Arabisk prosadikt och jordansk poesi.
Jordanien är landet där den arabiska våren uteblev. Det hashemitiska kungadömet har överlevt och regimen är fortsatt stabil. Maha Alautoom, jordansk poet och litteraturvetare (född 1973) hävdar i sin essä att precis som överallt i arabvärlden har poesin i Jordanien påverkats av den arabiska våren trots att landet inte har upplevt någon vår.
En ny trend går att spåra i såväl arabisk som jordansk feministisk prosapoesi.
På det ena eller andra sättet har den arabiska våren påverkat den arabiska poesin som i sin tur haft sitt inflytande på den. De har varit sammantvinnade från första stund. Demonstranterna använde poesi i sina sånger för att ge röst åt sin längtan efter frihet, inte minst från en rad arabiska poeter som satt sin prägel på tidigare arabiska proteströrelser, som till exempel den tunisiske poeten Aboul-Qacem Echebbi och den store egyptiske poeten Ahmad Shawki.
Echabbis mest berömda rader lyder:
När människan väljer en ädel och värdig existens skall Ödet vara henne nådigt
Nattens dunkel lyfta och försvinna
och alla bojor brista
Shawki är känd för många av sina dikter om frihet, framför allt följande:
Röd frihet har en dörr
som varje blodig hand har knackat på.
En annan aspekt av detta samband mellan arabisk vår och poesi är att det skrivs dikter som kommenterar den revolutionära händelsen och förknippas med den. Många poeter har skrivit dikter som summerar företeelser eller incidenter i deras egna länder eller i Arabvärlden i stort. Denna aspekts betydelse ligger i att den bidrar till att återskapa länken mellan å ena sidan poesin och å den andra livet och folket. Långt efter det att poesin avlägsnade sig från folks liv, och folk tappade kontakten med sitt gamla, intima förhållande till poesin, har den återigen satt ord på folks angelägenheter. Mycket av denna poesi har dock haft en direkt, publik och faktarelaterande karaktär. Den har inte uppnått någon transcendental konstnärlig nivå som lyft den över det tillfälliga, möjliggjort för den att betrakta det på håll och återskapa det på det mogna, eftersinnande sätt som krävs för att dikten ska stanna kvar i minnet genom århundradena.
Precis som överallt annars i arabvärlden har poesin i Jordanien påverkats av den arabiska våren, även om landet inte som sina grannar fick uppleva någon. Den mest uppenbart positiva utvecklingen som även Jordanien nåddes av var att taket höjdes när det gällde att uttrycka sina egna känslor, bekymmer, nederlag och drömmar via poesin. Kanske har kravet på frihet som redan existerade i poesin som kreativ förutsättning, expanderat och tagit sig uttryck i indirekta former och bilder, nya ämnen och konstnärliga uttryck och bilder som tidigare varit omöjliga. Vi finner spår av denna nya trend i såväl arabisk som jordansk feministisk prosapoesi.
Låt oss till att börja med fastslå att kreativiteten är ett av flera sätt att förstå sig själv och presentera sin egen livsvision för världen. Detta är förutsättningen för varje författares unika världsbild. I de kvinnliga författarnas fall ska detta inte betraktas som något privilegium eller som ett sätt att se förbehållet en minoritet, och därför undervärderat, särskilt som kvinnors uttryckssätt i modern tid bär på ett långvarigt historiskt arv av marginalisering och uteslutning från manlig samvaro. Detta gäller varje form för socialt liv och följaktligen även för allt kulturellt liv. Det kommer oundvikligen till synes på ett eller annat sätt i kvinnlig poesi. När allt kommer omkring uttrycker en kvinna sina bekymmer och sin vision i första hand som människa, därefter som kvinna och slutligen i första, andra och tredje