Del I: På jakt efter den heliga elden

Är författaren ett föråldrat spöke?

Som en störtflod slår den nya tidens artificiella intelligens in mot våra kreativa landskaps stränder och för med sig lika delar löften och faror. För författare är det både en inbjudan och ett hot – en maskin som lyckas väva text i en ofattbar hastighet och hota den mänskliga tanken. ”Demain tu verras” (”Vi får se”), viskar maskinen med ett obevekligt hummande löfte om en framtid med oändliga historier skrivna utan den mänskliga handen. Men till vilket pris?

Författare, de som förvaltar denna heliga eld, står på ostadig mark. AI-utvecklingen utmanar rollen som skapare, värdet som tänkare och identiteten som historieskrivare av den mänskliga erfarenheten. Kan pennan verkligen ersättas av en algoritm? Kan det själfulla skrivandet bli en föråldrad relik, förkastad på samma sätt som skrivmaskinen eller den hästdragna vagnen?

Vissa hävdar att utvecklingen är oundviklig och att författaren snart kommer förvisas till kulturminnenas utkanter. Men författare – som likt "la gazelle qui doit courir tous les jours, de nuit comme de jour" (”gasellen som måste springa varje dag, dygnet runt”) – vägrar att ge upp. I sin strävan efter meningsfullhet kommer de att anpassa sig och dra nytta även av det som inte kan kopieras: människans oefterhärmliga personliga erfarenheter.

Mänskligheten är en uthållig musa

Även om artificiell intelligens kan härma mönster, kopiera genrer och till och med trolla fram skönhet ur binär kod, lyckas den inte spegla den mänskliga själen. Den kan inte känna förlustens smärta eller kärlekens fröjd. “Nous habitons l’absence de ceux qui ne sont plus, en traçant nos propres sillons éphémères” (”Vi lever med saknaden efter dem som inte längre finns med oss och stakar ut våra flyktiga fåror”). I själva verket får saknaden och flyktigheten författare att frodas. Med utgångspunkt i den verkligheten kan de skapa berättelser som inte hämtas ur befintliga data utan från själva livet.

Framtidens författare blir då ett slags bro – en uttydare av det mänskliga i en värld som alltmer domineras av maskiner. Artificiell intelligens kan inte släcka skapandets heliga eld; utmaningen att förbli mänsklig i en mekaniserad tid får bara lågorna att flamma starkare.

Framtidens författare: assistent eller skapare?

I ett föränderligt landskap måste förhållandet mellan författare och verktyg omvärderas. AI kan erbjuda en sorts partnerskap: en kompanjon som kommer med förslag, en idéspruta, ytterligare ett par ”ögon” för att fånga upp förbisedda detaljer. Men partnerskapet får inte göra författaren osjälvständig. Den här enorma vågen av frestande genvägar riskerar att få “La ville tout entière roule et croule” (”Hela staden att bölja och brytas ner). Det är verkligen på sin plats med en varning för att inte låta teknikens obevekliga framåtrörelse bryta ner grunden till vårt skapande.

Att skriva är ett heligt arbete – en buisson ardent (brinnande buske) – som föds ur kamp, introspektion och en stark önskan att förvandla tankar till ord. Om en alltför stor del av det arbetet överlåts till en maskin riskerar man att skrivandets innersta väsen går förlorat. Men skälvande fingrar söker alltjämt ljuset, trots att de slits mellan lätthetens lockelse och skyldigheten att skydda sitt hantverk.

Framtidens uppdrag är originalitet

I en värld där AI spottar ur sig text på löpande band, ligger författarens räddning i det personliga. Ingen algoritm kan kopiera det unika i en själ, den djupt personliga lins som en författare ser världen genom. “Le mot est plus vaste que le monde” (”Ordet är större än världen”), och det är vidden – detta oändliga djup – som kommer att förbli författarens största styrka.

Kreativitet i AI-åldern handlar inte längre om kvantitet; den handlar om kvalitet och unikhet. Författaren måste våga djupdyka för att blotta de sanningar en maskin inte kan nå. Medan AI fyller världen med likriktat innehåll förvandlas uppmaningen till originalitet till ett stridsrop. De författare som beväpnar sig med sitt unika perspektiv kommer undvika att bli “une taffe de cigarette tirée par le Haoussa émigré” (en Hausa-flyktings cigarettbloss”) – ett förgängligt bloss i automatiseringens kaos.

Återfödelse i en digital värld

Skrivandets historia i AI-åldern är ännu oskriven, ett tomt blad i väntan på att fyllas. Verktygen kan utvecklas, men själva kärnan i berättandet – den mänskliga viljan att begripa, förena, dela – består. Författare kommer inte att försvinna; de kommer att förändras och de kommer att vässa sitt hantverk till följd av de utmaningar som AI innebär. “Chaque respiration est bouffée d’espoir” (”Varje andetag är en nypa hopp”), och det är detta hopp som kommer att leda författare in i framtiden.

Del II: Liveframträdanden som motståndskraft

Den oefterhärmliga kroppen

Medan AI vinner terräng inom områden som text och bild, lyckas den inte skapa någon fysisk närvaro. Ingen maskin kan kopiera det omedelbara i liveframträdande – en poets skälvande röst, en dansares ögonblickliga rörelser eller den hudlösa spänningen i teater. Jag säger: ”La vie tue la vie parce que la vie est abondante” (”Livet dödar livet för livet finns i överflöd”).

I dessa flyktiga stunder skapar den mänskliga kroppen konst som inte kan automatiseras. Teater, dans och levande poesi blomstrar tack vare det ofullkomliga, det spontana och det fullständigt mänskliga. Märkligt nog förstärks de av det som AI inte lyckas med.

AI som en katalysator för levande konst

Den artificiella intelligensens frammarsch kan ironiskt nog utlösa en förnyad uppskattning av liveframträdanden. Om maskiner dominerar statiska konstformer, kommer hungern efter det som är “fait de chair et de souffle” (”gjort av kött och andetag”) att öka. Liveframträdanden blir helgedomar för det äkta, platser där den mänskliga ofullkomligheten inte är en brist utan ett särdrag.

Denna motsägelsefulla dynamik skulle kunna leda till ett förnyat intresse för teater och andra fysiska konstformer. AI:s begränsningar – oförmågan att känna, att improvisera, att finnas i verkligheten – förhöjer värdet på det mänskliga. Precis som Dossavis “Lagune est belle de ses moustiques et ses libellules” (Lagunen är vacker med alla myggor och trollsländor”), finner man i liveframträdanden skönhet i olika karaktärsdrag.

Konst som trotsar automatiseringen

Mot bakgrund av automatiseringen tar sig konstnären fram på motståndets och återuppfinnandets väg. Författare, artister och skapare kommer söka efter områden som inte maskiner kan invadera – det taktila, det förgängliga och det djupt mänskliga. De säger: ”Laissez-nous mourir… Prenez nos places, vous qui en savez plus que nous” (”Låt oss dö … Ta våra platser, ni som vet mer än vi gör”). Jag säger att den mänskliga erfarenheten har ett värde som inte går att förminska.

Kreativiteten kommer inte att försvinna; den kommer att förändras. Konstnärer kommer att vända tillbaka till det konstnärliga uttryckets ursprung och återupptäcka närvarons, rörelsens och ofullständighetens kraft. Scenen, pappersarket och duken kommer att bli den mänskliga själens slagfält och arenor där den heliga elden brinner som klarast.

I denna dialektiska dans, där framtiden och rena fakta ställs på ända, skapar inte AI förstörelse utan tekniken blir snarare en kraft som tvingar mänskligheten att omdefiniera de kreativa gränserna. Författaren, artisten, konstnären – alla kommer de att resa sig för att möta denna utmaning och än en gång bevisa att “le mot est glaive dans la main du roi et révolte dans la bouche du faible” (”ordet är ett svärd i kungens hand och en revolt i den svages mun”).

Skapandets heliga eld är inte släckt; den utvecklas och brinner klarare i händerna på dem som vågar hantera den. Framtidens författare kommer inte att tystas av maskiner utan i stället inspireras av dem, genom att skriva historier som bara det mänskliga hjärtat kan berätta.

De franska citaten är hämtade från min senaste diktsamling Pour les beaux yeux du monde tillsammans med ett försök till översättning.

(2023) DOSSAVI-ALIPOEH A. R. (Ayi DOSSAVI) Pour les Beaux Yeux du Monde, Editions AGAU, 132 p. (Poetry))