Det hände för några månader sedan. Jag hade nyligen läst en bok av den israeliska sociologen Orna Donath med titeln Regretting Motherhood [Att ångra sitt moderskap], baserad på hennes forskning om fenomenet moderskapsånger i det israeliska samhället. Mindre än två år tidigare hade jag själv blivit mor och under åtminstone halva denna tid var jag, likt de kvinnor Donath intervjuat, övertygad om att jag begått ett misstag. Efter ett år började jag gradvis känna mig bättre och tänkte att jag med bara en liten marginal undvikit ett sammanbrott, men mitt intresse för fenomenet moderskapsånger fanns kvar.

De flesta av mina texter om moderskap handlar mer eller mindre uttryckligt också om jämställdhet mellan könen, så jag visste att jag inte skulle dra jämnt med Tempo Riga*, vars redaktion alltid varit klar över var den står i förhållande till feminism, genom att likställa dess grundsatser med ”ideologi”. Emellertid, eftersom jag sedan tonåren läst denna ”intellektuella tidskrift” (enligt Wikipedia) någorlunda regelbundet, och på många vis var glad över att den fanns, började jag – med ångerns motiv i bakhuvudet – att tänka på den igen.

Hur jag analyserade mina motiv till att vilja bli mamma, och den skrämmande upptäckten att jag kanske inte var lämpad för rollen, raderade trots allt de tydliga, feministiska riktlinjer med vilka jag självsäkert hade dryftat andra sidor av moderskapet i en sociopolitisk kontext. Min egen erfarenhet fick mig åtminstone att med större varsamhet ifrågasätta huruvida idén om den naturliga, moderliga modern verkligen bara är en mytisk föreställning upprätthållen av ett patriarkalt samhälle för att inskränka kvinnors liv, och att öppna för tanken att en moder, när allt kommer omkring, kanske är menad att vara just en sådan: någon som inte är ambivalent, som inte känt ånger eller känslan av förlust genom moderskapet.

Bristen på entydiga svar tycktes denna gång göra min erfarenhet tänkbar för en artikel i nämnda magasin, så jag tog mod till mig och skrev ett mejl till V. Olivander**, en av redaktörerna. En nära vän som ibland arbetar med magasinet hade berättat att han inte var så fördomsfull och misogyn som de andra utan faktiskt rätt angenäm. Så föreföll det också, till en början. Jag skrev till honom och föreslog att jag skulle skriva något om ångerns tematik i relation till moderskap, och hänvisade till Donaths undersökningar och min egen erfarenhet.

Han svarade att ämnet verkade ”ganska intressant, även om det (men kanske just därför) är obekant för mig” och att Tempo Riga absolut skulle överväga att publicera en sådan artikel, och han framhöll att inslag av personlig erfarenhet i texten var mycket önskvärd. Vi kom överens om ett möte över Zoom, varvid jag satte igång att skriva, och tisdag den 1 november skickade jag V den färdiga texten. Han lovade att återkomma i slutet av veckan, men när jag följande måndag ännu inget hört från honom beslöt jag att ringa honom. Över telefon sade V att han läst texten och att den ”som en första artikel” höll måttet och skulle godkännas. Jag skulle snart få ett mejl med korrigeringar och några små tillägg. Jag var glad och lättad och väntade på att höra från honom, men på onsdag kom ett mejl som bad om ett möte över Zoom samma dag.

I detta samtal meddelade V att han, efter att ha läst texten mer noggrant, insett att den i nuvarande form inte riktigt skulle fungera i Tempo Riga, och när jag frågade honom vad han fann problematiskt medgav han att jag visserligen ”kan skriva”, att språket var bra och textens upplägg likaså, men att jag hade ”valt fel sällskap” för min ”resa”. Med andra ord, V gillade varken Donath eller Sheila Heti, vars självbiografiska roman Moderskap jag också diskuterat. Han fann Donaths argumentation, hennes analyser av fenomenet moderskapsånger och utdragen från hennes intervjuer med mödrar i Israel föga övertygande, eftersom de i stor utsträckning resonerade om ånger som ett socialt fenomen och inte som en psykologisk brist, vilket var hur V tänkte på det.

