När jag skriver det här blogginlägget (1 april 2014) har Kuba sämst tillgång till internet i hela västvärlden. Flera oberoende människorättsorganisationer som Reportrar utan gränser, Human Rights Watch och Amnesty International har publicerat bevis som visar detta.

I Reportrar utan gränsers artikel Going online in Cuba: Internet under surveillance framgår det att ”internetanvändningen på Kuba är bland den mest kontrollerade i världen”. Den kubanska regeringen fortsätter att försvara restriktionerna med samma retorik som använts sedan revolutionärerna tog makten 1959: ”Vi befinner oss i ett virtuellt krig med USA och information är ett strategiskt vapen i det kriget”.

Den kubanska regimen har utvecklat metoder och strategier för att kontrollera media, som används för regeringens propagandasyften. Det har visat sig vara så effektivt att man i olika grader och former även exporterat metoderna till andra sydamerikanska länder som Nicaragua, Ecuador och Venezuela.

Den sortens kontroll och hantering av media är inget nytt på Kuba, utan började användas redan under 1960-talet. På den tiden fanns det ett rikt utbud av media på Kuba, inklusive radio- och tv-stationer, tidningar och oberoende kanaler som ofta sände program som stödde revolutionsledaren Fidel Castros politiska parti.

Under detta årtionde började många intellektuella, journalister och vanliga medborgare sända program eller skapa konst som diskuterade revolutionens för- och nackdelar. Svaret från revolutionens ledare var lika obevekligt som oväntat och händelsen har gått till historien som det ögonblick från vilket all media började kontrolleras och censureras av regeringen. Det var då Fidel Castro höll sitt ökända tal, som brukar kallas Fidel Castros tal till de intellektuella. Han sa: ”Inom revolutionen – allt, utanför revolutionen – inget.”

Sedan den stunden (30 juni 1961) censurerar och kontrollerar den kubanska regeringen all media, konst och andra typer av kommunikation.

Under 1990-talet blev internet en ny kommunikationskanal världen över och den kubanska regeringen försökte till varje pris hindra kubanerna från att få direkt och ocensurerad tillgång till det nya medieutbudet. För att försäkra sig om detta tog de både till nya lagar, som förbjuder införseln av GPS-mottagare och enheter som kan tillhandahålla internetanslutning, och tekniska åtgärder, som begränsar åtkomsten till lokala trådlösa nätverk och omöjliggör anslutning till utländska nätverk.

I juni 1996 antog regeringen förordning 209, ”Access from the Republic of Cuba to the Global Computer Network”. I förordningen fastslås det att man inte får använda internet ”i strid med det kubanska samhällets moraliska principer eller landets lagar” och att e-postens innehåll inte får ”äventyra rikets säkerhet”. Att öppet kritisera Kubas ledare eller revolutionen anses både vara omoraliskt och utgöra ett hot mot rikets säkerhet.

Regeringen har även förbjudit sina medborgare att skaffa privat internetanslutning. Precis som Reportrar utan gränser ofta rapporterat måste ”kubanerna använda offentliga internetanslutningar, som exempelvis finns på internetcaféer, universitet och internetcentraler om de vill surfa på nätet eller använda sin e-post”, vilket gör det lättare för regeringen att övervaka deras aktivitet på internet. Den kubanska polisen har dessutom installerat mjukvara på alla datorer på internetcaféer och stora hotell som utlöser ett larm om ”subversiva” nyckelord används. Det är också viktigt att komma ihåg att självcensur är ett effektivt kontrollverktyg på Kuba, eftersom man kan hamna i fängelse om man skriver ”kontrarevolutionära” inlägg på utländska webbsidor eller använder privata internetanslutningar.

Men till slut stod den kubanska regeringen inför en mycket svår situation. Den hade ont om pengar och behövde få in ökade intäkter från telekommunikationssektorn, samtidigt som turistsektorn krävde tillgång till internet på ön.

