upp till Ammars chefer att själva definiera brotten.

Om Ammar har en god chef (med goda avsikter) kommer man förhoppningsvis att rikta in sig på allvarliga brott som barnpornografi, bedrägeri och nätterrorism.

Problemet är om Ammar får en chef med onda avsikter. Det skulle kunna få katastrofala följder och alla som uttrycker sina åsikter kan i så fall räkna med att bli övervakade.

Men vi behöver inte oroa oss. I ett pressmeddelande meddelade kommunikationsteknologi- och informationsministeriet att man upprättat ATT, Tunisiens myndighet för telekommunikation, och att man infört ”garantier för att ATT:s verksamhet ska respektera mänskliga rättigheter, lagen om dataskydd, uttrycksfrihet på internet och rätten till information”. Uttalandet kom två veckor efter att ATT påbörjat sin verksamhet. Så transparent är alltså vår regering.

De är bra på att tala om transparens och öppenhet. Ändå träffas de bakom lyckta dörrar och fattar ensidiga beslut som i högsta grad påverkar medborgarna och deras rättigheter. Men låt oss lämna deras transparens bakom oss och gå vidare till deras ”garantier”.

I pressmeddelandet förklarade ministeriet att en övervakningsorder måste utfärdas av en domstol och vara ”specifik och tidsbegränsad”.

Det är ju bra, eller hur?

Visst, men i förordning 4506 står det inget om att övervakningen ska vara ”specifik och tidsbegränsad”. Det står alltså bara i ministeriets pressmeddelande – räcker det som garanti? Dessutom påstås det att övervakningsordern ska utfärdas av en ”oberoende” domstol – som om domstolarna i Tunisien är oberoende!

Men det är tack vare artikel 51 i förordning 4506 som ministeriet kan fortsätta ha ett finger med i spelet, eftersom det står att ATT ska utföra ”alla uppgifter relaterade till dess verksamhet som efterfrågas av kommunikationsteknologi- och informationsministeriet”.

Ministeriet nämner ytterligare en garanti för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, nämligen en kommitté vars uppgift är att övervaka Ammar.

Skrattretande nog leds kommittén av ATT:s generaldirektör (det vill säga Ammar själv) och en domare som fungerar som kommitténs vice ordförande.

Ytterligare fem regeringsrepresentanter har utsetts från kommunikationsteknologi- och informationsministeriet, justitieministeriet, inrikesministeriet, försvarsministeriet och ministeriet för mänskliga rättigheter och rättvisa under övergångsperioden.^[3]

Hur ska en kommitté vars styrelse främst utgörs av regeringsrepresentanter kunna övervaka och kritisera en regeringsledd myndighet objektivt? Hur ska Ammar kunna övervaka Ammar?

På den frågan svarar regeringen att det i styrelsen även sitter en representant från högkommissariatet för mänskliga rättigheter och en representant från INDPD (Instance Nationale de Protection des Données à Caractère Personnel), Tunisiens dataskyddsmyndighet.

Tyvärr är även dessa organisationer i skriande behov av reform.

Låt oss titta närmare på dataskyddsmyndigheten INDPD, som förstås har stor betydelse för övervakningen i Tunisien.

INDPD grundades under Ben Alis styre, under en era då övervakningen var systematisk, massiv och okontrollerad. Denna myndighet är alltså allt annat än en myndighet. Den är svag, ineffektiv och saknar all form av auktoritet.

Enligt personuppgiftslagen från 2004 får statliga myndigheter samla in och bearbeta personuppgifter utan att denna så kallade myndighet samtycker eller övervakar processen.

Precis som den kommitté som ska övervaka Ammar består INDPD:s styrelse av regeringsrepresentanter från premiärministerns kansli samt av personal från försvarsministeriet, inrikesministeriet, ministeriet för vetenskaplig forskning, hälsoministeriet och ytterligare två parlamentsledamöter (enligt artikel 78 i personuppgiftslagen från 2004).

Tunisiens övergångsregeringar älskar att prata om reformer. Men när de väl ska genomföras blir det ändå fel.

Innan man vidtog åtgärder för att upprätta ATT borde regeringen ha stärkt INDPD:s roll rent juridiskt som landets dataskyddsmyndighet genom att uppdatera lagen från 2004.

Tydligen anser inte regeringen att sådana reformer har ”högsta prioritet”, som Mokhtar Yahyaoui, chef för INPDP berättade för mig i januari.

Däremot verkar de ge Ammar och hans utökade befogenheter högsta prioritet. Dessutom stödjer de sig på lagar från diktaturtiden för att införa ”post-revolutionära” lagar.

En av de bristande lagar som de använt sig av för att utfärda förordning 4506 (som återinför Ammar 404) var lagen om telekommunikation från 2001 och personuppgiftslagen från 2004. Exempelvis fastställer artikel 86 i lagen om telekommunikation att alla som döms för att ha ”skadat andra eller påverkat andras liv med hjälp av offentliga kommunikationsnätverk” kan dömas till upp till två års fängelse. Och personuppgiftslagen från 2004 erbjuder faktiskt inte något skydd av personuppgifter.

Regeringen påstår att Ammars återkomst är ett nödvändigt led i ”kampen mot terrorism”. Under det gångna året har beväpnade tunisiska säkerhetsstyrkor kämpat mot beväpnade extremistgrupper som regeringen påstår tillhör Al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM). Dessa grupper har vid upprepade tillfällen attackerat säkerhets- och polisstyrkor och dödat dussintals. Det rättfärdigar ändå inte Ammars plats i det ”nya och demokratiska” Tunisien. Hans historia är fläckad av övergrepp, censur och massövervakning.

Om NSA:s snokande visat sig vara ett ineffektivt medel i kampen mot terrorism kan man ju fråga sig om Tunisiens Ammar kommer att göra ett bättre jobb. Det har jag svårt att tro.