Till att börja med, hur skulle poeten Faraj Bayrakdar vilja presentera sig själv för läsarna?
- Dessvärre är jag Faraj Bayrakdar, syrisk poet och journalist, med allt vad det innebär av historia, öde och fördömda påfrestande förhållanden. Som jag önskar att jag vore någon annan. Eller att Syrien vore annorlunda.

Jag föddes i staden Homs den 11 februari och nästa år blir jag 70 knivhugg eller rosor eller danser på avgrundens rand.

Jag släpar på en kropp som avlägset liknar mig, kroppen efter 14 år i Assadregimens fängelser, vilket gör mig till innehavare av mer än en doktorsgrad i fängelseliv, efter min examen från Institutionen för arabiska språket vid Damaskus universitet. Jag anstränger mig hårt för att kompensera för de förlorade åren, men känner trots det att jag fortfarande är utan arbete och oförmögen att skratta helhjärtat.

Sedan 2005 lever jag i Stockholm, i sorgens och uppehällets utkant, fortfarande onostalgisk, på ett möjligen unikt vis, som jag inte önskar min värste fiende eller ens Gud den evige.

Låt mig nu föra dig tillbaka till ursprunget, din födelsestad Homs – den syriska revolutionens huvudstad. Vad minns du av den och av ditt barndomshem?
- Homs vägrar försvinna och vägrar komma närmare förutom i drömmar, genom sammanträffanden eller genom älskares bakhåll. Jag har inte för vana att be, men när det kommer till Homs är jag beredd att be till staden och för staden. Kanske var det ingen slump att kungadömet Zenobia grundades vid de oaser som senare kom att kallas Badia Homs (Homsslätten) eller Palmyras öken. Och kanske var det ingen tillfällighet att våra Homsfödda farmödrar, Zenobias döttrar, styrde Rom. Det jag säger om Homs speglar min personliga åsikt, mina känslor och hur jag förstår staden, och jag envisas inte med att försöka övertyga andra om att det är sant. Låt den som vill tro tro och den som vill häda kan häda. Men ingen kan bestrida att Homs är floden Orontes moder och att Orontes är den vältaliga olydnadens mästare. I själva verket är den min första lärare och jag kan inte annat än att vara den trogen, om den så skulle torka ut, avdunsta eller utsättas för de uslas intriger. Homs är vackrare än alla sina smeknamn och titlar, syriska revolutionens huvudstad inräknat, en titel den för övrigt systerligt och rätteligen delar med många syriska städer. Homs utmärkte sig inte under revolutionen på annat sätt än att repressalierna och offren staden fick plikta med var de mest betungande, vilket som väntat manade och provocerade dess fria själar till mer än krokodiltårar. Homs är en historia som ingen kan göra rättvisa åt. Men kanske känns det så för att staden var min första kärlek och inte för att den verkligen är sådan.

Den som säger att Homs är en stad har inte lyckats förklara

Jag skulle säga att Homs är en kvinna, en spegel, en högrest

rakryggad cypress.

Jag skulle säga att den är en flod, väl insatt i vältalig olydnad

Den som säger att Homs handlar om dess invånare, bördighet, ljus

och tårar, den tror jag på och står bakom tills jag ser att halvmånar

liknar kors.

