Dikter av Ivars Šteinbergs
Ivars Šteinbergs är poet, kritiker och översättare från Riga. Hans andra poesisamling Jaunība (Youth), publicerad av Neputns, fick Lettlands årliga litteraturpris 2023. Hans första bok Strops (Hive) fick bade The Poetry Days Award 2021 och Ojārs Vācietis Literary Prize in Poetry. Šteinbergs har varit verksam som poet, översättare och litteraturkritiker sedan 2012. Han forskar också på Institute of Literature, Folklore and Art of the University of Latvia (ILFA) och föreläser på Latvian Academy of Culture. Han har översatt poesi till lettiska från flera utländska poeter – som Louise Glück, Sylvia Plath, Anne Sexton, Franz Wright, Sharon Olds, Jan Wagner med flera.
"Bi"
En gång tog min morfar min hand och vi gick ut på det doftande klöverfältet;
jag märkte att det satt ett bi i varje blomma men då vadade jag redan
med blommor kring huvudet, jag sjönk ner i den brummande ängen:
”Var inte rädd”, sa han, ”du kan till och med klappa om du vill”,
och jag förde fingret långsamt över biets ludna rygg,
som när man rör vid en pekskärm för att förjaga ångest; gräshoppans cykelringklocka surrade,
blommornas ljusröda kön vändes utåt, och bina –
dessa sötmans alstrare – stingande i den somriga skyn –
som likt en episk symaskin sydde samman grönskan med osynliga trådar.
”De sticks bara när de känner sig hotade”, sa morfar,
”så det är bäst att man resonerar med dem, eller hur?”
Och det gjorde han när han lyfte ramarna ur kupan:
”Jag tar lite av er honung men lämnar lite också, okej?”
Som om det var ett affärsmöte, en överenskommelse på ett kafé
mellan två parter som enats om ett samriskföretag.
En morgon väcktes jag liksom av en tandläkarborr på låg volym – ett bi
pickade mot fönstret som en kaffeböna som rastlöst
trillar mot glas. ”Jag ska bara släppa ut dig igen”, viskade jag,
rädd att jag kanske var för liten för uppgiften – eller snarare,
att jag var Goliat medan biet var stenen i Davids slunga.
Som pojke hade morfar en gång, för att göra sina föräldrar stolta,
på egen hand försökt fånga in en svärm; han klättrade upp med en
behållare i äppelträdet, men gjorde en klumpig rörelse och den tunga
bollen av insekter föll ner på honom; jag har alltid tänkt att det var
så han blev en superhjälte; och nu vet jag att han verkligen besatt
superkrafter – att tala och förstå det språk som döljs i dessa flitiga varelsers
kvadratkilometer vidsträckta dans; dessa juveler med vingar,
det flytande guldets alkemister, bibrödets, vaxets och bidrottninggeléns upphov –
hälsans elixir och ungdomens källa. Vad sa de till dig, morfar,
innan sista droppen slungats ur kakorna? Förklarade de att
pollineringens raffinerade mekanik vakar över floran; att om den rycks bort
från ekosystemet så dör vi, såsom de dör när de förlorar sin gadd?
Men jag tror snarare att de tog emot dig som en gammal vän:
”Gå kära du, där borta finns ett doftande klöverfält. Var inte rädd.”
*
"Vildsvin"
Människa, människa,
pyramidens topp, tänkande, skapande –
måttstock och krona,
människan upptar så mycket mer plats än sin kropp,
hon kan korsa Daugava i ett nafs,
ringa från Jēkabpils till släktingar i Brasilien
eller skjuta en ripa med enbart pellets.
Morfar var en sådan människa, en 1900-talsman,
en stor man – alltså, han hade kraftig benstomme
och brukade säga: ”Jag kan inte hålla mig över vattenytan,
jag sjunker, mitt skelett är för tungt.” En gång tog han med mig på jakt,
efter fem timmar på pass kunde jag inte hålla mig längre utan gick för att kissa,
men precis då dök en älg upp, den hade känt min urin
på en kilometers avstånd
försvann sedan in i snåren.
En människa sprider också ut sig i tiden,
som om hon tog upp hela sängen och trängde undan de andra,
nära och kära såväl som döda. Här på väggen, uppe på vinden
sitter ett avhugget huvud av en vildsvinsgalt,
som en gång bevittnat morfar, i hans krafts dagar.
Bevisligen hade han träffat med bössan,
därpå sprättat galtens mjuka buk med kniv
och släppt ut dess inälvor,
såsom blöta byxben och ärmar väller fram ur en tvättmaskin.
(Smaken sägs ha varit rökig, vad det nu betyder).
Ändå var morfar en god man,
en 1900-talsman, en av besynnerliga hierarkier uppfylld man,
som likväl aldrig tvingade mig till någonting,
och jag älskade honom för det, och jag respekterade bytet.
Men nu när han inte längre finns
finner jag en djurhållningstidnings annons på nätet –
med text ur en kos synvinkel: ”För ert välbefinnande
förser jag er med mjölk och kött …”
Min inre avtryckare klickar till
och på Facebook skriver jag:
”Att uttrycka sig å en kos vägnar på detta vis
är inte bara att normalisera grymhet mot djur,
det är helt enkelt avskyvärt.” Jag loggar ut, stolt
över att försvara miljöaktivister, kritisera boskapsuppfödning
och veta allt om växthuseffekten.
Efteråt, i köket, med känslan av gott dagsverke –
lyfter jag upp min tvåårige son
och tillsammans skalar vi ett löskokt ägg;
han trycker sig mot mig som en kyckling i ett storkbo
och jag frågar om han vill ha smör, salt
eller kanske lite pastej.
Ibland lagar jag mat,
blandar kryddor som om jag la pussel,
det blodiga köttet i stekpannan ändrar färg, från rosa till beige,
min fru talar om vikten av att äta hälsosamt,
så jag försöker ändra ämnets färg –
beströr vårt samtal med skämt.
Människa, jag, människa,
Linjalen över fingrarna, en krona av knivar,
de vaktar min blick som glasögon.
Från fältet stirrar vildsvinsgalten
in i mörkret,
med ögon av målat trä,
käften, täckt av grova borst –
nästan skrattar.