Våren 2016 kallades jag till Avdelningen för terrorbekämpning på polismyndigheten i Diyarbakir. Där hade man inlett en utredning mot mig och nu ville att jag skulle svara på frågor. En akt hade förberetts med anklagelser gällde 10-13 inlägg som jag delat på sociala medier. Åklagaren hade hakat upp sig på vissa ord och kommit fram till att jag genom att använda dessa hade gjort mig skyldig till ”terrorpropaganda”. Ett av dessa ord var ”Kurdistan”. Polisen som förhörde mig bad mig förklara varför jag valt detta ord och vad jag menade med detta. Något lagligt förbud mot ordet ”Kurdistan” fanns inte under den här tiden och många olika politiker, inklusive president Erdoğan, hade de senaste åren flitigt använt ordet ”Kurdistan” i sina anföranden. Man ville också veta varför jag valt det kurdiska namnet ”Amed” när jag talade om min födelsestad Diyarbakir. Ordet ”Amed” var vanligt förekommande i hela stan sedan många år tillbaka, inte minst förkom det på flera av kommunens officiella vägskyltar. Ett annat ord som framkallade frågor under polisförhöret var ”Newroz”, dvs. kurdernas vårfest. Polisen på polismyndigheten bad mig att redogöra för varför jag använde dessa ord, ett efter ett, och vad syftet var med detta. Jag förklarade så utförligt jag kunde att det ena av dessa ord var namnet på mitt land, det andra på min hemstad och att ”Newroz” är namnet på den högtid som vi kurder firat sedan tusentals år tillbaka. Den dagen anade jag att regimen inte bara bedrev krigsföring fysiskt, med tanks och batonger, utan även förklarat krig mot ord.

Mina misstankar skulle besannas. Från och med hösten 2016 började man i flera kurdiska regioner fängsla kommunchefer som tillsatts genom allmänna val, för att sedan ersätta dem med förvaltare. Förvaltarnas första uppgift blev att ge order om att alla kurdiska symboler och ord i de kurdiska städerna skulle bort. Endast turkiska namn fick från och med nu förekomma på de dubbelspråkiga skyltarna. De kurdiska namnen på alla gator, parker, teatrar och torg, ja, till och med på städer, byttes ut mot nya turkiska namn och det kurdiska skrubbades bort. På kommunens vägvisare och skyltar stod det inte längre Amed utan Diyarbakir, staden Dersim blev Tunceli etc. Sakta men säkert la man beslag på en efter en av våra städer, på våra minnen, vårt språk och våra ord.

Vi kurder hade bara upplevt två år, 2013 och 2015, utan krig. Bara under denna period hade vi kunnat leva ett liv utan att se våra familjemedlemmar bli hemburna som lik. Bara under dessa två år hade vi kunnat tala vårt kurdiska språk utan censur och med våra egna ord. I juli 2015 var det slut på den fredliga perioden mellan turkiska staten och PKK. Nu inleddes istället strider som var de våldsammaste på 40 år. Hittills hade kriget för det mesta förts uppe i bergen, nu flyttade det ner till städerna, och krig och död härjade nu utanför portarna till våra hem. Detta gjorde att livet i Kurdistan fullständigt förlamades. Människor dog och våra städer jämnades med marken. Överallt i de kurdiska områdena rådde undantagstillstånd. Utegångsförbud som pågick i månader proklamerades, städer bombades, i vissa städer var striderna så våldsamma att man inte ens hann begrava sina döda, utan kropparna blev liggande kvar på gatorna. De flesta turkiska medier blundade för vad som hände i de kurdiska områdena.

Det blev allt svårare att nå ut med nyheter till allmänheten, men tillsammans med en grupp andra kurdiska journalister och författare försökte vi fästa uppmärksamheten på vad som händer i dessa områden. Efter ett tag slog censuren till och den sk Kurdiska frågan blev från och med nu en fråga om terrorism. Plötsligt fördes vi 40 år tillbaka i tiden. Nu fanns det återigen inga kurder i landet, nu handlade det bara om bergsturkar som med knarrande ljud pulsade fram i snön. Kurdistan hade över huvud taget aldrig funnits. Det var inte bara medier som ansattes hårt. Även på förlag, konstgallerier och teatrar och en många andra ställen slog censuren hårt mot alla yttringar som kunde förknippas med kurder och den kurdiska frågan. I ett enda andetag kastades en fjärdedel av folket, 20 miljoner människor och medborgare, in i mörkret. Från och med nu existerade inga kurder. Man låtsades helt enkelt som om utegångsförbudet, våldet och skövlingen av kurdiska områden som satts i brand ända sedan kriget inletts, och liken som varje dag dumpade utanför portarna – inte existerade.