Med det dagliga livet på ett ställe och rötter på ett annat, och under tyngden av längtan och exil, hur är det att skriva om platser i ditt land, och plågan där, medan du är långt därifrån?
- När det gäller mig personligen har jag tagit det jag vill ha från mina rötter, det som ingen tyrann kan ta ifrån mig. Torkan, vattenbristen och ökenspridningen i Syrien får rötterna där att göra motstånd genom att tränga djupt ner i jorden. Syriska träd kan sätta husgrunder i gungning. Sverige är ett land välsignat med alla slags goda ting, som snö, regn och sjöar, så rötter där behöver inte tränga ned på djupet efter vatten och näring. Därför kan träd i Sverige falla för minsta vindpust. Det betyder naturligtvis inte att jag förespråkar torka, varken vädermässig, politisk eller ekonomisk, bara för att rötterna ska bli starka. Tillgången till vatten, mat, frihet, värdighet, rättvisa och etik är viktigare än hur djupa rötterna är. Men hur jag ska skriva om detta vet jag inte. Oftast när jag skriver upplever jag att det finns någon i mig som skriver det jag vill på ett bättre sätt än jag själv skulle kunna göra. Mitt långtidsminne är fortfarande bra och fast rotat. Men när det gäller mitt korttidsminne är det som om någon demon tvingar det att fly eller vägra spela sin roll och fylla sin funktion. Jag antar att om jag led av minnesförlust skulle drömmarna aldrig sluta väcka mitt minne och framkalla saker som återupplivar det. Jag är inte fixerad vid att skriva om några bestämda platser i mitt land eller om någon särskild smärta eller plåga. När jag andas vet jag inte om att jag andas, är inte medveten om det och lägger inte märke till hur jag andas. Men tecknet på liv är att jag andas och tecknet på att jag andas är att jag skriver.

I dag, efter många år i exil i Nederländerna, Tyskland och Sverige, riskerar du inte längre att hamna i fängelse för det du skriver eller att utsättas för censurens saxar. Har du sluppit ifrån självcensur nu när du är fri från officiell/säkerhetsmässig censur så att du kan skriva vad du vill utan röda linjer?
- Censurapparaten hos östliga regimer ser likadan ut, dupliceras och transformeras som ryska matryoshkadockor, leksaken som har formen av en kvinna med samma kvinna inuti men mindre och därefter mindre och mindre. Men i fängelse, liksom i exil, minskar i allmänhet kontrollen, särskilt den politiska och även den religiösa. Den sociala kontrollen däremot finns fortfarande kvar, även om det inte finns någon där som upprätthåller den. Jag är inte motståndare till social kontroll så länge den inte utövas med tvång utan syftar till att försvara vänlighet, tolerans, kärlek och respekt. Jag själv, exempelvis, respekterar min mammas uppfattningar, även om jag inte delar dem. Det leder inte till att jag förändrar mina egna uppfattningar. Det handlar i stället om att jag väljer bästa möjliga sätt att inte såra hennes känslor eller göra henne ledsen. Dessvärre har jag inte alltid lyckats bespara henne oro angående våra olika förhållningssätt. Min mamma var över 60 år när hon bestämde sig för att lära sig läsa och skriva. Vi uppmuntrade henne allihop, men det mesta av ansvaret för att undervisa henne föll på min bror Ibrahim. Mamma blev läs- och skrivkunnig anmärkningsvärt snabbt och det jag nu ska berätta skulle kanske besvära henne om hon läste det, men något inom mig gör att jag vill säga det, trots att detta inte är rätt plats och att det inte har något direkt samband med din fråga. I början av 1980-talet var jag efterlyst och levde gömd. Ingen i familjen visste hur man fick tag i mig utom mamma. En partikontakt meddelade mig en dag att en gammal kvinna hade kommit till ett möte och bett att få träffa kamrat Sayf Abu al-Majd, vilket var mitt täcknamn. Vid den här tiden befann sig partiet under hård press från säkerhetstjänsten och en omfattande arresteringskampanj pågick över hela Syrien. Jag tog mamma till en väns hus, musikern Turki Miqdad, som bodde i det palestinska flyktinglägret. Jag lämnade henne där med honom och återvände för att följa upp några möten med reportrar från Aleppo, Latakia och Homs och angelägenheter runt arresteringsvågen. Senare på natten återvände jag för att ta med mamma till mitt hus i al-Rabwaområdet. Jag hade ingenting hemma att äta, så jag gick till al-Mezzekvarteren intill, bara för att upptäcka att alla butiker var stängda på grund av Profetens födelsedag. Jag kom att tänka på en liten affär i närheten av universitetet som brukade ha öppet sent i väntan på studenter på hemväg runt midnatt. Jag fann ägaren på väg att stänga butiken och jag vädjade till honom att sälja mig något att äta. Han svarade: ”Här blir inga affärer, men jag har min egen middag som min familj skickade med mig. Jag behöver den inte eftersom jag är på väg hem. Jag hoppas att du vill ta emot den.” Det var en gåva mycket mer värd än dess reella kostnad. Jag gjorde iordning maten och bjöd mamma till bords. Samtidigt hade jag hällt upp en glas arrak åt mig själv. Jag brukade dricka ett glas innan jag gick till sängs för att slappna av efter dagarnas spänning och faror. Jag lade märke till att mamma blivit blek och frågade: Känner du dig dålig?” Hon svarade nej. ”Har något hänt familjen i Homs?” Hon svarade nej igen. ”Vad är det då, mamma?” ”Lukten av det du dricker gör att jag inte kan andas”. Jag drack upp hela glaset i ett svep och bar ut det i köket. Mammas ansikte slappnade av. Om hon hade sagt till mig från början: ”Drick inte det där för det är haram, eller för att det luktar illa”, så hade jag inte druckit det. Det är den här sortens begränsningar på grund av social kontroll som jag talar om. Under alla omständigheter kommer det att ta lång tid för öst att bli av med sina röda linjer, men jag ser inget fel i att göra sig av med dem en i taget och steg för steg. Röda linjer på det sociala planet är varken kompakta, kategoriska eller krampaktiga. Det vill säga, de handlar mer om känslor än om kontroll, tvång, lagar och förtryck.