Dessa faktorer bidrog till att den kubanska regeringen satsade 70 miljoner dollar på att ansluta Kuba till ett utländskt nätverk (Venezuelas) via en undervattensfiberkabel. Regeringen utförde projektet i största hemlighet, men under den andra veckan i januari 2013 upptäckte det amerikanska företaget Renesys, som övervakar datatrafik, att fiberoptikkabeln mellan Kuba och Venezuela var aktiv. Som vanligt teg offentlig media och många radio- och tv-kanaler fortsätter att framställa ”internet som ett konglomerat av våld, porr och falsk information som kubanerna inte behöver”, som en bloggare har kallat det.

Som ett svar på den kubanska regeringens totala kontroll och informationscensur har många, både på och utanför ön, kritiserat och vidtagit åtgärder för att minska regeringens kontroll över media.

En amerikansk medborgare som arbetar för USAID har dömts till 15 års fängelse för att ha smugglat in en enhet till en judisk församling som kan användas för att koppla upp sig mot internet, för att ge dem privat och ocensurerad tillgång till internet.

Många kubanska samhällsorganisationer har bedrivit kampanjer inom och utanför landet mot regeringens totala kontroll och censur av internet på Kuba.

I början av 2003 började regeringen slå till mot oberoende bloggare, vilket kom att kallas den svarta våren. Totalt fängslades 75 dissidenter, bland annat 29 journalister och flera bibliotekarier och människorätts- och demokratiaktivister. De anklagades för att vara agenter för USA och ha tagit emot stöd från den amerikanska regeringen. Efter att ha studerat fallet beslöt Amnesty International att klassificera alla 75 fångar som samvetsfångar, och 2010 gick de flesta i exil i Spanien.

Bloggare och oberoende journalister har fortsatt hitta nya sätt att skapa vad de kallar ”internet utan internet”. De använder sociala medier via sms från mobiltelefoner utan internetanslutning. De använder också internetanslutningar från turisthotell för att posta flera blogginlägg under ett och samma uppkopplingstillfälle och använder hårddiskar och USB-minnen för att överföra information från person till person. De får även hjälp av exilkubaner utanför ön. De ringer vänner och familjemedlemmar och dikterar blogginlägg över telefon som sedan läggs ut på internet.

Vad vi kan förvänta oss under de kommande åren
Eftersom turism- och telekommunikationssektorerna fortsätter att ge ökade intäkter tvingas regeringen att öppna fler dörrar som tidigare varit stängda för landets medborgare.

Först 2008 fick kubanerna äga och använda mobiltelefoner. I dag tjänar den kubanska regeringen ungefär 300 miljoner amerikanska dollar enbart på intäkter från mobiltelefoni.

Man begränsar och kontrollerar fortfarande införseln av bärbara datorer i landet, men numera kan en smartphone fungera som en kraftfull dator och regeringen kan inte utveckla turistnäringen och samtidigt förbjuda smartphones.

Allteftersom tekniken utvecklas och blir billigare och mer bärbar kommer oberoende och hemliga WiFi-nätverk och slutna nätverk att fortsätta blomstra. Människor använder nätverken för att utbyta information som inte kontrolleras av regeringen, vilket i vissa fall ger upphov till olaglig verksamhet eftersom de tvingas verka i en dold miljö.

Internets utveckling följer samma mönster som andra marknader på Kuba, exempelvis handeln med kläder och valuta. Inledningsvis har regeringen försökt utöva fullständig kontroll över varans produktion och distribution, vilket gett upphov till en stark illegal svart marknad. Regeringen har sedan reagerat genom att lyfta några förbud i ett försök att kontrollera eller utrota den svarta marknaden, men behållit bestämmanderätten. I fallet med internet har denna metod inte gett önskat resultat eftersom regeringen saknat den erfarenhet och kunskap som tekniken kräver för att tillgång till internet ska kunna släppas under kontrollerade former.

Under de kommande åren tror jag att länderna i västvärlden som fortfarande har censurerade och kontrollerade internetmiljöer kommer att vakna upp och frigöra sig från de bojor de varit belagda med i över 15 år. Vi har börjat se tecken på en sådan renässans med en våg av oberoende bloggare på ön och jag är en av många som är glada över att få uppleva och vara en del av förändringen.