Under den här perioden fanns inte vi kurder överhuvud taget. I dagens Turkiet är det mer eller mindre omöjligt att publicera en bok som handlar om den kurdiska frågan, eller att sätta upp en pjäs eller ordna en utställning som försöker belysa denna fråga. Den enda möjligheten att idag nå ut till medborgarna i landets städer är genom sociala medier. Inte bara jag utan många andra kurdiska journalister och skribenter såg sociala medier som den enda möjliga kanalen så länge sammanstötningarna fortsatte och de mänskliga rättigheterna begränsades och började därför allt oftare att publicera sig där. Samtidigt kunde vi, minut för minut, mata andra medier med nyheter om hur många bomber som fällts i min hemstad Diyarbakir, hur många som dödats, hur många stupade som blivit liggande på det förbjudna torget till vilket det rådde inreseförbud och om alla människor som gått under jorden.

Under perioden 2015-16, då kriget i städerna och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna var som intensivast, använda jag mig frekvent av sociala medier för att nå ut med nyheter. Efter ett tag började jag utsättas för olika attacker och påhopp med ärekränkande, hatfyllt, rasistiskt, kriminaliserat och diskriminerande innehåll. Dessutom kallades jag till förhör för att förklara varför jag valt att dela dessa inlägg.

Under den här perioden rådde en frihet av närmast västerländskt slag i Turkiet. Vi kurder behövde inte lida på grund av att turkarna inte ville ta i den kurdiska frågan eller för att de inte var solidariska. Ända fram till kuppförsöket 2016.

Undantagslagarna börjar gälla

Efter militärkuppförsöket som ägde rum den 15 juli 2016 kom undantagslagar att införas den 20 juli över hela Turkiet. Hundratusentals människor arresterades och häktades. Tusentals läkare, lärare, domare, åklagare, akademiker, poliser och militärer fråntogs sina jobb och anklagades för ”medlemskap i terrororganisation” eller för ”stöd till terrororganisation”. De grundläggande fri- och rättigheterna sattes helt ur spel. Under de två år som undantagslagarna gällde publicerades 36 nya dekret. Med stöd av dessa lyckades man avlägsna 130 000 människor från sina ämbeten och även förbjuda en rad organisationer och stiftelser att verka. Detta kom att öka förtrycket ännu mer, inte minst inom media.

178 tidningar, TV-kanaler, telegrambyråer och radio-stationer förklarades ha relationer med terror-organisationer och stängdes ner, samtidigt som deras ägodelar beslagtogs. Civilsamhället kom mer eller mindre att slitas upp med rötterna. Närmare 2000 stiftelser och institutioner förbjöds. Uppskattningsvis 200 000 människor fick utreseförbud och allt färre erhöll pass och möjlighet att resa utomlands. Turkiet hade förvandlats till ett enda stort fängelse.

Men de största förändringarna ägde rum efter att undantagslagar införts i de kurdiska områdena. Där förbjöds alla aktiviteter, protestyttringar, möten och offentliga tal.

De flesta av civilsamhällets organisationer stängdes också ner. Bland dessa fanns kvinno- och barnorganisationer, de som arbetade för det kurdiska språket och dess kultur, organisationer som gav hjälp till nödställda, ja, tom klubbar för fotbollsanhängare. Kurdiskt media var särskilt utsatt och förbjöds helt och hållet. Landets enda kurdiska dagstidning, Azadiye Welet, förbjöds och de flesta som jobbade där frihetsberövades eller blev tvungna att lämna landet. Ett dussintals kurdiska journalister fängslades.

