För några dagar sedan frågade en känd konstnär och försvarare av de mänskliga rättigheterna i Mexiko hur vi bäst kan motverka president Andrés Manuel López Obradors utfall mot kvinnorörelsen. Samtalet fördjupades i samma stund som hon tillstod att hon lever i rädsla för att bli lynchad på sociala medier, eftersom hennes karriär, hur aktad hon än är, till stor del är beroende av den kommunikation hon har med sina miljontals följare på dessa medier.

Nyckelfrasen jag hör upprepas gång på gång på olika platser i världen är ”rädsla för lynchning”. Det går inte att låta bli att försöka föreställa sig hur de kvinnor som slogs för sina rättigheter under medeltiden, eller upplysningen, uttryckte sig. Dessa kvinnor hade inte ens tillgång till det offentliga samtalet, de erkändes inte som medborgare, och bara mycket få av dem har erkänts under historien: hetärerna, de krigande kvinnorna, vissa drottningar som kopierade patriarkatets roller rakt av för att behålla makten.

I dag har det inte längre någon betydelse om presidenter kommer till makten från vänster, höger eller mitten, fokus ligger numera på politiska ledares förmåga att förvanska verkligheten, på alla lögner från maktens sida vars like inte skådats sedan medierna blev till maktens motvikter. Är det alltså journalistikens död vi bevittnar, eller är det slutet för sanningssägandets mod?

Detta är en högst nödvändig fråga i dessa dagar då presidentvalet i USA kommer att bli avgörande för om ett av världens mäktigaste länder ska fortsätta att styras av rädslans såningsman, och av rädslan att säga sanningen och ta konsekvenserna av den, vilket är precis det vi undersökande reportrar gör.

Mexiko ligger inte långt efter vad beträffar den sortens rädsla. President López Obrador har ägnat sig åt att hålla presskonferenser varje vardagsmorgon sedan han kom till makten den första december 2018. Fem dagar i veckan, från klockan sju på morgonen, måste den mexikanska pressen närvara om den vill få veta vad landets president har för sig. Den mest kända frasen som hittills uttalats av presidenten är ”vi har andra fakta”. Inför de siffror som kvinnliga journalister lagt fram för presidenten och dennes kabinett, svarar denna politiske ledare med egna siffror, utan att bry sig om att de uppgifter journalisterna presenterar härrör från den regering han själv leder. Inför det stigande antalet mord på kvinnor (feminicid) i Mexiko under pandemin, har presidenten deklarerat att de allra flesta polisanmälningar kvinnor gör gällande partnervåld är falska, han påstår med andra ord att kvinnorna ljuger. Det faktum att antalet mord på kvinnor eller flickor har stigit från tio till tolv om dagen, tycks makten inte lägga någon vikt vid.

Journalisterna som tog upp presidentens uttalande blev lynchade på sociala medier och kallades statens fiender. Samma sak hände med landets nätverk för barns rättigheter, som framhållit det ökande antalet barn som försvunnit under det senaste året. Presidentens svar var detsamma: regeringen har andra siffror, saker och ting är inte alls så illa som försvararna av mänskliga rättigheter, eller de kvinnor och män i medierna som specialiserat sig på mänskliga rättigheter, hävdar.

Sanningen är att makten själv medger att det fram till juli 2020 förekommit rapporter om att 73 313 personer under 18 år har försvunnit i Mexiko. Varje dag försvinner eller kidnappas sju flickor eller pojkar i landet, men presidenten har sina svar för att avleda sådant prat, såväl vad gäller frågor från medierna som från personer som ifrågasätter honom. Lynchning är alltid nästa steg i strategin som går ut på att förvanska verkligheten eller lägga skulden på före detta regeringar för allt ont som förekommer i nutid.

Samma sak gäller för militariseringen av landet. Presidenten som bars fram på vänsterns axlar och förklarade sig vara fiende till det blodiga krig mot drogerna som fördes av f d presidenten Calderón tillsammans med USA:s regering, har redan lyckats få ytterligare 13 % fler militärer att utföra polisarbete i landet. Och detta utan att lyckas få ned nivåerna för den organiserade brottslighetens extrema våld, vilket reportrar som jag själv ständigt rapporterar om.

