Till Sara Hujazi och Shadi Habash och vägen som sammanbinder de två

Är det inte så att onsdagen låter blått? Den frågan ställde Abdulrahman al-Jundi i sitt fängelse för två år sedan. Mitt omedelbara svar var: Nej, ljusbrunt! Al-Jundi talade om ett fenomen som heter Synethesia, en neurologisk funktionsvariation som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa synestetiker kan höra färger, andra kan se ljud; symptomen varierar. Genom honom upptäckte jag att det fanns en benämning för fenomenet som jag trodde att alla kunde uppleva.

När jag läste artikeln hade jag nyligen emigrerat till Europa och varit här bara fyra månader. Jag var utan arbete, var nybörjare i språket, hade ett sådant uppehållstillstånd som gjorde mig oberättigad för samhälleligt stöd, hade en kärleksrelation som bara blev allt mer spänd. En oundviklig separation skymtade i horisonten. Vad jag hade i fickan räckte inte till mer än en returbiljett till Egypten. Al-Jundi talade om likheten mellan orättvisans färg och lerans färg. På något vis såg jag Egypten målad med samma färg.

Lila
“Kom ut, din horunge!”, sa han och drog mig från bältet. Hans kollega knuffade mig bakifrån med handen nästan inne i mitt anus. Med förbundna ögon snubblade jag över trappan som han beordrade mig att gå uppför. Det är juli 2014. Ramadan. Generalen hade nyligen blivit president. Gassande sol. Munnen är torr. Det svider i mina förbundna ögon av svett. I hettan blir min allergiska hud lila. Jag känner smaken av svetten som rinner genom ögonbindeln. Den känns som urin. Bakom ögonbindeln är scenen helt svart. Sedan sades det: Varde ljus! Och det blev ljus. Elströmmen gick genom min kropp, lysande som åskvigg, jämnvitt på slutet.

Det vita och det svarta flyter samman. Deras integration framkallar det förflutna. Ett minne som jag inte visste att det fanns visar sig för mig: En skolkamrat från grundskolan och jag. Vi gick hem tidigt från skolan. Deras hus i slutet av 1990-talet. Vi lekte kurragömma. Jag var letaren, började leta efter min kompis. Han lockade mig till ett rum där lök och gamla saker förvarades. När jag gick in låste han dörren bakom mig. Mina skrik och mitt bankande hjälpte inget. Jag började stöka till det i rummet med flit, välte allt min hand rörde med förhoppning att han skulle bli rädd och öppnar dörren. Men en ljusstake föll på mitt huvud. Jag förlorade inte medvetandet helt, men jag stelnade och hade svårt att andas. I ett uppgivet ögonblick trodde jag att jag skulle dö. Under tortyren steg detta minne upp ur glömskans botten.

Parallellt universum 1
Under ett rutinmässigt förhör tränger slangen i Isam Atas anus och mun för att leta efter SIM-kortet till mobiltelefonen. I ett kvinnofängelse inte långt därifrån tränger en hand med en plastpåse på i en kvinnas sköte. Uppe på fängelsets badrum sitter författaren Ahmed Naji och väntar på sin roman att komma ut ur hans bak i en plastpåse.

Grått
Jag har aldrig känt mig dragen till heroism som tanke. Stora idéer kändes främmande för mig. Varken tillhörighet eller teorier kunde styra mig. Jag var en grubblare och trots att jag var nästan rädd för allt ansåg jag att rädslan inte passade in i min uppfattning om vad en god karaktär borde vara.

Jag har aldrig känt mig som ett hot mot det politiska systemet och kommer aldrig att göra det heller trots att jag vet, utifrån min erfarenhet, att det är ett enfaldigt system. Det kan inte skilja mellan den som kan skada systemet och den som inte gör det. Jag arresterades två gånger- november 2010 och juli 2014. Första gången var det när jag samlade underskrifter med krav att förändra vissa punkter i grundlagen, som alla visste att de aldrig skulle ändras. Den andra gången arresterades jag för att jag var en av skribenterna i en studenttidning. Den första gången klarade jag mig helskinnad. Den andra var förödmjukande. Båda gångarna satt jag lika länge i arresten. Tolv timmar. I den andra gången såg jag fängelsets spöke. Jag var rädd, rädd, speciellt för tortyren. Jag var rädd om min familj och mina vänner. Jag slutade bry mig om politiken under en tid. Jag kom till insikt. Till slut adderade jag rädslan till egenskaper hos en god karaktär. Resignationens färg är grå.