Nu hade turen kommit till politikerna. Kurdiska kommunpolitiker tvingades bort från sina jobb, fängslades och ersattes av förvaltare. De båda partiledarna i Folkets demokratiska parti HDP, och ett antal kurdiska parlamentsledamöter fängslades. Flera av dem tvingades lämna landet. Närmare 2500 kurdiska politiker frihetsberövades och 10 000 partimedlemmar i HDP arresterades. Samtliga vägar in i politiken var därmed i stort sett spärrade för kurder.

Undantagslagarna ledde till att större delen av våra liv utsattes för censur. Det påverkade även de sociala medierna. Några säkra siffror har vi inte men undantagslagarna resulterade i att hundratusentals användare antingen stängde ner sina konton eller blev helt passiva. Många började nu tveka om de skulle använda sina riktiga namn på sociala medier. Bara under 2017 åtalades 3658 personer som påstods ha förolämpat president Erdoğan på sociala medier, tiotusentals andra åtalades för påstådd terrorpropaganda. De sociala medieplattformarna var inte längre ett fria– utan ett farligt område.

Självcensuren gör entré

Vissa ord hade nu blivit förenade med risk att använda i det dagliga livet. Självcensuren lät förstås inte vänta på sig. Den som inte förstod vad som pågick skulle få betala ett högt pris.

Sent en kväll den 21 januari 2018 när jag satt och såg på TV hörde jag plötsligt en våldsam smäll. Klockan var tjugo minuter över midnatt. Först fruktade jag att det var jordbävning, men sen förstod jag att oväsendet kom från ytterdörren. Då jag trodde att vårt hus utsatts för beskjutning eller en bombattack sprang jag omedelbart in i barnens rum för att sätta dem i säkerhet. Samtidigt hörde jag hur man försökte slå in ytterdörren. Men då denna var av järn gick de istället loss på husväggen intill. Fyrtio fullt beväpnade och maskerade män från specialstyrkorna lyckades sedan ta sig in i huset och började misshandla mig inför mina barn. Jag arresterades och fördes till en cell på Avdelningen för anti-terror i Diyarbakirs centralfängelse. Dagen därpå delgavs jag mitt” brott”.

Så här gick det till när jag arresterades på grund av fem meddelanden som jag delat på Twitter efter att Turkiet inlett Operation Oliv Branch i den kurdiska regionen Afrin i Syrien. Det enda jag krävt i dessa Twitter-inlägg var fred och ett slut på dödandet. Det innebar alltså att det från och med nu var brottsligt att kräva fred, ordet ”fred” betraktades som anstötligt. För enligt regeringen pågick inget ”krig” i detta område, här ”bekämpades endast terror”. Efter inhemska och utländska protester släpptes jag efter tre dagar, men åklagaren begärde tre års fängelse i sitt åtal för dessa fem inlägg på Twitter.

I oktober 2019 slog man på nytt till mot mitt hem, den här gången för att jag tagit ordet ”krig” i min mun. Eftersom jag just då befann mig i London kunde de inte gripa mig men mina två barn och deras pappa utsattes istället för våldet. Den specialstyrka som dök upp hemma hos mig legitimerade sin husrannsakan med två inlägg på Twitter. Det första av dessa handlade om en rapport från Amnesty International om Operationen Fredsträdet som inletts den 14 oktober 2019 i norra Syrien. I det andra meddelandet hade jag twittrat att ”istället för fred får vi nu se krig med ännu fler ungdomar som dödas. Må gud förlåta er.” Helt kort ledde dessa ord till att 40 poliser stormade mitt hem och riktade sina vapen mot mina barns huvuden.

Idag står medierna i Turkiet mestadels under regeringens kontroll. Den enda möjligheten att få information om vad som händer är genom sociala medier, samtidigt som dessa blivit allt farligare att närma sig. Attackerna mot de sociala medierna blir allt intensivare. Dessa riktas inte bara mot vanliga medborgare, utan även vi journalister och skribenter har blivit tvungna att tillgripa självcensur. Att beskriva vad som händer i de kurdiska regionerna har blivit allt svårare, det krävs stort mod för detta. Varje ord jag använder rör inte längre bara mig själv utan även mina barn. Varje ord kan omvandlas till razzia, rädsla och trauma för mina barn. Det krävs mod i Turkiet idag att använda de vackraste orden i världen ”fred, liv, frihet, rättvisa, jämlikhet”. Många journalister, inklusive mig själv, praktiserar idag självcensur. De flesta av oss har idag en lång lista på ”olämpliga ord” som vi inte bör använda. När vi skriver en artikel är vi noga med vilka ord vi väljer samtidigt som vi håller oss borta från vissa ämnen.

