Godkväll, förvanskade varelse
Jag talar inte med dig om hopplöshet
att låna din nacke till en tanke som hänger ned från taket, ditt huvud som en galge

På kvällen
sväljer tomrummet mig
ingenting rör sig utom visarna på klockan
tiden är en oklar idé
och överflödet ett blått gift

Inget väntar mig och jag väntar ingen

Har du provat att tränga in i spegelfältet förut?
Att se ditt skrik som en bild som upprepas i det oändliga
innan det plötsligt tystnar

”I dag, medan jag såg mig i spegeln, cirklade dina korpar i min kropp”
Jag kunde inte räkna dem
Tomrummet svalde dem innan jag lyckades
I själva verket räknas inget här utom tomrummet
även om korpar cirklar runt en stund

Nakenhet
är en deprimerande föreställning
som får mig att tänka på döden under ett masochistiskt infall
eller genom att kvävas under masturbation

Men du är annorlunda, min vän
Du har förlorat tungan
och det gör inget att jag pratar med dig eller att jag klär av mig inför dig

Jag vet att det inte är främmande för dig att jag pratar om döden igen

Min kropp kommer att bli ett skralt mål för jorden
Och jag bryr mig inte ett dugg om dess vidöppna mun

Jag kommer att driva med den:

”Den här konserverade smaken av längtan
har just gått ut”

Bara att tänka på saken gör mig upphetsad:

”Herr döden, du är inget annat än en förvanskad parvel med små vingar

som spelar saxofon

och de små händerna är skickliga på att leka

för att vi tillsammans ska försöka skapa smaken av lust
lust öppen mot tomrummet”

(Parveln slickar mitt öra
viskar fula ord
och tänder en cigarett
medan jag masserar min kropp där nere)

Ännu en gång ska det sluta utan att jag får orgasm
Du vänder besvärad bort ansiktet
och jag visar upp ett ironiskt leende medan jag ser din oansenliga kropp förvinna i spegeln