I Argentinas näst största stad, Córdoba, finns ett förbjudet bibliotek. För 30 år sedan hamnade man i blåsväder om man ägde eller kom i kontakt med någon av de hundratals böckerna som trängs på hyllorna. Man kanske till och med blev mördad, precis som i boken Rosens namn. Biblioteket ligger i ett gammalt fång- och koncentrationsläger vid namn D2, där människor torterades och mördades under den senaste militärdiktaturen. Det ligger mittemot katedralen, bara ett stenkast från torget San Martin, som är citykärnan. Tusentals människor passerar den neutrala byggnaden varje dag, ovetande om att den fungerade som ett ökänt fång- och koncentrationsläger.

I dag är D2 ett museum. Allt från den tiden har bevarats eller återskapats i ett ambitiöst försök att återspegla diktaturåren. På väggarna finns fotografier av några av de närmare tusen fångar som vistades innanför murarna. De flesta torterades, få kom levande därifrån. Under många år försökte man sopa den mörka epoken under mattan. Ingen ville prata om vad som hade hänt. Diktaturen var en lucka i skolans läroplan och de militärer som var ansvariga för 30 000 försvunna var skyddade av amnestilagar. Men situationen har ändrats radikalt sedan 2003. Amnestilagarna revs upp 2005 och militären har ställts inför rätta. Hundratals sitter redan i fängelse och många fler väntar på sin dom i rättegångar över hela Argentina. Det gör Argentina unikt på kontinenten – inget annat land har gjort upp med sin blodiga historia på samma resoluta sätt. Verdad, justicia y memoria (Sanning, rättvisa och minne) har varit hörnstenarna i det arbetet. Utöver rättegångarna har regeringen också valt att öppna de gamla koncentrationslägren för allmänheten och visa upp det som så länge inte fått diskuteras.

I D2 arbetar ett dussintal personer, alltifrån antropologer till arkitekter och kulturarbetare. Det anordnas rundvandringar på flera språk, utställningar och föreläsningar. Cellerna finns kvar, tortyrsalarna likaså. På väggarna har fångarna ristat in meddelanden såsom: ”Gud, hjälp mig”.

En sal väcker särskilt min uppmärksamhet. Den är till skillnad från de andra inte dyster, grå och kal. Den är i stället färgglad och full med böcker. Det är ”De förbjudna böckernas bibliotek” – ett bibliotek som sedan 2007 samlar in och systematiserar de böcker som förbjöds av diktaturen. Här finns allt: skön- och facklitteratur, barnböcker, tidningar, uppslagsverk med mera. I dag fungerar biblioteket som en dynamisk mötesplats. Dessutom försöker man återberätta historien om böckernas ägare, om hur just deras bok överlevde bokbålen eller razziorna. Det är historien om relationen mellan människor och deras böcker. För om det var något som militären föraktade mer än folket, så var det litteratur. Det räckte inte med att utrota människor, utan även deras tankevärld skulle försvinna. ”Farliga” och ”antipatriotiska” symboler, bilder, diskurser och traditioner hamnade under luppen.

Luciano Benjamín Menendez, general och militärt överhuvud i Córdoba, anordnade 1976 ett stort bokbål vid gymnasieskolan Manuel Belgrano. På skolgården byggdes ett berg av böcker. Karl Marx, Pablo Neruda, Sigmund Freud, den kubanska befrielsepoeten José Martí och många andra författares böcker brändes till aska. Budskapet var tydligt: Böcker är farliga. Att bli påkommen med en utnött version av Kommunistiska manifestet, full av hundöron och understrykningar, ansågs lika farligt som att bära en skarpladdad pistol. Men trots att ”fel” bok kunde innebära att man hamnade i D2, var det många som behöll sina böcker. För den bildade medelklassen var det otänkbart att slänga böcker, än mindre att bränna dem. Så de gömdes, grävdes ner eller maskerades i bokhyllorna.

När min pappa fängslades 1971, under vad som kallats för ”den mjuka diktaturen” för att särskilja på våldet från och med 1976, hade han blivit varnad om vad som var på väg att hända. Trots varningen kunde han inte göra sig av med av böcker om klasskamp, materialism och revolution. I stället lade han ut ett villospår – han hade ett exemplar av krigsstrategen von Clausewitz klassiker Om kriget på nattduksbordet. Och när soldaterna letade igenom ideologiskt bevismaterial, fastnade de snabbt för den militära klassikern. De nickade förnöjt när de såg hans nattlektyr och glömde helt bort Lenins samlade verk som stod bredaxlade i bokhyllan. Många böcker överlevde just genom att ha envisa, litteraturälskande och påhittiga ägare.

