Käre Ahmet,

När jag skriver det här brevet har din bok, som har fört landet tillbaka till kuppernas tidevarv, och den häxjakt som den har skapat gett upphov till Turkiets mest omfattande digitala manifestation av civil olydnad. De senaste timmarna har Twitter och Facebook – två erkänt starka krafter bakom den arabiska våren – gjort det möjligt för oss att sprida din bok över hela världen. Vi har med andra ord kommit längre än vi ens kunde drömma om för bara ett par år sedan. Vi organiserar oss nu med hjälp av internet. Vi uttrycker våra åsikter i bloggar, vår rörelse växer och det blir allt fler av oss på Facebook och Twitter. Så trevligt!

Trevligt för oss, självfallet, men inte för dig ... Du har dragits in i ett fall som för sådana som oss är ett av de viktigaste i Turkiets historia. De mörka krafter som har utplånat våra vänner och berövat oss våra kamrater och bröder, hotar nu att sluka dig. Vi kommer inte att tillåta det.

För de som inte känner till de senaste fyra åren i detta vackra lands historia vill jag nu berätta vad som har lett fram till att vi nu sprider din bok med hjälp av Twitter.

Den 19 januari 2007 var en fredag. En fredag då vi ännu inte visste att vi snart skulle omvandlas till karaktärerna i Márquez roman Krönika om ett förebådat dödsfall. Jag själv, till exempel, höll på att förbereda mig inför en resa till Kenya, där jag skulle bevaka World Social Forum som journalist. Mitt flyg skulle avgå klockan sju på kvällen. Jag var uppspelt över att få besöka Afrika för första gången. Jag talade oavbrutet. Klockan 15.03 ringde telefonen. Det var min älskare. Han bad mig sätta mig. Jag förstod inte vad han menade, men lydde och slog mig ner på kanten av min skrivbordsstol. Han hade svårt att hitta orden men fick till sist fram dem: ”De har skjutit Hrant.” Jag var paralyserad. Jag visste inte vad jag skulle säga; jag sprang över till min kollegas rum. Jag sa det: ”De har skjutit Hrant.” I samma stund jag yttrade orden sjönk deras innebörd in. Jag klädde på mig och sprang i sällskap med mina vänner till tidningen Agos redaktion, som låg en knapp kilometer från kontoret. Vår käre Hrant låg mitt i Istanbul, utanför den tidning han av egen kraft hade grundat. Han låg på ett sätt vi alla begrep, men inte kunde sätta ord på: livlös.

Den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink … Hrant Dink som hade gett en röst åt den armeniska minoriteten i Turkiet, en grupp som närapå utrotades i samband med händelserna 1915. Hrant Dink, chefredaktör för Agos – ett språkrör för det armeniska samfundet. Han som med sitt breda leende och sin öppna famn var så omtyckt av alla som kände honom.

Hrant Dink öppnade en mycket viktig dörr för oss alla då han 1996 grundade nyhetsmagasinet Agos, som kom ut en gång i veckan. Agos, vars 15-årsjubileum vi firar denna månad, erbjöd en möjlighet att komma i kontakt med armenierna i Turkiet, en grupp som har ignorerats de senaste 90 åren. Dessutom krossade tidningen den tystnad som uppstått efter 1980 års statskupp. Minoritetsarmenierna började nu göra sig hörda. Deras ärende var inte identitetspolitiskt i egentlig mening – de ville bara påminna sina turkiska och kurdiska landsmän om att de existerade. Budskapet var: ”Vi finns här.” Agos gick från att ha varit en intern angelägenhet för den armeniska minoriteten till att bli den gemensamma tidningen för de folkgrupper, religioner och identiteter som utsattes för förtryck i Turkiet. Det 16-sidor långa nyhetsmagasinet som blev till på ett minimalt kontor förvandlades och började med tiden, tillsammans med den store mannen som innehade chefredaktörsposten, att utgöra ett hot mot ”den djupa staten” och den militarism som republiken Turkiet hade ärvt från Ottomanska riket. Hrant Dink talade om de armenier som avrättades 1915, han talade om folkmord och hävdade att det var dags för de två folkgrupperna att försonas. Dink hade fått veta att den föräldralösa stridspiloten Sabiha Gokcen som dessutom var adoptivdotter till Mustafa Kemal, den turkiska republikens grundare, kom från en armenisk familj. Han publicerade detta i sin tidning, vilket i sig utmanade den dominerande ideologin. Resultatet blev att Dink ställdes inför rätta och anklagades för brott mot turkiskheten. Dessutom arrangerade fascister demonstrationer utanför tidningsredaktionen och attacker riktades både mot Dink själv och mot den domstolsbyggnad som rättegången mot honom utspelade sig i. Trots detta vägrade Hrant Dink att tiga. Följaktligen fick en 17-åring, från den före detta grekiska och numera nationalistiska staden Trabzon vid Svarta havets kust, i uppdrag att tysta honom. Ogün Samast begav sig till Istanbul och dödade Hrant Dink på en av stadens livligaste gator i fullt dagsljus. Vi var förskräckta ... Vi saknade ord ...

Minns du den dagen, Ahmet? Du var väl där, eller hur? Var inte du en av dem som sprang genom staden fram till trottoaren utanför Agos, där vi såg vår broder Hrant för sista gången? Jag har ett vagt minne av att vi ser på varandra med gråten i halsen.

Fem dagar senare tog vi avsked av Hrant Dink. Det var den största begravningsceremoni landet hade skådat. I Istanbul lyssnade mer än 100 000 människor till sitt samvetes röst och slöt i tysthet upp bakom en armenier. Sorgen över de armenier som utsattes för etnisk rensning 1915, som aldrig hade fått utlopp, kom nu upp till ytan. Vi fick sörja Hrant Dink. Vi vandrade gatan fram och sjöng: ”Alla är vi Hrant, alla är vi armenier.” Både du och jag visste att det inte var lätt att säga något sådant i Turkiet.

Bilden av Hrant Dinks kropp på trottoaren fick oss att slå in på en väg utan återvändo. Vi arrangerade möten som höll på i timmar, ibland dagar. I mitt minne är du med på alla dessa möten, stående i ett hörn. Jag kommer ihåg stunder då vi tappade humöret när vi såg på varandra; jag minns våra höjda röster och spänningen i luften.

Året efter mordet tog vi varje tillfälle i akt att ge oss ut på gatorna. Vi uppmärksammade att det hade gått fyrtio dagar, att det hade gått hundra … Vi samlades utanför rättssalarna utan att veta att detta skulle komma att bli en ritual. Jag minns dig där, och alltid hade du din kamera med dig. Du hade fått sparken från Radikal, en av mäktigaste mainstreamtidningarna. Orsaken var att du, medan du fortfarande var anställd, hade dragit i gång en rättsprocess för att försvara dina rättigheter som arbetstagare. Vi hade aldrig sett på maken. Din nästa anhalt blev tidskriften Nokta. Du var med i gruppen som blåste nytt liv i detta legendariska nyhetsmagasin från 80-talet. Bara några månader efter mordet på Hrant Dink publicerade du utdrag ur ”Kuppdagboken” ­– vars fulla omfattning vi fortfarande inte känner till.[1] Militären gjorde en räd mot din tidskrift. Vi skyndade till din undsättning, utan att veta att vi skulle tillbringa de kommande åren utanför rättssalar och tidningsredaktioner. Nokta lades ner och kort därefter tvingades du inse att det faktum att du hade stämt Turkiets största mediekoncern stängde dörrar för sig som journalist. Du började undervisa på Bilgi universitet, ett av Turkiets första privata universitet. Du skapade en nyhetssajt tillsammans med studenterna och fortsatte din journalistiska bana utanför mainstream-media.

Medan du arbetade med journalistkandidaterna på universitetet firade vi årsdagen av Hrant Dinks död. Den 19 januari 2008 samlades tusentals människor utanför Agos för att hedra minnet av vår broder, som vi året innan hade tagit ett månghövdat farväl av. Då visste vi inte vad landet skulle råka ut för bara några dagar senare. Den där kalla vinterdagen slöt tusentals människor, som fortfarande kände smärtan av mordet i sina hjärtan, upp för att fira minnet av Hrant Dink. Vi visste inte att folkmassan skulle samlas gång efter annan de kommande åren. Och vi kände inte till det Turkiet vi skulle vakna upp i några dagar senare.

En morgon fick vi veta att ingripanden hade gjorts i flera av landets städer under natten. Tiotals människor, bland dem Kemal Kerinçsiz, Sevgi Erenerol och den pensionerade generalen Veli Küçük, kända som uppviglarna bakom den process som ledde fram till mordet på Hrant Dink[2], hade först häktats inom ramen för Ergenekon[3]-utredningen och därefter arresterats. Denna utredning fick snabbt en plats i vår vokabulär.

Sedan januari 2008 har hundratals människor häktats i olika omgångar av Ergenekon-härvan. I flera angränsande fall har personer, som sägs ha arbetat i anslutning till Ergenekon inom den offentliga sektorn eller vid universitet, fängslats. Domstolsförhandlingarna har vid det här laget pågått i flera månader. Själva domstolen är inrymd i ett specialfängelse i kuststaden Silivri i närheten av Istanbul. Ergenekon-fallet delar befolkningen i två delar. Det diskuteras dagligen, både i media och på gatan. För många av oss har fallet tjänat som ett medel att bryta sig loss från ”den djupa staten”.