Parallellt universum 2
“I början av sin strävan har människan kärlek som drivkraft och mot slutet glömska”, säger romanförfattaren Ahmed Abdullatif

Koppar
När agenten arresterade mig gjorde jag inget motstånd och försökte dokumentera händelsen i detaljer så jag kunde anmäla honom ifall han skulle behandla mig illa. När jag släpptes och kastades ut på vägen ville jag inte minnas något överhuvudtaget av vad som hände mig. Rädslan och chocken blockerade min vilja att tala om vad som inträffade. Jag var övertygad om att tigandet var helt fel. Jag var övertygad också om att min anmälan inte skulle betyda något alls, samtidigt skulle påföljderna vara förödande för mig. Jag talade bara med några få om vad jag gick igenom. Jag minns hur min dåvarande flickvän blev förstummad när hon efter ett år fick höra vad jag hade gått igenom den dagen. Jag vet inte varför jag lät bli att berätta för henne tidigare. Jag förnekade att min erfarenhet var värd att berätta ens för mig själv. Jag härledde min känsla av meningslöshet till ett medvetet filosofiskt val. Jag förklarade mitt plötsliga tillbakadragande efter arresteringen som en konsekvens av allt annat än arresteringen. När jag var på väg hem därifrån mindes jag min känsla efter att min skolkamrat stängde in mig i förrådet. Jag var rädd att min far skulle veta om det och läxa upp mig för att jag inte var man nog.

Parallellt universum 3
Jag läste allt de skrev, jag följde alla nyheter i färg från Jalal al-Bahris fängelse, läste Ala Abdulfattahs artiklar som ändå kändes sarkastiska trots att de var gravallvarliga. Ahmed Naji snarkar som vanligt. Mahinour, Douma och Sanaa Abdulfattah ler som vanligt på bilderna. Jag minns en intervju som gjordes med mig några månader efter min resa till Europa. Journalisten frågade om varför jag skrattade när jag berättade om tragiska händelser i Egypten. När jag uppträder med mina texter finns det alltid någon som ler i publiken, kommer fram sedan och skakar hand och beskriver mina texter som roliga. Häpen betraktar jag ett annat universum där några människor inte ser det komiska i diktaturen, och inte ser det plågsamma i skratt av smärta.

Gult
Efter några månader tog vår relation slut. Jag fick ett tidsbegränsat jobb som journalist på en internationell organisation. Jag fixade eget boende. Det gav mig ro. Jag hoppades att jobbet skulle förlängas så jag kunde förnya mitt uppehållstillstånd. Men jobbet tog slut tre månader innan. Jag befann mig i förrådet igen, välter och slår sönder allting. Skräcken driver mig att hitta en lösning. Saker ramlar på mitt huvud. Eftersom min lösning bygger på förtryck fick jag på huvudet identiteter som jag inte ville befatta mig med.

Ånyo är Egypten brun som lera. Jag ser ingen utväg, än att söka något stipendium för förföljda författare. Tyngden växer medan upplevelsen från förhöret gör sig påmind. Ångesten växer. Jag känner mig instängd igen. Jag är orolig att min ansökan avslås.

Jag undrar ofta om min rädsla för att återvända till Egypten var verkligen substantiell. Jag samlar på bevis mot mig själv: Jag utsattes inte för något sedan 2015. Det är sant att jag slutade med att provocera dem. Men det är sant också att när jag återupptog mitt politiska skrivande möttes jag av censur från redaktörerna på sajten som jag skrev för, sant att mitt arbete på hälsodepartementet påverkades av det jag skrev och uttryckte, sant att säkerhetspolisen gjorde en razzia i min bostad för att leta efter en man i min bädd, sant att mitt arbete på den internationella organisationen skulle göra mig suspekt och sant att regimens agenter inte sitter på kontor.