Den nya lagen gällande sociala medier

Trots alla åtgärder som vidtagits lyckades regeringen inte få full kontroll över de sociala medierna. Därför röstades, efter stort motstånd från oppositionen och civilsamhället, en ny lag igenom den 31 juli 2020. Med denna lag hoppades de kunna övervaka miljontals anhängare som fanns på sociala medieplattformar som Twitter, Facebook, Whatsapp, Youtube, TikTok och Instagram. Den nya lagen krävde att alla dessa utländska nätverksleverantörer, med fler än daglig tillgång till mer än 1 miljon användare, skulle utse minst en ansvarig representant i Turkiet. Mot den som inte gjorde detta skulle gradvisa åtgärder vidtas som böter, indragen reklamrätt och uppemot 90 procent minskad internethastighet.

Den nya lagen krävde även att alla personliga data om nätverksleverantörernas användare skulle sparas och förvaras på servrar placerade i Turkiet. Trots att det innebar en kränkning av privatlivet ålades även de sociala nätverksleverantörerna att ta bort eller blockera återkomst av sk anstötligt innehåll, på eget initiativ eller efter begäran, och att var sjätte månad publicera rapporter som innehöll statistik och information om detta till de statliga myndigheterna och de egna sajterna.

Med den här nya lagen skulle censuren öka ytterligare på sociala medier. Den skulle inte bara komma att påverka innehållet utan även nyhetsspridningen. Oönskade nyheter kunde från och med nu raderas och plockas bort från arkiv, vilket innebar att en allt effektivare censur skulle kunna praktiseras i hela Turkiet. När sedan de sociala medieplattformarna öppnade kontor i Turkiet skulle dessa underordnas det turkiska domstolsväsendet och sättas under stor press.

Att föra krig mot ord

Även om den nya lagen innebar att tumskruvarna drogs åt kring de sociala medierna så var det ändå inte så stor skillnad för oss kurder som levt så länge under förtryck att vi knappt minns den tid då vårt liv varit relativt fritt.

Varje gång jag besöker de sjutusenåriga ruinerna i Sur i Diyarbakirområdet, har jag till och med har svårt att dra mig till minnes hur de gamla gatorna eller torget mitt i stan såg ut. Ibland har jag inga minnesbilder alls från min barndom, och minns inte med vilka ord min mamma tex visade mig sin kärlek. När jag går igenom en park och försöker minnas dess namn blir det bara svart. 1980 när man bytte ut alla kurdiska namn mot turkiska, fick även vår by Dinçle i Diyarbakir ett nytt namn. Schejk Selamet blev Dede (farfar). Den nya generationen kommer inte längre ihåg namnet på vår by. Ibland är jag rädd för att mina barn inte kommer att minnas det gamla Sur och allt vad det stod för. Jag fylls fortfarande av skräck när jag tänker på att de ska glömma våra ord, sånger, namn, parker, gator, och vårt lSur.

Jag förstår varför den turkiska regeringen tar strid mot vissa ord. De ville att vi ska glömma dessa vackra ord och den ofantliga glädje som just dessa ord framkallar inom oss. Istället ska dessa ord från och med nu framkalla rädsla inom oss. Egentligen ville de säkert att de ska utplånas för alltid. Det är anledningen till att de nu lägger ner så stor möda på att bekämpa vart och ett av dem.

Envåldshärskare och förtryckarregimer försöker alltid skriva om historien med hjälp av nya ord. Just därför måste vi skribenter slå vakt om våra vackra ord och fortsätta sätta dem på pränt. Vi måste göra allt som står i vår makt för att de inte ska glömmas bort och rädda dem vidare till nästa generationer. Kampen för frihet är som en flod som ständigt flyter vidare mot nästa generation.

Detta skriver jag till er från den förbjudna staden Amed i det förbjudna landet Kurdistan.

Vad som än händer kommer jag att fortsätta att skriva och se till att frihetens flod flyter vidare.

________________________________