En septembermorgon lyckades vi utan några större svårigheter övertala en kedjerökande chaufför att skjutsa oss till en plats som, visade det sig, var mycket väl känd bland lokalbefolkningen. Efter drygt tjugo minuter på landsvägen mellan Adler och Sotji hade vi lämnat de olympiska anläggningarna bakom oss. Vissa av dem var mer färdiga än andra, och allihop såg de ännu mer främmande ut på avstånd än på nära håll. Arenornas jättelika kupolkonstruktioner påminde om ufon som landat på havstranden. I den stad som under 2014 års olympiska spel är tänkt att för resten av världen visa upp det moderna Ryssland i all dess makt och härlighet, återstår få spår av det gamla Sotji – som ju under de sovjetiska åren var den mest praktfulla semesterorten vid Svarta havet. Det förflutna syns huvudsakligen i form av arkitektoniska relikter. Men det visade sig snart att detta inte var det enda som var kvar från fornstora dagar.

Vi färdades i en gammal och sliten sovjetisk personbil, som det fortfarande finns många av i södra Ryssland. Bromsarna jämrade sig i kurvorna, när den lilla konservburken sakta kröp fram längs den slingrande, skogskantade bergsvägen. Långt om länge stannade den vid en grön järngrind utanför en byggnad i samma färg. Här, i Sotjis lummiga utkanter, låg Stalins älskade datja – ett av härskarens många semesterresidens. Eftersom det var tidig morgon var det tyst och ödsligt, även om den kvinnliga museimedarbetaren vi mötte bad oss att påskynda vår rundtur, de väntade nämligen ett par busslaster med besökare framåt lunchtid – härskarens gamla datja hör uppenbarligen fortfarande till stadens populäraste turistattraktioner. Detta trots att museets nuvarande ägare, som köpt upp sanatoriet ”Gröna dungen” och all omkringliggande mark, bara har lämnat kvar ett enda rum. Bakom ett skrivbord med grön lampa sitter en inte särskilt lik vaxdocka av härskaren med pipa i handen – på väggen hänger en karta över det rike han en gång styrde över och som fortfarande inte förmått att slutgiltigt göra upp med hans roll i sitt historiska arv.

Så gott som alla opinionsundersökningar från senare år ger vid handen att dagens Ryssland är djupt splittrat när det gäller Stalin: hälften av befolkningen är övertygad om att han var en mördare och tyrann, medan den andra hälften betraktar honom som en stor statsman. Och att döma av antalet turister som besökt denna långt ifrån inbjudande plats – som egentligen mest erinrar om en lagerlokal för rekvisita – försvinner inte den märkliga dragningskraften hos framträdande diktatorer bara sådär av sig själv.

De flesta besökare, och då förstås särskilt de yngre, upplever nog det hela som något exotiskt, från den ur deras synvinkel redan mycket avlägsna sovjettiden. Museets sömniga guider bidrar till den allmänna mytbildningen genom att under sina visningar lägga det mesta av krutet på detaljerade skildringar av härskarens vardagsliv – det där om att han gillade att arbeta om nätterna, att han föredrog att sova i en asketiskt smal säng och att han naturligtvis var mycket förtjust i att se filmer i den gamla biosalongen, där för övrigt det nuvarande museet är inrymt. Besökarna störs inte av några besvärande historiska utläggningar, däremot erbjuds de möjligheten att spela biljard eller schack, det senare med pjäser som tillverkats för att efterlikna de som Stalin själv en gång flyttade runt. Uppgörelsen med det förflutna, som i Tyskland så minutiöst genomförts vad gäller nationalsocialismen, ser annorlunda ut i Ryssland. För det är ju omöjligt att veta vilken riktning den historiska diskursen tar – skillnaden mellan ondska och storhet är inte direkt iögonenfallande i dagens ryska samhälle. Och framför allt: storheten är ombytlig.

När jag senare på dagen lämnade Stalindatjans område visste jag ännu inte att jag en kort tid därefter, drygt 2 000 kilometer från Sotji, skulle passera genom ännu en grön grind bakom vilken det förflutna på samma sätt dröjt sig kvar. Ett förflutet från samma epok, men så att säga från dess andra sida.

Det var tre veckor efter mitt besök i Sotji. Michail Neljubin, en ung historiker, mötte mig vid ingången till det som en gång var lägret för politiska fångar, ITK-6. Numera går det under namnet ”Perm-36” och fungerar som ett minnescenter över sovjettidens politiska förtryck. Det ligger bara ett par timmar från Perm, den närmaste storstaden i Ural. Och här rådde nu en helt annan verklighet. De blygrå höstmolnen hängde tunga över de kvarvarande lägerbarackernas tak. Den taggtråd som löpte längs hela det vitmålade staketet och vaktornen lämnade inga som helst tvivel om vad detta var för en plats. De kringliggande, oansenliga husen i byn Kutjino, som omger den forna topphemliga platsen, stod insvepta i regndis. Här lever ett annat minne av terrorns årtionden, då landet styrdes av Stalin, vars vaxdocka alltså fortfarande av någon anledning är ett permanent inslag i Sotjidatjans interiör där den lockar till sig turister, och inte bara ryska.