Vilka bilder kom till dig när du läste Amnesty Internationals rapport år 2017 om vad som händer i Assads ”mänskliga slakthus” i Saydnayafängelset?
- När de förflyttade oss från fängelset i Palmyra till Saydnayafängelset i början av maj 1992 tog fängelsedirektören emot oss och gav oss en fruktansvärt dum och primitiv föreläsning, som kan sammanfattas så här: ”Lyssna noga på vad jag har att säga: Ni befinner er nu i militärfängelset Saydnaya, mitt första (han var lycklig när han sade första). Den som är hungrig ska jag ge att äta, den som är sjuk ska jag vårda, den som får för sig att fly… runt fängelset finns minfält, men innan han ens hinner dit kommer jag att skjuta honom och säga att det var ett flyktförsök”. Vi trodde att detta bara var psykologisk krigföring tills vi hörde en explosion, klättrade upp till våra högt placerade fönster och såg att en soldat ur vaktstyrkan trampat på en mina och blivit dödad. Ändå var förflyttningen från Palmyrafängelset till Saydnaya som en halv frigivning. Men den relativa lindringen i Saydnaya jämfört med Palmyra förändrade inte förhållandet att fängelselokalerna var förberedda för att när som helst förvandlas till en plats som fick helvetet att framstå som trivialt.

Till skillnad från vår underbare, stillsamme kamrat Ihsan Ezzo utsattes inte jag för hårda bestraffningar i Saydnaya. När de satte honom i isoleringscell i källaren vägrade de ge honom hans hjärtmedicin, varvid han dog. Det vill säga de dödade honom. Jag var heller inte utsatt för lättare bestraffningar, som min bror Ibrahim. Han sattes i isoleringscell i en månad. När han kom tillbaka var rocken, som en av kamraterna gett honom innan han isolerades, i skick som ett uppblött papper.