hand som poet. Latifa al-Zayyat uttryckte det i sitt skaparcredo på följande sätt: " I kreativt arbete utforskar jag och utkristalliserar min vision av livet. Jag tar av mig mina masker, tills bara sanningens nakna anlete återstår. Jag undanröjer illusionerna om mitt jag, lager för lager. Jag höjer mig över mina rädslor och farhågor. Jag förnimmer; jag vågar; jag talar sanning, även om mig själv. Jag är den skräckslagna och den modiga kvinnan; den svaga och den starka; den tuffa och den sköra, sliten mellan medvetandet och samvetet. Mina verk är jag själv; mina skapande texter känner mig och definierar mig. Vad som är sant om mig är sant om varje skapande arabisk kvinna." (1)
Avsaknaden av kvinnliga arabiska poeter inom den klassiska poesin har sin givna förklaring. Visserligen finns det olika epoker inom den arabiska litteraturen som kan uppvisa en rad kvinnliga namn som skrev den här sortens poesi, varav många var mycket kända, såsom den klassiska poeten Al-Khansaa, men den metriska poesins huvudsakliga karaktärsdrag var maskulinitet och virilitet och den associerades med män snarare än med kvinnor. Den kvinnliga arabiska poesin förblev i regel påverkad av de manliga poeternas måttstockar både när det gällde dikternas uppbyggnad och själva innehållet. Så förblev det till en bit in på 1900-talet, då den irakiska poeten Nazik al-Malaka etablerade en ny arabisk poetisk struktur, den fria dikten (tafila). "Nazik var den kvinnliga poet som demolerade de viktigaste symbolerna för virilitet och de mest påtagliga tecknen för maskulinitet, nämligen poesins meter".(2)
Tafilas form saknar motsvarighet i västerländsk poesi. Nazik al-Malika var tillsammans med Badr Shakir al-Sayyab de första poeterna som skrev och utvecklade den här poetiska formen. Al-Malika skrev till och med en bok om tafila, med titeln ”Den moderna poesins utmaningar”, 1962, där hon förklarade formen. Många poeter inspirerades av al-Malika och al-Sayyab och skrev egna tafila-dikter, som Fadwa Tukan, Adonis, Mahmoud Darwish och Amal Donqol. Bland kvinnliga poeter var intresset dock svagt. De visade alltjämt större intresse för prosadikten som form.
Prosadikten stod för något revolutionerande nytt inom den arabiska poesin och bröt med alla de gamla poetiska formerna. Även om den har sina historiska föregångare inom arabisk poesi och arabisk prosa innebar prosadikten så som den utformades och förfinades under 1960-talet – i ljuset av de arabiska politiska, sociala och kulturella villkor som då gällde – en sann revolution mot de klassiska poetiska formerna som hade dominerat poesin sedan förislamisk tid. Det var en modernistisk manifestation, en poetisk förnyelse och revitalisering som innebar ett övergivande av den klassiska dikten liksom av tafila, som funnits med sedan 1940-talet. Kanske är det så att prosadiktens radikala, formella och substantiella uppror mot den klassiska dikten utgjort ett av de viktigaste incitamenten för kvinnor att välja den här poetiska formen, eftersom den klassiskt metriska poesin i sin stilistik var så starkt associerad med manlighet. Det skulle förklara varför kvinnor föredrog denna poesiform framför de övriga.
Rent allmänt har kvinnliga arabiska författare haft en större närvaro inom prosan än inom poesin. De arabiska och jordanska kvinnliga scenarie- och romanförfattarna är avsevärt fler än antalet kvinnliga poeter. Det kan stämma in även på kvinnor utanför arabvärlden. Kanske av den enkla anledningen att kvinnans intresse för detaljer gjort henne till författare snarare än poet. Så även när hon skrivit dikter har hon valt den form som legat närmast prosan och detaljerna – prosadikten.
