Hoppa till huvudinnehåll
Bangladesh
10 min läsning

Brev till min käre vän

Den 26 februari i år mördades bloggaren Avijit Roy på väg hem från en bokmässa tillsammans med sin fru. Författaren och översättaren Shabnam Nadiya som kände Roy sedan ungdomen har skrivit ett öppet brev till sin nära vän nio månader efter den ödesdigra dagen.

Credits Text: Shabnam Nadiya Översättning från engelska: Molle Kanmert Sjölander Illustration: Kajsa Nilsson 17 december 2015

”I was asleep, and I was fine, / When I woke, I saw the day was done, the day was done …”
– Kangalini Sufiya

Min bästa vän!

2015, året då du blev mördad, är nästan till ända.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva en sådan mening. Det gör ingen.

Din var inte den första, och din har inte blivit den sista. Det fanns en tid då det var roligt att hitta välbekanta ansikten i tidningen eller i mitt sociala medieflöde, eftersom det innebar att någon jag kände hade publicerat något, eller vunnit ett pris, eller gjort något förträffligt inom sitt område. Nu fruktar jag det: nu är det en förläggare jag kände när jag var ung som har fått halsen avskuren på jobbet, en ung kvinna som jag har pratat föräldraskap och poesi med på Facebook vars make kämpar för sitt liv i en sjukhussäng. Det innebär att mina vackra minnen av dig förstörs av bilder av kött och blod på trottoaren.

Första gången vi träffades var under de gyllene år då vägen framåt ännu är otydlig men dallrar av möjligheter, då man lär sig och glömmer vem man är, och vem man kan bli.

Vi träffades när vi var unga.

Vi blev vänner under de berusande dagar då vi hade börjat komma underfund med världen. Vi läste och pratade och skrattade och åt och flackade omkring på våra gator i Dhaka, och sedan gjorde vi om alltihop igen. Vi var tillsammans så länge att vi fann en viss rytm. Kvällarna tillbringade vi på gångvägen framför British Councils bibliotek. De sena eftermiddagarna satt vi i trapporna utanför Kala Bhaban. Citronte och shingaras på kaféet på TSC (kårområdet) när vi satt kring laminatborden och munhöggs. Peyajus tryckte vi i oss lutade mot TSC:s väggar. Puran Dhaka under puja-tiden. Och hela februari skulle vi flanera omkring på bokmässan Boi Mela och andas ord och böcker och tankar.

Det var på Boi Mela de högg ner dig. Det var nio månader sedan.

Jag har aldrig brytt mig om årsdagar. Men nu håller jag räkning, månad för månad.

Varje vecka kommer nyheter som visar att vi alla gräver oss allt längre ner i den blinda och okunniga intoleransens hål. Extremisterna mördar, staten hotar med fängelse, det så kallat progressiva civilsamhället svarar med tystnad eller stöd. De är noga med att säga att mord är fel, men. Det kommer alltid ett ”men”. Det ordet betyder egentligen: Säg inget. Ställ inga frågor. Undersök och granska inte.

Jag undrar vad du skulle ha sagt om allt detta. Jag undrar hur häftigt du skulle ha kämpat. Lika häftigt som de andra i Mukto-Mona kämpar nu.

Gatsträckan mellan Bangla Academy och TSC, mellan TSC och Shahbag – jag har gått den i många år med dig och andra vänner. Jag vet exakt var avspärrningarna i metall ställs för att inga fordon ska komma in när Boi Mela pågår. Jag vet exakt var polisskjulen ställs upp för att skenbarligen skydda mässområdet. Jag känner till den delen av universitetets campus så bra att jag från alla de fasansfulla fotona på Facebook förstod var du blev angripen och var du stupade.

Jag minns att jag dröjande gick den sträckan året efter att dr Humayun Azad hade angripits längs samma väg, på samma sätt: en grupp unga män med stora machete i högsta hugg. Azads skräckslagna, nerblodade ansikte hade etsat sig in i vårt kollektiva minne. Och nu tvingas jag göra plats bland dessa minnen åt dig och åt så många andra. Listan växer, min vän.

Det finns så mycket som jag har låtit vara osagt under årens lopp, och jag förstår inte varför. Jag förstår inte varför jag inte gav mig tid att prata oftare, eller tvingade dig att göra det. Jag förstår inte varför vi lät det starka band av vänskap och förnuft som knöt oss samman fransas upp som vi gjorde. Men jag är djupt tacksam för detta band som fanns mellan oss oavsett tidpunkt, avstånd och ibland påfrestande omständigheter. Jag kan inte komma på ett tillfälle då jag tvekade innan jag skrev till dig eller ringde dig, jag kan inte komma på ett ögonblick när jag oroade mig för att vår vänskap skulle skadas för att vi var oense om något, vare sig personligt eller politiskt.

Detta var det enda som jag med tiden visste säkert om dig: att ditt hjärta var så stort som jag kunde föreställa mig.

Och nu är du borta. Du lämnar världen i bättre skick än när du kom, dosto.

