Att backa in i det förflutna – om den nya spanska ”munkavlelagen”
I spåren på de kraftiga protesterna mot olika ”besparingar” har den spanska regeringen under senare år kapat bitar ur de medborgerliga fri- och rättigheterna, skriver Margalida Capellà i Roig, lärare i Internationell rätt. Den internationella kritiken har inte låtit vänta på sig – men påverkar det alls de spanska makthavarna?
Den 1 juli i år trädde den nya lagen om medborgarskydd i kraft i Spanien, en lag som blivit mer känd som ”munkavlelagen”. Det namn som förordningen fått i folkmun och bland journalister är i högsta grad befogat: tillsammans med några förändringar av strafflagen som införs samtidigt är detta det allvarligaste bakslaget för fri- och rättigheter i Spanien efter la transición i slutet av 70-talet. Medan lagen behandlades fick den inget som helst parlamentariskt stöd från oppositionen, och den antogs enbart genom röster från regeringspartiet, Mariano Rajoys Partido Popular. Vänsterpartierna har överklagat lagen till konstitutionsdomstolen, men man kan nog inte förvänta sig några omvälvande beslut av en domstol som av tradition rättar sig efter regeringen.
Den del av lagen som väckt de flesta protester är den som inskränker demonstrationsfriheten. Dessa inskränkningar är en reaktion på de många fredliga protester som har ägt rum i Spanien de senaste åren.
Den 15 maj 2011 gick i Madrid startskottet för vad som skulle bli känt som ”de indignerades” rörelse, en våg av samhälleliga protester mot korruption, mot Spaniens stagnerade politiska system och mot bankernas och storbolagens makt inom systemet. En del protester ägde rum framför kongressbyggnaden, andra utanför parlamentsbyggnader i de autonoma regionerna, till exempel i Katalonien. Som en reaktion på detta tas i en paragraf i munkavlelagen upp ”att allt störande av ordningen” framför kongressbyggnaden, senaten eller parlamenten i de autonoma regionerna betraktas som brottsliga.
En annan medborgarrörelse som har synts i media och på gatorna är las plataformas anti-hipoteca, som har haft en ledande roll i en mängd protestaktioner mot de avhysningar som verkställs av bankerna av boende som inte kan betala sina lån. Även dessa aktioner tas upp i munkavlelagen, som stadgar att det är straffbart att ”hindra myndigheter, offentliga tjänstemän i […] deras arbete eller vid verkställandet av avtal, administrativa eller rättsliga beslut”.
Nämnas kan också de aktioner som genomförs av Greenpeace eller andra miljöorganisationer, då de för att uppmärksammas i media använder sig av aktivister vilka utför aktioner vid byggnader som kärnkraftverk eller andra anläggningar med stor miljöpåverkan. Även dessa aktioner förbjuds av lagen.
En av de paragrafer som har visat sig mest kontroversiell är den som gör det svårare att granska ordningsmakten: här förbjuds att ta foton på poliser och publicera dem (till exempel på sociala medier), föregivande att det kan riskera polisernas säkerhet, de offentliga byggnader de ska skydda och även kan äventyra en polisaktion. Det är inte svårt att se att lagen utgör ett hinder för medborgarna att närmare syna säkerhetspolisens agerande.
Parallellt med munkavlelagen förberedde regeringen även en ändring av strafflagen som gick i samma riktning. Syftet var att skydda minderåriga och motverka ”piratkopiering” (det vill säga brott mot upphovsrätten), men de innebär också att vissa typer av publicering på internet kunde betecknas som terrorbrott – vilka kan bestraffas med ”omprövningsbart permanent fängelsestraff”, en omskrivning för livstids fängelse. Att sådana brott bestraffas så hårt är i strid med Spaniens konstitution. Denna nya strafflag trädde i kraft i Spanien samtidigt med munkavlelagen: två lagtexter alltså som bildar ett unikt repressivt åtgärdspaket.
Munkavlelagen och den förändrade strafflagen fick kritik från den stund innehållet började bli känt. Partierna på vänsterkanten, en stor del av pressen, medborgarrättsrörelser och en mängd röster från kulturvärlden såväl som högern påtalade att lagarna innebar en inskränkning av yttrandefriheten. Kritiken spreds snabbt internationellt. I april 2014 (alltså mer än ett år innan lagen slutgiltigt godkändes) publicerade Amnesty International en nästan 100-sidig rapport med den talande titeln ”Spanien: rätten att protestera hotad”. Amnestys slutsatser gick rakt emot lagförslaget och rapporten avslutades med rekommendationer till de spanska myndigheterna att i möjligaste mån avstå från att begränsa demonstrationsfriheten samt införa tydliga regler om rapportskyldighet för polisen.
Den spanska regeringen hade nog inte förutsett att munkavlelagen skulle komma att ifrågasättas av ledande internationella organisationer. I februari 2015 publicerade FN en rapport undertecknad av tre särskilda rapportörer, där de slog fast att de spanska lagarna ”hotar att bryta mot grundläggande fri- och rättigheter”. Men den tidninsgdebatt som följde där spansk press framföll just detta, att ”FN anklagar Spanien för att inskränka fri- och rättigheter”, tycktes inte rubba regeringen i deras avsikt att rulla tillbaka delar av demokratin.
Inte långt därefter, i april, skulle ännu ett dråpslag komma att utdelas mot spanska regeringens internationella prestige. En ledare i New York Times, vars rubrik ”Spain´s Ominous Gag Law” exakt säger vad det handlar om, riktar i sitt sista stycke in sig på en av Spaniens ömmaste punkter och jämför med Francos diktatur: ”Spain´s new gag law disturbingly harkens back to the dark days of the Franco regime.” Då ska man dock vet att ledarna för högerpartiet Partido Popular knappast låter sig nedslås av att kallas Francoanhängare.
Ännu ett internationellt eko av den nya lagstiftningen kom i augusti, efter det att lagen trätt i kraft. I Le Monde och andra franska medier publicerades nyheten om att en kvinna boende i Petrer, en ort i Alicante, fått böta 800 euro för att på sociala medier ha publicerat en bild på en polisbil som hade ställts på en parkeringsplats för handikappade. Polisen förklarade att det gällde en nödsituation, en förklaring som skulle kunna gälla själva parkeringen av fordonet men som knappast rättfärdigar böterna. Nyheten ilustrerads med ett foto av en ung kvinna som demonstrerar med en munkavle över munnen.
I december kommer det att hållas allmänna val som mycket väl kan resultera i att Partido Popular åter bildar ny regering – men likaväl att de politiska krafter segrar som har överklagat munkavlelagen till konstitutionsdomstolen. Det spanska samhället, och det internationella samhället, bör hålla fast vid kraven på att de nya lagarna dras tillbaka. Mycket står på spel; frågan gäller om vi (i Spanien, men det gäller även hela Europa) befinner oss i ett historiskt ögonblick då olika fri- och rättigheter tvingas tillbaka, eller om våra samhällen fortsätter framåt, mot större frihet. Det som nu skett i Spanien har fått utvecklingen att backa flera år, och det blir svårt för landet att gå vidare.
Övers. fotnot: La transición – tiden närmast efter Francos död 1975, då Spanien gick från diktatur till demokrati.
