1 februari 2014 skrevs den ryska lagen om information och informationsteknologi om, den lag som ofta kallas ”Andrej Lugovoj-lagen” – efter dumaledamoten med samma namn som misstänks för mordet på Aleksandr Litvinenko, och också den person som föreslog att nya inskränkningar av yttrandefriheten skulle fogas till lagen. Enligt den nya versionen har den ryska tillsynsmyndigheten för massmedier, informationsteknologi och kommunikation (Roskomnadzor) hädanefter rätt att blockera webbplatser utan föregående domstolsbeslut – om webbplatsen ifråga publicerat material som anses sprida ”uppmaningar till upplopp, extremistverksamhet och deltagande i offentliga massevenemang”. Lagändringarna betyder att sådana webbplatser omedelbart ska blockeras.

Den ändrade lagen tillämpades första gången 13 mars 2014. Samma dag förbjöds ett flertal informationskanaler efter påbud från den ryska åklagarmyndigheten.[1] Roskomnadzor hänvisade till flera nätpublikationer – däribland Grani.ru, Kasparov.ru och ej.ru – som ”extremistiska” i sitt innehåll. Åtkomsten till radiokanalen Moskvas Ekos webbplats blockerades också på grund av att man lagt ut texter skrivna av antikorruptionsbloggaren Aleksej Navalnyj, som suttit i husarrest och även förbjudits att använda internet sedan en domstol funnit att han brutit mot villkoren för en villkorlig dom 2009 då han anklagats för att ha förskingrat 450 000 dollar.

Senare samma dag, 13 mars, tog Roskomnadzor bort spärren från Moskva Ekos webbplats. För att få tillgång till hemsidan var redaktionen först tvungna att plocka bort Navalnyjs texter.

Enligt webbplatsen bfm.ru finns det i nuläget 23 personer i Ryssland som äger rätten att personligen blockera specifika webbplatser. I denna grupp ingår den ryske riksåklagaren och dennes ställföreträdare, samt cheferna för åklagarmyndigheterna i Rysslands federala distrikt. Samtliga har möjlighet att logga in på en särskild webbsida, genom vilken de kan blockera åtkomsten till enskilda internetsajter.[2]

Så sent som dagen innan, 12 mars, sparkades Galina Timtjenko från posten som chefredaktör för Lenta.ru, en populär Moskvabaserad nyhetsportal med uppskattningsvis elva miljoner besökare i månaden. Beslutet ledde till starka protester från medarbetarna, såväl journalister som teknisk personal, då Galina Timtjenko varit den som lett verksamheten sedan starten. En majoritet av personalen sade upp sig för att visa solidaritet med sin chefredaktör. Bland andra Ilja Azar, den journalist vars artikel från den 10 mars satte i gång hela processen, en intervju med Andrej Tarasenko, en av ledarna för det ukrainska ultranationalistiska partiet Högra sektorn. Värt att notera är att det inte var intervjun i sig som stämplades som extremistisk. Problemet var att texten innehöll en hänvisning till en annan text som publicerats av två andra sajter några år tidigare, en intervju med Dmytro Jarosj, Högra sektorns ledare – som fått rubriken ”Förr eller senare är vi dömda att slåss mot Moskvaimperiet”.[3]

I en av många trådar på Facebook där man diskuterat fallet med Lenta.ru dök det upp en kommentar som löd: ”Vad ska man annars vänta sig i krigstider …” Ukrainakrisen har i själva verket använts av Kreml som ett närmast oemotsägligt skäl till att slå ned på de resterande spillrorna av yttrandefrihet i Ryssland. Begreppet ”femtekolonnare” har blivit en realitet i vardagstal.