Under detta samtal berättade V om egna erfarenheter – om födelsen av hans tvillingar för många år sedan och hur svår och kantad av hälsoproblem deras första tid i livet hade varit. ”Ändå kände jag aldrig som de här kvinnorna, det var aldrig fråga om att ångra något”, förklarade han. Jag blev förvånad och kände obehag, eftersom jag inte begrep varför han berättade detta för mig. Var det för att jag inte skulle känna mig så blottad inför honom, efter att ha delat med mig av mina besvärliga upplevelser från den första tiden av mitt moderskap, så att vi skulle vara jämlika i hur mycket vi delat med oss av? Eller för att ”motbevisa” resultaten i Donaths omfattande undersökning – Donath, en förfaren akademiker – med sina egna erfarenheter, som inte hade något med moderskap att göra?

Även om Hetis självbiografiska roman enligt recensionen i The Guardian ”mycket troligt kommer att betraktas som det definitiva litterära verket om moderskap” uppfattade V författarens reflektioner över sin lämplighet i rollen som moder ytliga och otjänliga för min artikel. Han tyckte istället att det vore bättre att hänvisa till en psykolog som lätt kunde förklara fenomenet med moderskapsånger. Med andra ord, jag borde sluta betrakta det hela i samhällelig kontext och återföra det till en individuell nivå för ”sjukdomar”.

V ställde också en fråga, som i sanning chockade mig: ”Har du läst Kvinnor som slår följe med vargarna? Den boken skulle passa bättre.” Jag hade inte läst, men hade en ungefärlig idé om den, och jag fann det otroligt att en redaktör för en seriös tidskrift rekommenderade att använda den i en artikel. Okej, ämnet var nytt för honom, men varifrån kom övertygelsen om att det kunde förklaras med hjälp av esoteriska sagor? Jag googlade på den lettiska utgåvan av boken; e-bokbutikens beskrivning började: ”En stark kvinna är på många vis som en frisk honvarg: hon besitter en ofelbar instinkt, tidlös klokskap och ett utomordentligt mod – egenskaper hon fått i arv från Urkvinnan.” Hm.

Trots min genuina chock vid förslaget att byta ut en världsrenommerad akademikers iakttagelser mot referenser till ”Primalkvinnan” tänkte jag inte ge upp. Vi enades om att jag skulle ha mindre Donath i artikeln och lyfta fram min egen berättelse, parallellt med ett antal skönlitterära texter som uppehöll sig vid samma tematik, moderskapsånger och andras motsägelsefulla känslor rörande moderskapet.

På kvällen fick jag tillbaka min text med kommentarer. Några av dem var värdefulla – V bad mig att förtydliga, bygga ut, exemplifiera, undvika att bli pratig – men två anmärkningar ingav ett starkt obehag; jag började tvivla på att vi någonsin skulle hitta en gemensam nämnare i detta ämne.

En kommentar handlade om ett citat från Hetis självbiografiska roman: ”Det är sorgligt att inte vilja ha det som för andra är livets fullkomnande.” Heti beskriver en situation där hon observerat en bekants vardag med make och barn och för en stund önskat att hon själv skulle längta efter att ha ett sådant liv, men strax insett att det livet inte alls är för henne. V hade markerat denna passage och kommenterat: ”Verkligen? Vad är det som är så sorgligt med detta? Finns det inte massor med andra saker som fyller människors liv med mening? Det sorgliga är att inte kunna uppfylla det som ger dig mening och uppfyllelse.”

Jag fann detta påstående så ytligt och korkat att det var svårt att tro att det kom från redaktören för en respekterad tidskrift, från vilken vi trots allt förväntar oss en viss subtilitet och förmåga till djupläsning.

Den andra kommentaren rörde ett stycke där jag talade om min besatthet av andra kvinnors berättelser. I dessa berättelser – som blev ett resonemang kring moderskapets första år – skrev kvinnor om den outhärdliga känslan av isolering, förbittringen över att deras män kan gå till jobbet och träffa andra vuxna, äta varm mat till lunch och över huvud taget fortsätta att leva ett normalt liv; om kronisk sömnbrist, det ibland olidligt smärtsamma ammandet, skuldkänslorna, ensamheten, ledan, och den postnatala depressionen som – alla dessa påföljder sammantagna – får tanken att lägga in sig på sjuk- eller rentav bårhus att te sig mer tilltalande för varje dag.

