Inget att göra i den här staden, jag är sannerligen en drömmare,
bär betelbladen och cigarren i fickan, följer en stig efter annan,
går längs en gränd efter annan och passerar utmed kanalen i gatukorsningen –
tre vägar, fyra vägar som möts, polispatruller, natriumljus och hund utan päls,
kråka, fåglar, jag hälsar på dem alla.
Intill stadsparken och kommen som närmast universitetsområdet
ställde jag löven en fråga ett i sänder där de låg på marken:
”Säg mig, när tusendenas folksamlingar möttes i fullt dagsljus,
vem dödade då mitt lysande geni till bror?
Hur blev han dödad?”
Mina ord uppsnappas och besvaras med en viskning
av gatudammet och trädens alla löv och fåglar
“Lyssna noga, vad vi säger är konfidentiellt, inget som du ens av misstag
kan dela med någon, något hemligt och vanskligt.”
Med så många röster för mina öron kan jag inte bli kvitt det.
Från löv och damm får jag höra:
”Även du är Avijits bror, hur kunde du vara så feg av dig?
I den här staden, i tusendenas folksamling, dödar mördarna din bror
utan att gripas, hur kan du leva med dig själv,
även du är Avijits mördare, tänk på det.”