Trots allt detta var Saydnayafängelset inte så farligt på den tiden. Det var åtminstone ett fängelse, inte ett slakteri. Efter revolutionen blev Saydnaya ett mänskligt slakthus, som Amnestyrapporten säger. Eftersom jag, i likhet med andra som delar mina erfarenheter och prövningar, känner till alla ingångar och utgångar och alla detaljer i fängelset började jag automatiskt minnas hur fängelsevingarna låg och såg ut och på vilka platser morden och begravningarna förmodligen ägde rum. Assadregimen har därmed bränt bort till och med minnet som sade att förflyttningen från Palmyra till Saydnaya var en halv frigivning.

Ditt öde har varit att strida, först med fängelsecellens mörker och nu i det kalla väst. Jag skulle vilja veta vilken roll poeterna, författarna och de intellektuella spelar i exil samt vilka möjligheter det finns att påverka därifrån?
- Alla celler jag någonsin har varit i har varit kallare än ”det kalla väst”, om vi nu antar att väst verkligen är kallt i själslig och känslomässig mening, vilket din fråga antyder. Enligt min åsikt finns många olika grader på köldskalan. Jag har åtskilliga relationer med svenskar som inte saknar värme, men deras sätt att uttrycka närhet är annorlunda än våra i öst. Den östliga kulturen har en dragning åt artighet, överdriven vänlighet och ytlig och etikettsenlig omtanke samt brist på rättframhet och tydlighet. Kom ihåg att jag kom till Sverige från Syrien, där jag, undantaget familjen, vännerna och mina minnen, inte upplevde något gott. Följaktligen finns det ingenting där som jag saknar, förutom just familj, vänner och minnen.

Men jag anser att saknad är en annan sak än engagemang, för jag bryr mig om vårt folk, deras situation och framtid. De är en del av mig på samma sätt som jag är en del av dem. Under mitt liv i Syrien blev jag fängslad tre gånger. Jag kan inte sakna det utan att vara masochist.

När det gäller vilken roll syriska författare, poeter och intellektuella i exil spelar är det fortfarande för tidigt att säga. Tragedin med irakier som flydde Saddams förtryck föregick den syriska med minst tre decennier, så irakiska författare, konstnärer och intellektuella har lyckats etablera och organisera kulturella, litterära och konstnärliga aktiviteter i exil i viss utsträckning.

Det kommer att dröja åratal innan vi syrier får se vilken roll intellektuella i exil kommer att spela och vilket inflytande de får. Men enskilda syriers kraft och kreativitet fyller redan världen och medierna har inte varit sena att lyfta fram dem. En enkel sammanställning av antalet viktiga priser de har vunnit, tillsammans med den framträdande roll många spelar inom film, skönlitteratur, poesi och musik talar sitt tydliga språk.

Vilken roll anser du att poesin spelar i den rådande situationen i Syrien? Måste poesi vara politisk på en given plats, i meningen stå i centrum för de sociala och politiska strider som pågår runt oss?
- Poesins inflytande har minskat alltsedan den abbisidiska eran, liksom kulturens och politikens, i takt med att ekonomin övergick från att vara produktionsinriktad till att vara konsumtionsstyrd. Kort sagt började nedgången då. Alla imponerande kulturyttringar och uttrycksformer gick tillbaka eller upphörde på allmän nivå och bara ett fåtal individuella experiment överlevde från en period till nästa av skäl som vi inte behöver gå in på här.

Det står varken i poetens eller hans verks makt att åta sig en politisk eller social uppgift, eftersom sådana är beroende av många omständigheter och samverkande faktorer. Över lag tenderar jag att inte ge litteratur och konst någon aktiv eller inflytelserik roll när det gäller att bära folkets bördor så länge folket inte lägger sina förhoppningar på konsten. Jag var och är fortfarande motståndare till Assad och stöder det som folkmajoriteten ställer sig bakom. Det är min politiska ståndpunkt. Min poesi däremot behandlar många ämnen, varav revolution är ett. Men om vi vänder på det, var kan vi hitta litteratur, konst, ekonomi eller sport, eller något annat, som är opåverkat av politik? Är inte bröd politik, på samma sätt som blommor, knivar, tro och otro, sport, sång, film, teater, prostituerade, svält, nationell och religiös handel, al-Manfaluti, Adel Imam och allt vad du vill?