***

En eftermiddag åkte tre av oss hopträngda i en riksha, obekvämt men roligt, med en av oss på ryggstödet. Inte jag – ni var som tur var längre och bredare än jag på den tiden, så jag fick sitta relativt bekvämt på själva sätet. Det var kväll och vi var på väg någonstans, eller om vi var på hemväg. Vi sjöng Bob Marleys ”Buffalo Soldier” för full hals. Alla tre. En annan riksha med tre andra vänner var ibland bakom oss, ibland framför, ibland bredvid. De sjöng också. Var det då vi upptäckte att du sjöng falskt? Att du var urusel på att sjunga? Jag minns att jag skrattade så att jag knappt kunde sjunga eller ens andas. Det gjorde vi allihop. Så usel var du, min vän, så usel var du. Du skrattade, du med. Och sedan försökte du få oss att tro att det inte gjorde något, för jag var ju i alla fall den enda skolade sångaren bland oss, och när vi ändå inte lugnade oss skrek du Håll tyst, i din mun är till och med Bob Dylan en Rabindra Shangeet!

Vilket var sant. Det är fortfarande sant.

Du spelade ett band för oss – du hade en dyrgrip, några av Sumans melodier (innan han blev Suman Kabir, innan han blev en sådan ivrig noya-muslim) som inte hade släppts till försäljning än. Texten och musiken till Gonohotyar Naam Bhupal (Bhopal är namnet på ett folkmord) och Bangladesh Ghire Bera Deya Hobe (Bangladesh kommer att hägnas in) gjorde oss vimmelkantiga i flera dagar: vi pratade och pratade om dessa melodiers undersköna harmonier. Minns du när vi köade i flera timmar för att få se Suman uppträda på tekniska institutet? Vi betalade 250 taka per biljett. Vi var alla studenter och hade det knapert, men vi snålade och sparade för att ha råd.

Jag minns även hur besvikna vi blev.

För ett tag sedan när jag var på väg hem blev jag full i skratt, för jag mindes hur vi grälade om Dylan och Baez. Du gillade Dylan men höll hårt på Baez. Jag var Dylan-frälst, men du sa (och jag kunde inte neka till det) att Träskallen sjunger fint, men varför måste han kvida sådär? Jag ville inte veta något om hur han hade förrått Baez; på den tiden visste jag inte hur jag skulle hantera kolosser på lerfötter.

Nu har jag mognat. Nu vet jag bättre.

I dag lyssnar jag på Kangalini Sufiya. De där sex rånarna i hennes låt har sannerligen grusat våra förhoppningar. Men det kommer inte att vara länge.

***

En kväll hejdade vi en skutar, en trehjulig moppetaxi. Minnet är lustigt, min vän. Jag minns exakt var det var: halvvägs mellan rondellen vid TSC och Charukala. Men jag kan inte alls erinra mig om det var en gammaldags gul skutar eller en sådan där grön gasdriven som var bättre för miljön. Eller var det precis under övergångstiden i Dhaka, så att bägge typerna fanns på gatorna? Kanske var den som stannade för våra desperata rop en gul, eftersom hela händelsen etsade sig fast i minnet för att föraren skakade på huvudet och vägrade låta dig sitta bredvid honom – i de gula fick knappt ens föraren plats längst fram. Jag minns att jag har åkt i sådana och att den som delade det lilla sätet med föraren sträckte armen bakom ryggen och klamrade sig fast för glatta livet vid metallramen.

Vi var på jakt efter biryani den kvällen. Star Kabab i Kawran Bazar! De låga trappstegen, pelarna som stod så märkligt mitt inne i restaurangen. De mamus som gav oss extra jhol eftersom de gillade oss och hade känt oss i evighet.

Förmodligen var vi fyra, det måste ha varit därför du inte kunde klämma in dig där bak, utan försökte sätta dig bredvid föraren. Som hoppade ur och skakade våldsamt på huvudet. Nej, nej nej! sa han. Du är för stor! Och han bredde ut armarna uppåt och åt sidorna för att visa hur stor du var – du var så lång att han räckte armarna mot skyn, så bred att hans armar ville uppsluka Shahbag på ena sidan och Chankhar Pul på den andra. Vi skrattade och retade dig obarmhärtigt (visst var vi skoningslösa!), och du ropade Oi miya, oi miya! åt föraren. Och vi skuffades med varandra och lyckades på något vis få plats, och även föraren skrattade. Han tyckte vi var roliga.

Jag läste fotografens berättelse, han som förde dig och Bonya till Dhakas universitetssjukhus efter attacken när ingen annan ville hjälpa till. Han sa att du var så lång att dina ben inte fick plats i skutarn. Den var tvungen att köra långsamt så att föraren kunde se till att du inte blev påkörd av något passerande fordon. Vissa nätter ligger jag vaken och tänker på de här männen. De män som är dina mördare och de män som försökte rädda dig, och som faktiskt lyckades rädda Bonya. Jag undrar vad som manar oss att hjälpa ibland och vad som får oss att vända ryggen till. Men jag tvekar aldrig om vad som gör oss till människor.

Dhaka var så annorlunda den kvällen när vi otåligt stod på trottoaren och väntade på en tom skutar. Staden förändrades redan då, men vi hade inte upptäckt det än. Det var så länge sedan, den kvällen, innan skutarna hade förvandlats till små burar: en bur för föraren, en för passageraren. Det lilla metallgallret och den lilla låsbara grinden – allt i grönt – som skyddar oss och håller oss åtskilda. Jag tänker på skutarna och jag tänker på vårt Dhaka: att passagerarna är lika rädda för förarna som förarna är för dem. Jag har ofta tänkt på vilken målande och genomgripande metafor skutarna är för vår tillvaro.

Hur många burar, hur många skrank kan vi skapa för att skydda oss? Får vi någonsin veta det?

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök