För några dagar sedan läste jag en kort diktsamling, där poeten bättre lyckats uttrycka det mesta jag har försökt skriva eller säga sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Det borde kanske inte komma som någon överraskning att just en poet lyckas beskriva vår verklighet, som ibland känns så outsägligt ogripbar, vag eller nära att det känns omöjligt att ens försöka prata om den. År 1966 släppte Seamus Heaney sin första diktsamling: Death of a Naturalist. Denna bok kom att bli en av de mest erkända diktsamlingarna under de senaste hundra åren och odödliggjorde dess författare som sin generations största poet. Heaney fick Nobelpriset i litteratur 1995. Robert Lowell beskrev honom som ”den viktigaste irländska poeten sedan Yeats”. I dag är han ett välkänt namn, läst och studerad över hela världen. Men jag undrar om Heaney, varje gång han plockade upp sin penna, verkligen förstod vilken betydelse hans texter skulle få när de väl lästes? Eller var det bara för egen del som han tog sig tid att noggrant formulera sina inre upplevelser? Är det kanske så att alla författare skriver med förhoppningen att läsas över hela världen och även efter deras död? Jag läste om Heaneys dikter förra veckan, när jag kom tillbaka från Pokrovsk, en stad som ödelagts efter striderna i Donetsk Oblast i östra Ukraina. Heaneys ord påminde mig om skapandets livgivande egenskap. Att sätta pennan mot papperet kan påverka platser, strukturer och människor på ett sätt som författaren inte kunnat föreställa sig. Det kan till och med skapa värme när det blivit kallt, ljus när det mörknat och att återföra över femtusen ukrainare till sina hem. Det kan börja med en penna.

De senaste två åren har jag haft förmånen att ingå i en växande icke-statlig organisation som gör splitterfria och isolerade fönster till de som lever vid den ukrainska gränsen. Organisationen heter Insulate Ukraine. Jag kan inget om fönster och ännu mindre om teknik, men den 28 december 2022 åkte jag till Izyum, en raserad stad i Kharkiv Oblast, för att hjälpa en vän som hade fått en idé. Förutom mössa och vinterjacka, tog jag med mig en kamera, ett anteckningsblock och en penna. Jag kommer aldrig att glömma omfattningen av den förödelse vi såg första gången vi körde in i Izyum. Jag, som hade vuxit upp på den sömniga landsbygden i Skottland, hade aldrig sett något liknande. Nästan alla byggnader bar spår av en främmande sorts våld. Om hus, lägenheter, bensinstationer, skolor, sjukhus eller butiker inte var fullständigt förstörda, fanns det stora sotfläckar efter bränder och skotthål i det som återstod. Oavsett om det var missilattacker, kulor eller detonerade minor som fortfarande låg gömda i det långa gräset och blomsterrabatterna framför husen, hade tusentals fönsterrutor krossats. I stället för fönster hade civilbefolkningen hittat kortsiktiga lösningar som spånskivor, vägskyltar, mattor och till och med skottsäkra sandsäckar. Allt de kunde få tag på. Mellan februari–april 2022 utsattes Izyum för förfärliga attacker och Ukraina tvingades dra sig tillbaka innan de påbörjade sin motoffensiv i Kharkiv. I början av september återtog de den en gång så vackra staden. Vad de fann vid befrielsen var en plats fylld av ruiner och en massgrav; 440 våldtagna, torterade eller mördade människor hade begravts i en tallskog norr om Izyum.

Bristen på fönster och isolering är ett enormt problem för människor som lever i krigshärjade områden. Civilbefolkningens lösningar fungerade helt enkelt inte. Hemmen blev utkylda, några fick is på insidan av fönsterrutorna. Invånarna hade på sig handskar, mössor, tjocka byxor och två eller tre jackor dygnet runt. En del sov i sina badkar för att slippa draget från skarven mellan träskivorna. När vi hade parkerat bilen i Izyum träffade vi Elena, en kvinna som ville hjälpa till. Vi förklarade varför vi var där och hon erbjöd oss att bo i hennes evakuerade dotters hus och frågade sedan sin granne om vi fick installera vårt första fönster. Hennes eget hus låg i ett skogsbryn i utkanten av staden, där hon bodde med sin mamma och sin make. Fem månader tidigare hade hon förlorat sin son i striderna.

Genom att använda en kombination av polyeten, PVC-rör och rörisolering, satte vi igång med hennes grannes hus och kom tillbaka nästa dag för att se om temperaturen hade gått upp. Den hade ökat med sexton grader. Det var uppenbart, min väns fönsterlösning fungerade. Ryktet spreds bland civilbefolkningen i Izyum och vi började lära ut metoden, till ett litet arbetslag på plats, för att bygga och installera fönstren. Rätt vad det var, höll en organisation på att ta form. I dag har Insulate Ukraine installerat mer än 34 000 fönster i Kherson, Dnipro, Lyman, Izyum, Nikopol och de omgivande byarna.