Likväl, i nästan alla historier avrundade författarna med ett mer eller mindre välgrundat ”men det är värt det”. Mina barn är det bästa och vackraste jag har. Denna kärlek kan inte jämföras eller ersättas av någonting annat. I vissa fall, när en författare fått ta i lite mer för att finna styrkan att uttrycka sådana känslor, var slutsatserna något mer jordnära: ja, det har varit och är fortfarande mycket svårt, men denna erfarenhet har lärt mig mycket. Fått mig att växa som människa.

Jag hade nämnt allt detta för att, i moderskapets kontext, beskriva vad jag trodde var en kronisk oförmåga att berätta en historia om ett olösligt problem – att skriva fram en erfarenhet utan impulsen att avsluta historien positivt, även om den positiva lösningen var illusorisk. Jag trodde att det klart skulle framgå, även för en flyktig läsare, att jag i mitt eget skrivande försökte överbrygga denna impuls och att skildra misslyckande, tvivel, kanske även ånger, utan att lägga till en idé om karaktärsutveckling. Men V fastnade på den sista, ironiska meningen: ”Att växa som människa” och anmärkte, skäligen oironiskt: ”Det här tycks mig vara en viktig aspekt, att ta hand om barn medvetet snarare än mekaniskt. Kanske att du någon gång i framtiden kan se på dig själv från det perspektivet.” Vid det laget var jag ganska säker på att han helt öppet försökte få mig att kliva av den väg jag valt och slå in på det triviala, välbekanta narrativ med positiv upplösning som jag så medvetet fjärmat mig från.

Oavsett hur det förhöll sig, också efter denna kommentar försökte jag kompromissa och tillät mig tanken att det var min nyfunna ödmjukhet som fått mig att ”växa som människa” – ödmjukhet inför okunnighet, ödmjukhet inför risken att ta fel beslut, eftersom grundstenen i min självuppfattning alltid varit att tro på mina beslut. I artikeln lyfte jag också fram egna erfarenheter och ett flertal skönlitterära verk jag funnit utmärkande i sammanhanget, såsom Elena Ferrantes Skuggan av en dotter och Rachel Cusk Ett livsverk.

Efter en lång och nervös väntan kom till sist goda nyheter: ”Den här versionen är definitivt bättre som artikel i Tempo Riga. Var snäll och se om du godtar korrigeringarna. Jag ser fram emot den städade versionen.”

Och ändå, tre dagar senare, efter att jag på begäran spårat och transkriberat alla originalcitat från artikeln, fick jag ett sista meddelande från V, som började: ”Detta är ett e-mail jag hatar att skriva och likväl måste jag. Den både långa och korta historien är att mina redaktörskollegor (vi är tre stycken) inte tycker att din artikel passar Tempo Riga.” V:s mejl var långt, och där uttrycktes att texten ”saknade något man kunde kalla en andlig eller, om du så vill, metafysisk dimension, och detta kräver en nedstigning i själens djup”, och ”Jag vet inte om du är bekant med Jungs psykologi, men om du beger dig ut på en resa som denna klarar du dig knappast utan honom.”

Honvargar, primalkvinnor, Jung – ja tack. Samtida lärde och författare som ifrågasätter status quo och kräver att viktiga frågor inte begränsas till berättelser om individuell utveckling, utan att de undersöks med utgångspunkt i systematisk ojämlikhet – nej tack.

V skrev avslutningsvis att hans kollegor menade att artikeln skulle lämpa sig för tidskriften Perfection***. Jag googlade på detta kvinnomagasin, vars websida deklarerar att den ”produceras för oss som vill ha glädje i livet. För att må bra i kroppen, våra sinnen, vår ålder och vår tid”. Vid tillfälle köpte jag ett nummer av Perfection eftersom jag inte ville avfärda den oläst, men ironiskt nog stämde dess innehåll ganska bra överens med den riktning V föreslagit från början. Men okej – Perfection var förstås hans kollegors förslag. Vi ska inte skjuta budbäraren.

Budbärarens sista ord till mig löd: ”Jag uppskattade verkligen att arbeta med dig. Det viktiga är att du definitivt kan skriva, och jag hoppas att du kommer fortsätta med det.”

*Namnet är fingerat

**Namnet är fingerat

***Namnet är fingerat