Länge har science fiction- och fantasylitteraturen varit känd som litteratur särskilt för vita män, såväl vad gäller vilka författare, idéer och karaktärer som kommer till uttryck. En internetsökning på nyckelord som ”misogyni i science fiction” eller ”rasism i science fiction” visar att mycket har skrivits om detta. Men nu för tiden uppvisar såväl författare, karaktärer och idéer en större mångfald, vad gäller kön, etniskt ursprung och även sexuell läggning. Böcker i den här genren som tar avstånd från de gamla klichéernas gjutform får ett sådant mottagande att de placerar sig väl när priser och utmärkelser ska fördelas.

Det har gått så långt att vissa författare som står alt right-rörelsen nära och ogillar mångfald har satt i gång omröstningskampanjer för att tränga undan konkurrensen om några av de viktiga priserna.[1]

I Iran har science fiction- och fantasylitteraturen [SFF-litteraturen hädanefter, övers anm] just blivit flygfärdig. Bara för några år sedan kunde de litterära verken räknas på ena handens fingrar. Nästan alla böcker i genren på persiska var översatta från andra språk, och därför går det inte att tala om mångfald i dem. Däremot går det att undersöka den kvinnliga delaktigheten.

Fram till för tio, femton år sedan (eller fram till det att Sagan om ringen översattes till persiska, kan man kanske rentav säga) var översättningen av fantasylitteratur begränsad till böcker för barn och ungdomar. För science fictiongenren var läget något bättre, men omkring 90 procent av alla böcker som översattes härrörde från tre författare: Jules Verne, Isaac Asimov och Arthur C. Clarke.

År 2004 publicerade organisationen Bod-e haftom [Åttonde dimensionen, övers anm] på sin hemsida en lista över 250 fantasy- och science fictiontitlar på persiska. Bara två av de utländska böckerna var skrivna av kvinnor, Mary Shelley och Madeleine L’Engle, medan två iranska kvinnliga författare hade skrivit tre av de inhemska böckerna på listan. Omkring 15 av de utländska böckerna hade översatts till persiska av kvinnor. Produktionen av persiskspråkig SFF-litteratur visade ett kvinnligt deltagande på omkring tio procent.[2]

På den tiden, i början av 2000-talet, var utgivningen av science fiction och fantasy ganska stillastående i Iran, och såväl antalet titlar som upplagor hade sjunkit kraftigt. En del författare och översättare berättar om vilka svårigheter SFF-litteraturen hade före reformerna i Iran [president Mohammad Khatamis reformer fram till 2005, övers anm]. Den Islamiska republikens kulturministerium, som ansvarade för bokcensuren, såg strängt på de här böckerna.

Sedan utgivningen av SFF-litteratur hade ökat under reformtiden hände två saker som i hög grad förbättrade omständigheterna: Irans första sällskap för science fiction- och fantasyfans bildades [den tidigare nämnda Bod-e haftom, övers anm], och Harry Potter-serien och Sagan om ringen översattes till persiska.

Enligt vissa av Bod-e haftoms medlemmar var ungefär hälften av översättarna och de övriga aktiva i föreningen kvinnor. Merparten av sällskapets aktiviteter skedde på internet, och kanske var det också därför möjligt för människor från alla samhällsgrupper att medverka. På den tiden rådde fortfarande sedvänjan att använda alias i diskussionsforum på internet, och kan hända var det bra för det kvinnliga deltagandet med dolda identiteter. Det gjorde könstillhörigheten mindre viktig.

Vid den här tiden trycktes Harry Potter för första gången på persiska. Då Iran inte har anslutit sig till Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk går det bra att både översätta och ge ut utländsk litteratur flera gånger i landet. Enligt Irans nationalbibliotek och riksarkiv har detta exempelvis skett med Harry Potter och de vises sten inte mindre än arton gånger.

Harry Potter var den första fantasyboken på den iranska marknaden som togs emot i breda folklager[3]och författaren J. K. Rowling var den första kvinnliga författaren i den här genren att bli riktigt berömd i Iran. En intressant sak här är att bara sex av hennes 18 översättare var män, resten var kvinnor. Nästa bok i serien, Harry Potter och hemligheternas kammare, översattes av sammanlagt tio kvinnor och fyra män. Den översättning som än i dag är mest populär gjordes av en kvinna.

De här två händelserna ledde till att SFF-genren fick nytt liv i Iran. Det fanns till och med förläggare som började ägna huvuddelen av sin verksamhet eller en särskild del av sin utgivning åt verk i den här genren (innan dess fanns bara två förläggare som var helt inriktade på science fiction och ingen på fantasy).

I dag sysslar åtminstone tio iranska förlag med science fiction och fantasy, till största delen i översättning. Hos de fyra största förlagen Vida, Behnam, Baazh och Ketabsaraye Tandis finns många kvinnliga översättare, och antalet kvinnliga originalförfattare är ungefär likställt med antalet manliga. Bland övriga förlag ser det ungefär likadant ut.

Men när det gäller inhemsk litteratur ser statistiken lite annorlunda ut. Som jag redan har skrivit befinner sig den iranska SFF-litteraturen fortfarande i sin linda. Vad gäller förlagsnyheter i genren publiceras inga sådana i Iran, och det är svårt att få tag på statistik. Det är sällan som någon förläggare publicerar fler än en eller två iranska science fiction- eller fantasyböcker om året. Som exempel har förlaget Mowj Books [Nashr-e mouj, övers anm], som är det mest aktiva förlaget inom fantasygenren, bara givit ut totalt två kvinnliga författare medan de sex–sju övriga har varit män. På övriga förlag är fördelningen mellan iranska manliga och kvinnliga författare mer eller mindre densamma.