Detta leder till slavhandel med människor och öppnar för de politiska system som garanterar en sådan, framför allt handeln med kvinnor och med flickor och pojkar som används i sexindustrin. Pandemin har stärkt de strömningar som underlättar för kriminella att fortsätta stjäla, köpa och sälja människor, alltmedan polisen fokuserar på pandemin och rättsliga myndigheter håller stängt hälften av tiden samtidigt som de är överbelastade med fall. Nu sköts allt i cyberrymden, inklusive inköp, och Kina är främsta leverantören av varor tillverkade av slavarbetare. Det är en dubbel pandemi i form av en humanitär och ekonomisk kris av sådant slag som redan förekommer i diktaturer.

Kinas president har beslutat att slavarbete inte kan avskaffas, eftersom det innebär ett sätt att hålla landets ekonomi på fötter. Rahima Mahmut, talesperson för uigurernas världskongress, har lagt fram bevis för att den kinesiska regeringen hårt exploaterar den unga befolkningen av turkiskt och muslimskt ursprung från vad vi tidigare kände till som Östturkestan och som i dag döpts om till Xinjiang. Kvinnliga journalister, som har undersökt hur de monteringsfabriker sköts som liknar fängelser och drivs med slavarbete, har tvingats till tystnad, förföljs och förödmjukas offentligt och deras tillgång till internet beskärs och kontrolleras, liksom i övriga Kina, med samma statsstyrda spionagemetoder som används på andra ställen i världen.

Går det att jämföra tre så olika politiska regimer om man vill diskutera hur yttrandefriheten attackeras och de mänskliga rättigheterna kränks? Enligt min åsikt kan man absolut göra det. Efter att ha utforskat och rest i 143 länder för att dokumentera vilka metoder som används av de maffialiknande sammanslutningar som bedriver kvinno- och barnhandel, har jag kunnat inrätta en metodologi för journalistiskt arbete som hjälper mig att upptäcka och avläsa politiska mönster vilka främjar två slag av våld som löper parallellt: attacker mot yttrandefriheten och attacker mot försvarare av mänskliga rättigheter. Det är ingen tillfällighet att allt fler kvinnliga krigsreportrar har specialiserat sig på en journalistik rörande mänskliga rättigheter och fred. De arbetar också ofta utifrån metoder som påvisar upprepade mönster vilkas mål är att använda fingerade narrativ i syfte att förstöra dokumentation och spridning av underbyggda fakta. Bland de som drabbas av dessa mönster finns förstås journalister och rättigheternas förkämpar av båda könen. Dessa har emellertid med tiden börjat hålla sig i bakgrunden av rädsla att bli förödmjukade och misskrediterade, eller riskera sin inkomst. De blir medborgare som till slut hellre ägnar sina liv åt vilket annat yrke som helst.

Det viktiga för de flesta av de politiska ledarna, från de redan nämnda till Jair Bolsonaro i Brasilien, Lenin Moreno i Ecuador, Evo Morales i Bolivia, Miguel Díaz-Canel i Kuba, är att lyckas bringa yrkesjournalister i vanrykte. Dessa makthavare har insett att förföljelse av ett antal välkända reportrar är ett bra sätt att tysta hundratals andra som därmed fås att tro att det inte tjänar något till att ens försöka. Några presidenter, som Rodrigo Duterte i Filippinerna, samt flera mexikanska guvernörer, använder sig av den juridiska makten som varnande verktyg och fängslar under falska anklagelser reportrar som kastar ljus över deras korrupta gärningar. Alla använder de sig av ett antal liknande redskap: de attackerar en kritisk analys i syfte att misskreditera de som utför dokumentationen, använder sig av systematiska lögner och förstås påståenden att det är journalisterna som ljuger, inte de själva. De försöker också få samhället i stort att tro att ingen egentligen vet vad som är fakta och vad som inte är det, och slutligen använder de den sociala nednötning som gör att människor slutar se på varandra, slutar lyssna på eller alls följa nyheterna, eftersom de känner av den tunga lasten av våld bakom varje artikel, reportage eller podcast.

Tidigare ansågs auktoritära styrelseskick nästan enbart förekomma i extrema regimer, i dag vet vi att det pågår ett lågintensivt krig riktat mot samhället självt: politiska missiler mot journalistiken, elektronisk manipulation, taktiskt förnekande, kontroll av tekniken, monopol och cyberspionage, jamming av konton hos journalister med trovärdighet, offentliga förödmjukelser från maktens sida och skapande av störningar med cybernetiskt oljud (noise disturbance) vilket förhindrar läsning av bland annat undersökande reportage.

Allt det hittills nämnda har, redan långt före pandemin, skapat en känsla av en försvagad yttrandefrihet och, som en följd, gett upphov till stark ångest och social panik som naturligtvis förvärrats av pandemin. Så länge makthavarna utövar kontroll genom att använda sig av en rädsla för döden och ett misstroende inför verkligheten, behöver samhället mer än någonsin sina reportrar, vi som undersöker verkligheten ute på gatorna, inne på sjukhusen och på bordellerna som inte håller stängt ens under pandemin. Också vi har lärt oss hantera denna starka rädsla för att bli baktalade och utsättas för dagliga hot, först från de kriminella grupper vi har rapporterat om, och därefter från fanatiker, troll och bottar betalda av politiska partier från olika riktningar.

Numera har hoten mot yttrande- och informationsfriheten lett till slutkörda journalister, aktivister som tiger av rädsla eftersom de upplever att deras rop om miljontals offer för olika slags brott inte längre blir hörda.

Utöver alla andra verktyg som makthavarna har tillgång till, har de nu även hälsotillståndet i världen – liksom den offentliga lögnens pandemi. Mot allt detta kämpar dagligen vi journalister som är övertygade om att vårt arbete behövs i alla samhällen, och att vi måste göra allt vi förmår för att inte hamna i den isolering som placerar oss i ett informationens tomrum.

Efter decennier av kamp mot sexism, rasism och andra former av exkludering som ju förekom också på mediernas redaktioner för fyrtio år sedan, efter att vi kvinnliga journalister fört in ett genusbaserat språk i mediernas narrativ och skapat en särskild rapportering om mänskliga rättigheter, kan vi inte ge upp, inte nu. Vi har i åratal sagt att det inte går att ta död på sanningen genom att ta död på journalister, och nu måste vi höja våra röster och ropa, så många gånger som det behövs, att sanningen och beprövade fakta inte går att utrota hur mycket man än förödmjukar oss offentligt.

Politiken och de politiska partierna är stora affärsverksamheter, varav många fungerar som transnationella företag och samverkar med maffiagrupper. De tvättar sina ansikten med smutsiga händer och har, ofta, upptäckt att det hjälper att använda strategier hämtade från religiösa grupper för att locka gensvar från följarna och få dessa att ställa upp som skydd, likt en flock av trogna, likt fanatiker som går till samlad attack på sociala medier där de ger sig på den fiende de betraktar som den allra farligaste: den professionella, etiska journalistiken, den som rapporterar från början till slut, den som hämtar sitt stöd hos rösterna från miljontals människor som inte skulle höras utan denna yrkesgrupp. De människor som på grund av orättvisor vad gäller teknik samt regeringars censur inte ens har möjligheter att anmäla rådande missförhållanden.

Att återgå till begynnelsen: det rigorösa rapporterandet, strategin, förståelsen av det territorium vi arbetar inom, hanterandet av de risker vårt yrke medför, erkännandet av hur ärofullt det är att skapa tillit bland alla de offer som måste få bli sedda och hörda i världen.

Att skydda vår trovärdighet är oundgängligt för att vi ska kunna fortsätta att utgöra språkrör för verkligheten och alla dess former av våld, förtryck och exkludering.

Att slå vakt om vårt lidelsefulla försvar av sanningen, rättvisan och moralen.

Att börja om på nytt, om så behövs, att åter uppfinna journalistiken nerifrån skyttegravarna i ett krig mot tystnaden, mitt under en pandemi som är på väg att förvandlas till en jättelik affär för rädslans såningsmän.