I vilken grad kan poesi ta sig förbi blodspillan och använda sin kreativitet för att konfrontera politiskt och religiöst tyranni? Hur ser du på syrisk poesi i dag, efter tio år av dödande? Och dessförinnan, vilket inflytande hade revolutionen på din poetiska praktik?
- Poesi kan, på grund av historiska skäl och genom sin natur, väcka större genklang än prosa. Men även så är poesi bara poesi och i dessa dagar, vilka ädla motiv som än driver den, fattigdom, okunnighet, fruktan och profit är poesin inte längre något annat än elitistisk.

I tider av oro, kris och revolution, blir bilder, sånger, filmer och ljudupptagningar mer lättillgängliga och mer inflytelserika än poesin. Ingen av mina dikter har nått fler än tretusen läsare medan inspelningen av en sång jag skrivit, en dokumentär eller ett videoinspelat tal jag höll har fått tiotusentals följare. Men oavsett formen kan man säga att de syrier som stöder frihet olyckligtvis inte lyckats hitta en passande politisk och kulturell plattform att förmedla sitt budskap ifrån.

När det kommer till revolutionens inflytande över min poetiska praktik överlåter jag åt kritikerna att bedöma den saken, om de ser något som behöver bedömas. Det jag vet, och det som faktiskt hände i mitt liv före poesin, är att jag var en av hundratals eller tusentals syrier som började sin revolution på 70-, 80- och 90-talen under det 20 århundradet och fortsatte in på det 21 och att vi har blivit besegrade i alla våra politiska och sociala formationer. Mitt poetiska revolutionslexikon går långt tillbaka i tiden och när revolutionen bröt ut i mars 2011 blev det bättre förstått och av bredare samhällsklasser. Det betyder inte att revolutionen bär någon skuld eller att den kom för sent utan snarare att jag förhastade mig och brände ut mitt ljus.

Hur uppfattar du den revolutionära rörelsens inflytande på den syriska litterära och kulturella scenen?
- Effekterna av revolutionen eller resningen, eller den revolutionära rörelsen som du kallar den, har inte varit lika tydliga på alla områden. Inom film, måleri, sång och musik har inflytandet på kreativ och estetisk nivå varit uppenbart och konstnärliga verk har utmärkt sig och blivit uppmärksammade på många internationella festivaler. Inom poesin har effekterna varierat mellan olika poeter. Inom skönlitteraturen tar det längre tid, även om det finns romaner som har lyckats skildra vissa aspekter av revolutionen. Och utan tvivel kommer med tiden en lång rad romaner att följa som kompletterar varandra och ger en heltäckande bild av vad som hände. Vi har stora syriska romanförfattare som saknar möjligheter men inte kreativitet, och naturligtvis finns också poeter, konstnärer, regissörer och musiker i samma situation. Detta är min övertygelse och inte någon enögd partiskhet för syrier, eftersom jag i grunden inte är någon fanatisk patriot. Jag har till och med avsagt mig mitt syriska medborgarskap tills Assad faller, i förvissningen att jag därefter kommer att få tillbaka det i frihet och värdighet.

Den syriska revolutionen blev en vattendelare politiskt, kulturellt och i mångas liv. Hur ser du på värdet av revolutionen i dag, på dess tionde år? Sedan landet trasats sönder av tyrannernas krig och männen med svarta flaggor, vilken är din framtidsvision för Syrien? Vad krävs för att återskapa landet så som vi alla vill ha det?
- Bortom alla förluster, offer, tragedier och besvikelser på olika nivåer - inhemsk, i arabvärlden och globalt - som Syrien har fått utså, så tror jag att det viktigaste den syriska revolutionen har uppnått är att avsluta den ”eviga” Assaderan. Det är sant att världen till stor del har slutit sig samman mot det syriska folket och tigit om många av Assads värsta brott. Men varken Ryssland, Amerika, Israel eller Iran kan längre saluföra idén att Assad kommer att vara för evigt, därför att det eviga har blivit en kollapsad valuta, en kollapsad ekonomi och en epidemi som kommer att sprida sig till alla som står i närheten av Assad.

När revolutionen nu går in på sitt tionde år har Assad blivit en börda för alla parter. Folkens förluster och offer under historiens gång har varit fasansfulla och chockerande, men jag har aldrig sett, läst eller hört om någonting värre än det som drabbat det syriska folket. Inte någon gång sedan andra världskriget, och ingenstans i världen förutom i Syrien, har en amerikansk bas funnits vid sidan av en rysk. Europeiska och amerikanska medier har trummat ut budskapet om inbördeskriget i Syrien. Men med militärbaser på syriskt territorium tillhörande Iran, dess följare från Hassan Nasrallahs parti och flera andra shiitiska miliser tillsammans med militärbaser och flygfält på syriskt territorium tillhörande USA och Ryssland, öppet luftrum för israeliskt flygvapen och slutligen turkiska militärbaser, är detta inget annat än ett världskrig i miniformat, eller ett krig genom ställföreträdare, som i världspressen kallas ett inbördeskrig.

FN ombads att slösa tid, eller att spela med förlorad tid, så organisationen sände oss generöst dess delegat Kofi Annan, sedan Lakhdar Brahimi, sedan Staffan de Mistrura, sedan Geir Pedersen och vi vet inte vem som kommer efter honom.

Under revolutionens första år såg vi inga svarta flaggor eller islamistiska fraktioner. De unga männen och kvinnorna och deras samordningsorgan var civiliserade i en grad som aldrig nåddes under franska revolutionen, vilken världen fortfarande lovsjunger. Under detta första revolutionsår inriktade Assadregimen sina gripanden på liberala nationalister, demokrater, sekulariserade och de ledande skikten i samordningsorganen. Världen visste det och höll tyst.

Till och med när ”Caesar” hoppade av och presenterade de bilder och den dokumentation han hade över fängslade som dog av tortyr i Assads fängelser förblev världen tyst, trots dessa illdåd och att det fanns faktiska bevis till hands. Inte förrän flera år senare antog den amerikanska administrationen resolutionen ”Caesar Act”, som belade alla som stödde Assadregimen med sanktioner.

Samtidigt som Assad grep sekulära krafter, demokrater och liberala nationalister, frigav han fängslade extremistiska islamister. Abu Muhammad al-Julani släpptes så att han kunde skapa Jabhat al-Nusra (Nusrafronten), Zahran Alloush släpptes så att han kunde grunda Jaysh al-Islam (Islams armén) med två brigader vars ledare hade varit inlåsta i Assads fängelser.

Sedan halva Syriens befolkning tvingats fly, fick Europa nog av de syriska flyktingarna och de blev ett påtryckningsmedel som Turkiet och andra använder för att genera Europa och resten av världen. Kostnaderna för återuppbyggnaden blev ämne för en internationell kamp om profit snarare än en fråga om att ta ansvar. Därtill blev Ryssland och Iran utmattade och oförmögna att försvara sitt missfoster Assad. Alla dessa tragedier och offer, hur ytterligt fasansfulla de än är, är fortfarande mindre dödsbringande än att Assad skulle sitta vid makten för evigt, därför att han och hans efterkommande med tiden skulle komma att fängsla, fördriva och döda många fler än de redan har gjort. Syriernas situation förefaller miserabel nu, men allt kommer att bli annorlunda i den stund Assads slut annonseras. Tyskland och Japan utsattes för ofattbar förstörelse under andra världskriget, ändå befinner de sig nu bland världens ledande länder. Syrierna är inte mindre av ett folk, vilket deras historia visar.