Även om du inte var aktiv som journalist intresserade Ergenekon dig, så som det intresserade alla som var engagerade i landets demokratiseringsprocess. Uppenbarligen retade det också din journalistiska instinkt. Tillsammans med Ertugrul Mavioğlu, en kollega från tidningen Radikal, skrev du två tjocka böcker om Ergenekon: Ergenekon’da kim kimdir (Vem är vem i Ergenekon) och Ergenekon’u anlama kılavuzu (Guide till att förstå Ergenekon-fallet). Dessa böcker är det tydligaste beviset på hur du förhöll dig till fallet.

I februari 2011, kort efter att böckerna hade kommit ut, utsattes journalisten Soner Yalçıns hem, tillika den nationalistiska/neonationalistiska webbsajten Oda TV:s kontor, för en razzia, under ännu ett av de oräkneliga Ergenekon-tillslagen. Strax efter räderna läckte polisen att de hade funnit information om dig på kontoret. Din bok, İmamın Ordusu (Imamens armé), som du fortfarande arbetade med och som var okänd för de flesta, hittades i Soner Yalçıns dator. İmamın Ordusu handlade om Fethullah Gülens rörelse och dess infiltration i säkerhetsstyrkorna. Du hade ingen aning om hur ditt utkast hade hamnat där och vet fortfarande inte hur det har gått till. Strax efter räden skrev du två artiklar som dels behandlade din bok, dels dina tankar om incidenten. Men jag antar att inte ens du visste att saker skulle bli som de blev.

Runt klockan sju på morgonen den tredje mars fick ljudet av telefonen oss att hastigt stiga upp ur sängen. Det var en gemensam vän som ringde för att informera oss om att polisen den senaste timmen hade genomsökt hans hem. Vi skyndade till platsen och väntade utanför tills husrannsakan, flera timmar senare, var över. Allt fler människor anslöt sig till oss. Vid middagstid, då du fördes iväg i ett polisfordon, kunde vi bara applådera för att ytterligare visa vårt stöd. Du hölls kvar på polisstationen i två dagar och hänvisades sedan till domstolen. Tidigt på dagen söndagen den sjätte mars stod vi utanför rättssalen; den här gången såg vi hur en polisbil förde dig till dem du hade gjort motstånd mot hela livet, till landets mörker, till fängelset …

Efter det fick vi se hur din outgivna bok om Gülenrörelsen konfiskerades i hus efter hus och på kontor efter kontor. Inte ens under kupptiden hände något liknande. Detta visade att församlingarna inom Gülenrörelsen, även om de emellanåt låtsas vara motståndare till ”den djupa staten”, i själva verket var lika mäktiga som den.

Ahmet, vi vet förstås att du inte har något att göra med de som tog vår Hrant ifrån oss, som var inblandade i morden i de kurdiska provinserna på 90-talet, som brutalt mörade din journalistkollega Metin Göktepe, som är ansvariga för att tusentals människor har försvunnit i Turkiet sedan 1970-talet, som för vidare den mentalitet som rådde i Kommittén för union och framsteg 1915, de människor som personligen är skyldiga till dessa brott eller är knutna till förövarna som begick dem. Låt mig avsluta med Hrant Dinks son, Arat Dinks, svar på det brev du skrev till honom, familjen Ocak och familjen Göptepe från fängelset. ”Staten har aldrig lärt oss vem som är våra fiender, varför skulle vi då låta den avgöra vem som är våra vänner?”

I likhet med Arat omfamnar jag dig, min broder.
Çiğdem Mater

____________________________________________
[1] Planerna på en kupp som upptäcktes i den förre marinchefen amiral Özden Örneks dagbok har gjort ett avtryck i Turkiets politiska historia. Dagboken visar att Turkiet, med sitt kupprika förflutna, än en gång med knapp nöd undslapp en militärkupp.
[2] Personerna i fråga hade verbalt och fysiskt misshandlat Hrant Dink både utanför Agos och utanför domstolen där han anklagades för brott mot turkiskheten enligt artikel 301. De hade arrangerat diverse möten och demonstrationer. Det var känt att de samarbetade med varandra, men att de tillhörde ett så omfattande nätverk avslöjades först i samband med Ergenekon-tillslagen.
[3] Ergenekon: turkarnas mytiska hemland och namnet på deras skapelseberättelse.