Michail föreslår att vi genast börjar vår rundtur bland alla de objekt som antingen bevarats eller återskapats i denna den enda kvarvarande GULAG-skärvan i hela landet: trots att det är helgdag väntar man här liksom på datjan i Sotji en stor skara besökare. För sedan 1996, då ”Perm-36” slog upp portarna, har det fungerat som ett viktigt forskningscentrum för historiker och människorättsaktivister. Men om det för forskarna utgör ett ovärderligt material, ger det vanliga besökare i första hand en känslomässig upplevelse. I ”Perm-36” går det att komma i kontakt med det förflutna på ett högst konkret sätt – man kan till exempel slå sig ner på någon av de britsar som rekonstruerats i den äldsta byggnaden i lägret, en barack från 1949, alltså från Stalintiden, då fångarna användes inom skogsindustrin. Eller titta in i en straffcell, där man senare, när lägret gjorts om till en specialanstalt för politiska fångar, kom att spärra in folk för minsta lilla förseelse. Eller så kan man prova hur det känns att hålla i lägerfångarnas mycket enkla, egentillverkade koppar och aluminiumskedar, som finns kvar välbevarade. Terrorn är så nära och påtaglig här att det inte bjuder några svårigheter att föreställa sig hur en vanlig dag i en lägerfånges liv kunde se ut. En sådan insikt går inte att ersätta med någon enstaka mening i en lärobok i historia, och det är därför som centret varje dag besöks av skolelever och studenter, lärare och historiker, men även av en intresserad allmänhet och helt vanliga turister.

Michail utexaminerades från universitetet i Perm och arbetar sedan några år här som forskare och guide. Han berättar att långt ifrån alla elever ens i de högre årskurserna är förberedda på vad de här får se och höra, detta trots att Solzjenitsyns Gulagarkipelagen sedan 2009 är obligatorisk läsning i den ryska grundskolan. Men inte heller de vuxna besökarna är alla gånger särskilt förtrogna med sitt eget lands historia.

”Vi har besökare av alla de slag”, fortsätter Michail när vi tar oss från baracken till resterna av ett bevarat sågverk på området. ”Somliga känner till förtryckets historia men ytterst fragmentariskt och kommer hit för att fylla i kunskapsluckorna, andra vet redan ganska mycket men vill veta mer. Så finns det vissa som kategoriskt motsätter sig att den här tidsperioden över huvud taget kallas för diktatur i historieskrivningen – men även sådana kommer alltså hit. Vi försöker nå fram till var och en, hjälper dem att dechiffrera denna komplexa historia, hur allt detta kunde hända och vad som låg till grund för det.” Och, tillägger han, det går förvisso att tolka vår historia på olika sätt, ja, det är ofrånkomligt – det ärorika är ju så tätt sammantvinnat med förtryckets historia att det är omöjligt att förstå det ena utan det andra. När man i början av 1990-talet öppnade arkiven och den undanträngda historien sköljde fram som en flodvåg över det postsovjetiska landskapet, verkade det som om allt väsentligt snart skulle bli sagt. Inte kunde man då föreställa sig att det bara drygt 20 år senare återigen skulle uppstå en ny osäkerhet kring Stalinismens historiska arv, som idag är en svår stötesten för den ryska självbilden, för att inte tala om det samförstånd och den försoning som fordras för att samhället över huvud taget ska kunna komma vidare.

Tillbaka i Moskva efter mitt besök i Perm träffade jag GULAG-museets unge chef Roman Romanov för ett samtal. Jag insåg att jag, hur jag än försökte, inte kunde finna ett bra svar på frågan varför det i mitt land fortfarande existerar öar som tidigare ingick i den forna arkipelagen, denna arkipelag som aldrig tycks vilja försvinna ner i djupet. Roman gav mig sin syn på saken: ”Varje gång man publicerar en skolbok med Stalins porträtt, eller när man börjar diskutera huruvida Volgograd bör byta namn igen, så ser vi häftiga reaktioner, vilket nog främst är tecken på en akut brist på historisk insikt. Och det är en öm punkt, denna traumatiska erfarenhet är hela tiden, om än i varierande grad, närvarande och den fortsätter att ansätta oss, vi bär ännu allihop på den. Ingen av oss undgår den här frågan, vi kommer inte undan.”

Vad innebär det idag att minnas stalinismen och det politiska förtrycket? På vilka sätt minns man? Genom att resa gravstenar, genom olika initiativ av små privata grupper, genom att ge upprättelse åt personer och sätta upp minnesmärken, genom att varje år genomföra manifestationer och tända minnesljus på Dagen för hågkomsten av det politiska förtryckets offer den 30 oktober. Men minnet handlar så gott som alltid och uteslutande om offren. Om offren, men inte om själva brotten. Och just av den orsaken har det fortfarande inte skett någon uppgörelse eller försoning, och det finns inget samförstånd kring hur historien egentligen ska hanteras. Därför existerar det i dagens Ryssland inget nationellt minnescenter ägnat åt terrorn och de människor som låg bakom den.

Men trots det finns det hopp om att man slutligen ändå ska ta det där sista steget på vägen mot en möjlig förlösning, och att Ryssland till slut kan få sitt eget Yad Vashem. I december 2011 antog Rådet för mänskliga rättigheter en redan färdig projektplan för det nationella programmet ”Om bevarandet av minnet av den totalitära regimens offer och för nationell försoning”. Terrorns minne kommer äntligen att huggas i sten, och medborgarna får därmed en chans att bedöma dess sanna plats i sitt lands historia.

Det är redan känt att ”Perm-36” kommer att bli en del av programmet, och från och med nästa år klassas det som ett museum på federal nivå. Men allt det här är bara ett första steg på en lång vandring.