Efter så många år började jag tro att min tunga känsla från mina upplevelser var överdriven, att bevakningen av mig och av min verksamhet som skribent var en inbillning. Jag såg mig själv som en bortskämd dissident, som fick det beskydd som någon annan förtjänade bättre.

Jag skulle ljuga om jag säger att det här är bara uppvisning av medkänsla med mina utsatta kollegor. I själva verket är detta ett led i min bevissamling för att bekräfta att jag fått något jag inte förtjänade, att min rädsla var grundlös, att jag var egoist, att jag hade tagit på mig den förföljda författarens kofta som kan göra vilken författare som helst till en celebritet utan att ha behövt prestera ett arbete med nämnvärt konstnärligt värde.

Parallellt universum 4
Enligt Bibeln försökte folket i Babylon bygga upp ett torn lika högt som himlen. Gud straffade dem genom att tvinga dem att tala olika språk och att inte kunna förstå varandra. Walter Benjamin menar att översättningen kan överbrygga klyftan mellan människor. Genom översättningen kommer de stegvis närmare sitt gamla gemensamma språk.

Vitt
I räddarens ögon var de som lyckats komma undan en säker drunkning historier som skulle berättas, därför var det önskvärt att vara den vars ben hajen tog än den som flöt i land på skeppsbråte. Alla låter mig veta att jag var lyckligt lottad. De menar att staden som valde mig som fristadsförfattare inte skulle ha gjort det om det inte var för Corona-pandemin. De exceptionella omständigheterna i Europa har gjort att de europeiska fristäderna inte tar emot författare från länder utanför kontinenten.

Andra frågar mig om varför min berättelse inte kan hittas på nätet. I deras ögon ser jag besvikelsen över att jag inte hade suttit i fängelse.

På så vis räcker inte det ögonblick då allt förvandlades till is som jag halkade på ända till ett nordiskt land utan att passera genom ett fängelse.

Jag känner mig som en desertör, stolt över att ha vägrat att döda, samtidigt skamsen av att ha varit feg. Man tittar på honom med misstänksamma ögon trots att kriget inte varit hans.

Jag står på fängelsets mur utan att gå in i det. När jag läste om Ahmed Najis erfarenheter från fängelset och om kitschmålningar på fängelsets mur såg jag mig själv som fånge i en målning fraktad för en utställning i Europa där en åskådare pekar på mig och ropar: Inte så uttrycksfullt!

Parallellt universum 5
Mitt minne utvecklar något som jag trodde var ett lån, senare upptäckte jag att det var ett missförstånd, ett snack om främlingens kris. Hen saknar inte bara “att vara med” utan även “att vara utan”. Min tillvaro här har inte förändrats kännbart från min tillvaro där borta. Men jag känner att jag inte längtar till saker jag hade utan till saker som jag brukade avstå från.

När jag tänker på detta tänker jag också på en fånge som när han släpptes upptäckte Instagram och Twitter. Jag blir sorgsen för hans skull, jag som aldrig tänkt på att öppna ett konto där utan att känna att jag saknade något.

Blått
Jag önskar att det här inte ska uppfattas som något sorts ältande av offerkänsla, utan som kritik av något som inte angår immigranter bara.

Parallellt universum 6
Det är så underligt att jag nu tänker mer på mina upplevelser från Egypten och känner mig mer rädd än när jag bodde där. Varför står jag på muren igen? Jag läser en artikel av Alaa Abdulfattah som berättar om spåren i muren efter de kulor som sköts mot fångar som försökte rymma. Jag känner mig mer vemodig när jag tänker på spåren än när jag tänker på hela händelsen.

Jag skrev tidigare att soldater inte blir deprimerade under kriget, de sparar depressionen till tiden efter i mjuka bäddar och varma rum.

Rött
I mitt varma hem följer jag nyheterna, betraktar ett sår som en pistol förorsakat och ett snitt som kirurgens skalpell åstadkommit. Jag tänker på att skada och rätt har på arabiska samma rot.