Att bli en insekt
Vi nås ständigt av rapporter om förtrycket i Zimbabwe. Vissa saker får aldrig skildras varken i journalistisk eller skönlitterär form men i novellen nedan skriver en etablerad zimbabwisk författare under pseudonym om ett historiskt fall av etnisk rensning. Texten vore omöjlig att publicera i dagens Zimbabwe.
Mellan 1982 och 1987 utförde Zimbabwes regering en militär operation kallad Gukurahundi i provinserna Matabeleland och Midlands. Gukurahundi betyder ”det första regnet som sköljer bort agnarna” på shona-språket. Operationen leddes av den femte brigaden som specialtränats av nordkoreanska instruktörer och hade för avsikt att bekämpa rebellaktiviteter, men bidrog istället till en massaker på uppskattningsvis 20–30 000 bybor från folkgruppen ndebele. Dådet har bedömts som försök till etnisk rensning.
I regeringens nyhetsblad som publicerades fredagen den 27 augusti 2010, förklarade Zimbabwes inrikesminister att personer som på något konstnärligt vis skildrar Gukurahundi strider mot censur- och medialagarna (vad gäller filmproduktion, textpublicering samt skapande av bilder och skulpturer).
_______________________________________________________________________
Mitt namn är Phanda Khumalo. Phanda betyder ”att gräva ett hål i marken” på ndebele-språket. Det är märkligt, här står jag nu och gräver massgravar och fyller dem sedan med kroppar. Ibland undrar jag om mitt öde beseglades när mina föräldrar gav mig det namnet. I så fall har jag kanske nått min slutstation nu, eftersom profetian har gått i uppfyllelse.
Hur galet det än kan låta så är jag glad att jag gör det jag gör. Människor måste begravas, det förstår alla. Jag begraver mitt folk, det är det sista jag kan göra för dem under de här omständigheterna: se till att deras själar får ro och att deras efterkommande får ett normalt liv efter allt som hänt. Jag tror att vissa av soldaterna vet att om döda människor inte begravs hemsöker deras själar jorden och stör de levande, särskilt deras mördare. Det är därför de har utrustat mig med hacka och spade. Men det finns fortfarande kroppar där ute som inte blivit begravda. Precis som de jag såg från bussfönstret när jag kom till byn från staden under min sista dag som fri man.
Soldaterna säger att de vill utrota alla från ndebele-folket. De skämtar inte. Det gör de verkligen inte. De dödar alla: män, kvinnor, barn och till och med deras djur. De bränner dessutom allt inom räckhåll som har tillhört någon från ndebele-folket: hus, åkrar, speciellt kornbodar, de hymlar inte med att de vill att alla som inte redan blivit slaktade ska svälta ihjäl. Och jag är en av de officiella dödgrävarna, inburad bakom taggtråd. Vi är fyra dödgrävare. Varje morgon släpper de ut oss från vår taggtrådsbur och ger oss hackor och spadar, och varje dag gräver vi nya gravar i skogen. Gravarna är breda som hus och djupa nog att rymma två män som står på varandras axlar. Varje morgon gräver vi två sådana hål, och vid solnedgången fyller vi igen dem efter att kropparna slängts ner. Ibland fyller vi igen dem direkt om avrättningen skett på plats, ibland kör militärens lastbilar dit kroppar från någon annan plats, likt smittat kött från ett utdömt slakthus.
***
När jag bodde i staden hade jag hört talas om att soldater mördade folk ute på landet, men jag hade inte förberett mig på vad jag skulle få se första gången jag kom hit. Jag hade aldrig sett en död person ligga på marken tidigare. I min by och i förstaden hade jag förstås sett avlidna personer ligga i sina kistor under likvakorna, men jag hade aldrig sett lik ligga på marken omgivna av flugsvärmar, uppblåsta likt ballonger som när som helst kan spricka. Jag hade aldrig sett en hund äta på en människa mitt framför ögonen på folk, utan att någon avbryter den helvetiska festmåltiden.
Jag lämnade stadens trygghet för att åka och hämta min familj i Kezi, min by. Du har inget val när du vet att slaktare är på väg till din dotter och fru – du måste försöka rädda dem så att de inte hamnar i en hög av döda människor ute i bushen. I staden arbetade jag för att rädda dem också, det var nämligen torka i byn och med hjälp av min lön kunde jag skicka mat till dem. Innan soldaterna kom hade jag inte kunnat ta med dem till staden; de är en del av byn och det är där de hör hemma. Jag föddes i byn och min navelsträng är begravd där.
Jag fick hela tiden höra att soldaterna höll till i området runt Tsholotsho, i norra Matabeleland. Jag hörde historier därifrån, att de dödade människor precis som man dödar insekter på åkrarna, att de brände ner byar och våldtog kvinnor, men jag trodde aldrig att de skulle ta sig till min by Kezi i södra Matabeleland, det kändes som att det var så långt från Tsholotsho. Nu är de här i Kezi och vi utrotas från jordens yta innan någon hinner skrika ”Kära Gud, rädda oss!”
***
När soldaterna kom till Matabeleland för några månader sedan sa man på radion och i tidningarna att de skulle slå ner rebeller som rånade och mördade folk på landet. Men när de väl kom dit verkade det som att de hade glömt bort rebellerna och bestämt sig för att ta hand om byborna istället; kanske var rebellerna hela tiden en efterlängtad ursäkt för att påbörja massakern – vem vet? Hur som helst, snart kommer det inte att finnas någon från ndebele-folket kvar i Matabeleland, kanske några i städerna, men inte på landet. Jag läste om de tyska nazisterna i skolan och nu ser jag hur de har återfötts, den här gången är det 1983 och de har tagit skepnaden av svarta män.