När jag tittar på boktitlarna i De förbjudna böckernas bibliotek, förvånas jag över den stora variationen av censurerade böcker. Det är förvisso sant att militärjuntan led av en svår intellektuell paranoia. Till exempel beklagade sig en av juntans ledare, Emilio Massera, över samhällets värdegrundskris i en omtalad artikel från 1977. Enligt Massera var det nämligen tre personer som var ansvariga för den krisen: Karl Marx, som i Kapitalet ”ifrågasatte den privata egendomens orörlighet”, Sigmund Freud, för att ha ”angripit individens heliga och intima sfär” i sin bok Drömtydning och sist men inte minst, Albert Einstein som med sin relativitetsteori fått ”materians statiska och döda struktur att krisa”.

Marxistisk litteratur var inte helt oväntat militärernas främsta villebråd. Generalen Cristino Nicolaides var så övertygad om marxismens skadliga framfart i historien, att han trodde att marxismen hade angripit mänskligheten sedan 500 år före Kristus. Och rädslan för kollektivistiska teorier var så stor att till och med modern matematik förbjöds på universiteten. Det var mängdläran han inte gillade, den suspekta förmågan elementen hade att kunna ingå i större kollektiv. Subversivt!

Men trots dessa komiska och bisarra exempel på irrationell censur, fanns det en logik i militärens förbud. En logik som den katolska kyrkan var starkt drivande bakom: treenigheten Gud, Familj och Fosterland. Böcker som på något sätt ifrågasatte dessa konservativa pelare förbjöds. Då är det inte så konstigt att snuskhummern Charles Bukowskis tvivelaktiga moral inte platsade i militärens ideologiska skolning. Hans bok Kvinnor står på en hylla på De förbjudna böckernas bibliotek. Det gör även Lilla prinsen av Saint-Exupéry. Barnboken om den lille prinsen från planeten B612, som säger att ”det väsentliga är osynligt för ögat”. Just barnböcker var för övrigt något som militären fokuserade på. Få saker var så viktiga som rätt ideologisk inskolning. Skolan var nödvändig, men inte tillräcklig. Även biblioteken skulle anpassas till det rådande kulturella projektet. Böcker som inte respekterade auktoriteten eller ifrågasatte kärnfamiljen ansågs inte lämpliga för barn. Den folkkära barnboksförfattaren Laura Devetach blev förbjuden och hon själv tvingades gömma sig eftersom hennes böcker hade en ”obegränsad fantasi”. Underförstått var fantasi och drömmar något som borde tyglas och hållas under kontroll. Det är till exempel inte svårt att gissa vad den argentinska militären skulle ha känt för Pippi Långstrump.

Sedan 1983 är Argentina återigen en demokrati. Böcker och ordet cirkulerar fritt. Författare behöver inte gå under jorden och ingen myndighet skriver under dekret som förbjuder obekväma boktitlar. Men diktaturen har satt djupa spår i kulturlivet. Censuren och förföljelsen tvingade bokförlagen att lägga ner och allt mindre människor skrev. Bokbranschen har ännu inte helt återhämtat sig och i dag läser argentinarna mindre än tiden innan diktaturen. Att böcker utgör en potentiell fara är en djupt förankrad tro som är svår att övervinna. Och självcensuren har varit en av diktaturens viktigaste avkommor. De förbjudna böckernas bibliotek vill därför stimulera läsandet, inte minst bland de yngre. Böckerna ska inte uppfattas som museiföremål som inte får röras, utan är till för att läsas och diskuteras. Vad var syftet med förbuden? Vad innebär det för oss i dag? Det är några av frågorna som ställs, i ett försök att koppla samman historien med nutiden.

Dagligen kommer skolklasser hit och läser och diskuterar de böcker som 35 år tidigare kunde leda till att man blev torterad på samma plats där de i dag sitter på kuddar och tänjer på fantasins gränser. I slutändan handlar det om att, genom läsandet, skapa antikroppar mot det totalitära tänkandet, i alla dess former. På så sätt hade den argentinska militären rätt, åtminstone delvis: Böcker är farliga.