Med det sagt är situationen ändå bättre än för två decennier sedan då de kvinnliga SFF-författarna var färre än ena handens fingrar. Det är väl känt att J. K. Rowling började använda sina initialer som författarnamn på inrådan av en förläggare som var rädd för minskad försäljning om det blev känt att Harry Potter hade skrivits av en kvinna. Lyckligtvis verkar det som att dagens iranska förläggare publicerar SFF-verk av iranska författarinnor utan sådan diskriminering, utöver all annan som iranska kvinnor utsätts för (till exempel Zoha Kazemi på förlagen Qoqnus och Cheshmeh, Maryam Azizi på förlaget Ofoq och många andra).

En del av den här förändringen går också att se i sammansättningen av litteraturpristagare i SFF-genren. Trots att den är så pass liten på den iranska marknaden har den instiftat några egna priser (just nu finns tre stycken, men minst tre till fanns under en period). Det verkar inte som att priserna har haft särskilt stor inverkan på bokutgivningen; enligt aktiva i den iranska SFF-världen har inga pristagare med undantag för två eller tre publicerat en egen bok. Men själva prisutdelningarna håller de intresserade sysselsatta, alerta och i kontakt med varandra. Priserna tillfaller ofta författarna till outgivna noveller, som ibland vinner förläggarnas och översättarnas uppskattning.[4]

En intressant sak är att det första SSF-litteraturpriset delades ut ett år innan Bod-e haftoms grundades, och att pristagaren den gången var en poet och författare aktiv i rörelsen för kvinnors rättigheter, Khatereh Hejazi. Utmärkelsen, som heter Tose’e, blev inte så uppmärksammad bland SSF-fansen i Iran, då varken juryn eller de som stod bakom priset tillhörde de aktiva i denna grupp. Det var också oklart på vilka kriterier som Khatereh Hejazis berättelser hade valts ut.

Annars har Tose’e-priset, och två andra utmärkelser som senare har försvunnit, inte lämnat några spår efter sig, och det går inte att få fram några uppgifter om hur många kvinnor som blivit nominerade. Men för de nya priserna finns historiken tillgänglig. De ansvariga för Afsaneha-priset säger att ungefär 30 procent av de nominerade var kvinnor när priset delades ut för första gången (13 kvinnliga författare jämfört med 24 manliga). Men andra gången som priset delades ut var det nästan 50 procent kvinnor (47 mot 51). Tredje gången ställdes 24 kvinnliga författare mot 38 manliga och fjärde gången 113 kvinnliga författare mot 111 manliga.

Första gången Ayaz-priset delades ut nådde nomineringslistan ett förbluffande stort kvinnligt deltagande om 106 kvinnliga författare mot 55 manliga. Skillnaden mellan Ayaz och de andra priserna är att även barn och ungdomar kan vara med och bestämma vem som ska få priset.

Noofe-priset ska delas ut för första gången i år, och när detta skrivs pågår fortfarande sökandet efter tänkbara pristagare. Än så länge fördelar de sig så här: i den klass som har skrivit det första kapitlet i en ickepublicerad roman deltar 32 kvinnliga författare och 31 manliga och i den klass som har fått en bok utgiven 49 kvinnliga och 38 manliga författare.

Det här visar tydligt att ökningen av kvinnligt deltagande i SSF-genren i världen har efterföljts av en liknande ökning i Iran. Även de kvinnliga översättarna av SFF-litteratur har blivit fler, liksom de kvinnliga författare som blir översatta till andra språk. Titlar som säljer bra i andra länder blir sällan lika framgångsrika i Iran. Med undantag för böcker i den romantiska genren är det nästan inga som hittar vägen till den iranska bestsellerlistan. Förklaringen till detta är komplex och ligger utanför intresseområdet för den här artikeln, men SFF-genren utgör hur som helst inget undantag.[5]

Kvinnornas delaktighet i produktionen av SFF-litteratur i Iran har även medfört att feministiska verk i genren har blivit översatta. Efter Jules Verne, Isaac Asimov och Arthur C. Clarke har ingen SFF-författare blivit så översatt till persiska som Ursula K. Le Guin. Många kritiker menar att hennes böcker är de mest feministiska i genren. Men utöver serien Övärlden (som är skriven för barn och ungdomar) har ingen av hennes böcker ens blivit tryckta i en andra upplaga och Irans feminister och kvinnorättsaktivister har inte brytt sig om Ursula K. Le Guin. Inte heller författare som Ann Leckie och N. K. Jemisin som tar upp genusfrågor i sin litteratur har varit särskilt framgångsrika. Kritikerkåren och läsarna i Iran är på det stora hela omedvetna om de här böckerna och de blir nästan aldrig lästa. Men detta behöver inte vara något att oroa sig över. SFF-genren är i grunden ett nytt fenomen i Iran, för att inte tala om feministisk SFF-litteratur. Den behöver tid på sig för att växa och hitta sin publik, både bland vanliga läsare och dem som analyserar böckernas innehåll mer noggrant. Ett gott och positiv tecken är dock att intresset för SFF-genren bland de iranska kvinnorna inom området endast ökar.

Författarens kommentar: På grund av begränsat utrymme har denna text kortats ner. För att ta del av hela texten kan ni mejla: mina.talebli@gmail.com.