Under den där allra första resan till Izyum försökte jag anteckna så mycket jag kunde. Min vän, som har en bakgrund som civilingenjör, är hjärnan bakom hela organisationen, och Insulate Ukraine har blivit hela hans liv. Själv hade jag inte möjlighet att lägga lika mycket tid, men ville gärna hjälpa till. Jag ville fortsätta att vara engagerad och försöka göra skillnad. Nästan alla som har varit i Ukraina berättar om folkets okuvliga anda. Och det stämmer verkligen. Den är smittsam. Det är omöjligt att inte påverkas av hur de kämpar för att återinrätta sina hem och liv. Så Insulate Ukraine kom att bli en del av mitt liv också. Men det var pennan som blev mitt sätt spela en roll. Genom att sprida människornas vittnesmål, lyckades jag skaffa nå ut i pressen om Insulate Ukraines arbete och vecka för vecka kom det in bidrag. Nu fortsätter processen som en del av ett större team. Utöver materialinköpen, gör bidragen så att Insulate Ukraine kan sysselsätta trettio personer som blivit arbetslösa på grund av kriget. De får arbetstillfällen genom att installera fönster i regionen där de bor och alla fönster är gratis för de som tar emot dem.

Alla som kan skapa kan vara med och förändra. Jag har sett det hända med egna ögon. För bara en vecka sedan stod jag där igen med penna och anteckningsblock. Den här gången gällde det en kolgruva – eventuellt ett nytt projekt för Insulate Ukraine. Den ödelagda staden Pokrovsk låg bakom oss, bara tre kilometer därifrån, och den ryska frontlinjen kom allt närmare, fyra kilometer bort. På gruvområdet kände jag märkligt nog trygghet. En sorts fridfullhet. Kanske var det bara jag, men att se gruvarbetarna fortsätta sitt jobb, åka flera hundra meter ner under markytan för att först flera timmar senare komma upp fullständigt täckta i sot; att se godstågen rulla iväg med kolfyllda vagnar till både städer och frontlinje; att förstå vilken värdefull tillgång den här gruvan är för Ukraina, fick mig att tänka att vi, för ett kort ögonblick, fungerade som en enda maskin. Jag kände mig som en liten del av något större, mycket mäktigare. Det var pennan som fick mig att känna så. Vi gick längre in på området och medan Insulate Ukraines fönsterinstallatörer började bedöma skadorna på sjukhuset – över åttio fönster hade nyligen förstörts vid ett anfall – tog jag mig tid att samla intrycken från platsen. Den långa korridoren i entrén var mörk förutom det bländande skenet från en nödutgångslampa i varje ände. I det bortersta hörnet stod ett tänt stearinljus framför en namnlista med gruvarbetare som dödats i striderna. En lite kuslig värme på en så kylig plats. En ukrainsk kvinnoröst hördes i högtalaren: ”Varning, varning, bege er genast till skyddsrummet.” Det spelades om och om igen, men detta hade pågått i månader. Jag svängde runt ett hörn och såg en affisch med en ukrainsk soldat som laddade sitt vapen och en kvinnlig gruvarbetare med en skyffel i ena handen. Soldaten försvarar sitt land, gruvarbetaren förser sitt land med resurser för att fortsätta. De är hjältar båda två. De kämpar för sina hem och sin frihet. Det var då jag kom att tänka på Heaney och raden jag mindes från hans dikt Digging: ”Between my finger and my thumb / The squat pen rests; snug as a gun.” Konst är som renast när den lyckas påverka människor och då krävs det en publik. När författarens eller konstnärens arbete väl är klart, är det mottagarens tur att delta. Särskilt poesi (i sin sannaste form) är inte avsedd att bara läsas som en text, utan snarare upplevas som ett konstverk. Det är först då orden kan ta sig bortom sidan och beröra. Publiken är en del av konstens inneboende kraft. Men kraften är inte alltid god. I dagens korta format (sociala medier, nyhetsbloggar, artiklar, etc.), blir tilltalet ofta tillrättavisande och negativt, till och med hatiskt. De som kommunicerar på det här åsiktsbaserade sättet ignoreras många gånger. I de fall de får uppmärksamhet leder det inte till något mer positivt eller konkret, förutom att möjligen skribenten och de som kommenterar får utlopp för sina åsikter. Det finns många sätt att skriva på och det här är bara ett av dem. Om skrivande kan förändra människors framtid, är den här formen i bästa fall ett hinder, i värsta fall en fiende. Tänk om alla författare och konstnärer insåg att de besitter en kraft som kan skapa förändring i världen? Tänk om författare skrev varje ord som om det innebar att ett förstört hem kunde få nya fönster? Ett fönster från Insulate Ukraine kostar femton dollar. Den här artikeln kommer att bidra till isolering och dagsljus till minst tre hem. Tre familjer som kan hålla sig varma den här vintern. Ord är viktiga. Att skriva kan förändra världen, på gott och ont. Det beror bara på vems hand pennan ligger i, ”snug as a gun”.