Den 11 april sattes en stor banderoll upp på fasaden till Bokens hus på Nya Arbatavenyn med svartvita porträtt av tre oppositionspolitiker och två rockmusiker som varit dissidenter under sovjettiden. Texten löd: ”Femtekolonnare. Främlingar mitt ibland oss.” På ömse sidor av porträtten syntes hotfulla och skrämmande varelser med portföljer markerade med varsitt vitt band – symbolen för proteströrelsen alltsedan de första demonstrationerna i december 2011.[4] En annan dissidentmusiker från sovjettiden, Viktor Tsoj, har nyligen postumt blivit utsatt för anklagelser om att ha varit ”en CIA-agent vars sånger producerades i Hollywood”. Det är inte de ryska tabloiderna som påstår detta. Det häpnadsväckande avslöjandet kommer istället från Jevgenij Fjodorov, rysk parlamentariker och till råga på allt ordförande i statsdumans kommitté för ekonomisk politik och affärsverksamhet.[5]

Utvecklingen mot allt fler restriktioner på nätet ligger ännu i sin linda, men nu senast har turen kommit till bloggarna. De mest populära kan framöver komma att likställas med annan media i rättsligt hänseende. Lagförslaget, som inom kort väntas komma upp i statsduman, lades fram av flera ledamöter inom Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti, däribland tidigare nämnde Andrej Lugovoj, huvudmisstänkt i Litvinenkofallet. Om förslaget godkänns kommer alla bloggare med fler än 3 000 besökare per dag att tvingas följa samma lagar som reglerar verksamheten för ryska medier. Vadim Dengin, en av medförfattarna till den nya, restriktiva lagen, sade till tidningen Kommersant:

”Det har blivit allt vanligare att ’femtekolonnarna’ flyttar fram sina positioner. Förutom bloggare vars aktiviteter inte strider mot lagen, finns det en överväldigande majoritet som ägnar sig åt allt från cyberbrottslighet till extremism och terrorism … Allt under förevändning att det rör sig om ’yttrandefrihet’.”[6]

En allmän stämning som föder sådana åsikter kan inte annat än leda till ytterligare inskränkningar i mediefriheten. Det har inte funnits något behov av att inrätta en särskild censurmyndighet i Ryssland. Myndigheterna har mycket mer effektiva sätt att styra över journalister. Istället för censorer använder man sig av rädsla. Ryska journalister ser hur deras kollegor hamnar bakom galler, något som till exempel drabbade Sergej Reznik, en grävande journalist från Rostov-na-Donu. Sergej Reznik fick 18 månaders fängelse efter att ha blivit anklagad för att ha förolämpat en lokal domare på sin blogg. Samma domstol ogiltigförklarade Rezniks påstående om att han och hans familj hade utsatts för telefonhot och gick på åklagarnas linje, som hävdade att det i verkligheten var han själv som hade arrangerat telefonhoten.

Ryska journalister riskerar hela tiden att få sparken, särskilt under de rådande ukrainska oroligheterna, vilket lokaljournalisten Aleksandr Jerenko från Perm nyligen fick erfara. I mars i år gjorde Jerenko ett till synes oskyldigt inlägg på sin facebooksida. Han citerade en annan FB-användare, Roman Romanenko från Vologda, som ironiskt frågat president Putin att även ockupera hans region ”i syfte att skydda de rysktalandes rättigheter”.[7] Jerenko sparkades inom en timme efter att ha postat sitt inlägg, rapporterade Perms Eko[8], en lokalavdelning av Moskvas Eko.

Allt detta leder till ännu strängare självcensur och nedtystande av ”tabubelagda” ämnen. Personer som har sina bloggar anslutna till officiellt registrerade medier måste jämka sina åsikter närmare redaktörernas allt stramare krav. Aleksej Venediktov, chefredaktören för Moskvas Eko, blev för en tid sedan tvungen att förklara varför ett flertal av radiokanalens bloggare nekats att publicera sina texter på deras sajt.[9] I samtliga fall handlade det om att författarna själva inte gått med på att redigera bort kontroversiella avsnitt.

Moskvas Eko har i en serie program tagit upp de problem som den ryska bloggosfären står inför. Jevelina Gevorkjan frågade vid ett tillfälle lyssnarna till programmet ”Blog-Out” om de kunde driva sina bloggar fritt eller om de kände oro för negativ uppmärksamhet från myndigheternas sida beträffande innehållet. 43,5 procent av de som svarade på frågan i direktsändning visade sig vara oroliga över möjliga konsekvenser av sitt bloggande. 57 procent av de som svarade menade att de fortfarande kände likgiltighet inför eventuella faror.[10] Så fördelade sig alltså uppfattningarna 10 april 2014. Det återstår att se om förhållandet förblir detsamma inom de närmaste två veckorna.