Distinktion, individualitet och likheten mellan denna poetiska form och prosa var såledesde viktigaste faktorerna vid de arabiska kvinnornas val av prosadikten framför andra diktformer. I mina ögon finns dock en annan viktig aspekt. Poesi är i allmänhet en mer subjektiv litterär genre än andra konstarter. Det skulle kunna förklara varför kvinnor väljer att hålla ett visst avstånd till den och rent av frukta den. Den är till sin natur avslöjande vilket lätt kan skandalisera den kvinnliga poeten i ett mansextremistiskt samhälle. Det var hur som helst kombinationen av samhällsförändringar som i viss mån kom att omfatta även det arabiska samhället, och introduktionen av prosadikten med dess öppenhet för att ta in detaljer från det mondäna och vardagliga och förvandla det till poesi, som gjorde denna form attraktiv för kvinnor. Genom prosadikten och dess horisonter och verktyg gavs kvinnorna möjlighet att ge uttryck åt sina egna angelägenheter. Antalet kvinnliga poeter har ökat markant, inte minst under de senaste tjugo åren, liksom antalet kvinnliga diktsamlingar publicerade under senare år har mångdubblats. Om prosadiktsskrivande kvinnor har Salah Fadl uttryckt följande: "Det första som faller en i minnet nu är att denna nya hybridgenre har blivit den mest kompatibla konstformen, som klippt och skuren för den gälla och tunna kvinnliga röst som tränger fram genom de arabiska och internationella kulturernas rymder och i antal slår ut männens råa, skorrande röster och deras extravaganta rytmer".(3)
Det är ingen lätt uppgift att åstadkomma en bibliografi över arabiska och jordanska kvinnliga poeter och deras verk, med tanke på hur många de är och hur olika estetik de har, som för övrigt skulle behöva analyseras enskilt. Kvinnliga arabiska poeter är kanske färre till antalet men deras poesi är lika rik och har samma artistiska lödighet som männens. Faktum är att kvinnliga poeter har skapat nya facetter åt prosadikten som ibland får sägas ha återspeglat en manlig slipning men som inte desto mindre skiljer sig åt från den inom en rad olika områden. Poesiskrivandets mekanismer är i vissa avseenden inte könsbetingade, dock har kvinnliga poeter sin egen karaktär och nymodighet, vilka "betingas av att kvinnliga poeter mästerligt behärskat sina skrivna texter och gått in i det poetiska experimenterandet med all sin intellektuella och innovativa skärpa, efter århundraden av ofrivillig tystnad."(4)
1960-talets redogörelse för den arabiska prosadiktens framväxt och dess officiella födelse kan följas i tidskriften Shi’r (”Poesi”), utgiven och redigerad av de stora arabiska poeterna Adonis och Yusef al-Khal. Tidskriften gav utrymme åt prosadiktens manifest. Det var i Shi’r som den kvinnliga poeten Saniyah Saleh publicerade sin poesi och publicerade sin första diktsamling, Al-Zaman al-Daiq (”Den pressade tiden”) 1964. Det är här värt att nämna att Saniyah Saleh var gift med den välkände poeten Muhammad al-Maghout, en av hörnstenarna i tidskriften Shi’r. Hennes syster är den ansedda kritikern Khalida Said, gift med poeten Adonis. Trots det faktum att Saniyah levde under en exceptionellt framstegsvänlig tid, i en tid av stor kulturell öppenhet i Libanon, fick hon finna sig i att stötas ut och marginaliseras, något som hennes man Muhammad al-Maghout medgav efter hennes död. Samma bild gav hennes syster Khalida Said i sin kritiska studie över Saniyahs poesi. Kvinnliga poeter och diktsamlingar förekommer överallt i arabvärlden i dag och många av dem, som till exempel Salwa Al-Nuaimi, Zabya Khamis al-Muslimani, Lina Tibi, Maysoon Saqr, Iman Mersal, Fatima Qandil, Liana Badr, Fatima Mahmoud, Inaya Jaber, Amal Moussa och Soraya Majdouline, har gjort stort intryck i arabvärlden.
I den jordanska kultursfären, som inte kan separeras från den arabiska, ”har 89 av de 203 diktsamlingar som publicerats i Jordanien fram till 2003 skrivits av kvinnor. Av dessa 89 samlingar har 30 publicerats före 1978. Bland dessa framträdande samtida poeter kan nämnas Zulekha Abu Risha, Maha Atoum, Nabila Al-Khatib, Rana Nazzal och Nawal Al-Ali och från den äldre generationen Mai Sayegh, Soraya Malhas, Salwa Al-Saeed och Hayam Dardanji.”5 Studien gjordes av kritikern Nazih Abu Nidal 2003 för tidskriften Taiki, med fokus på feministisk litteratur och utgiven av det större Ammanguvernementet. Under de 17 år som gått sedan dess har en rad nya kvinnliga poeter debuterat i bokform. Antalet kvinnliga diktsamlingar har fördubblats. Det rör sig inte bara om en kvantitativ uppgång, även kvalitativt handlar det om en remarkabel höjning. Många poeter har utmärkt sig, där namn som Jumana Mustafa, Sanabel Qanu, Maryam Sharif, Sanaa Al-Jariri och Lana Al-Majali endast utgör ett urval, namn som förstås inte kunde nämnas av Abu Nidal, som å andra sidan förbisåg vissa kvinnliga pionjärer, som Amina Adwan, som har publicerat ett stort antal diktsamlingar sedan början av 1980-talet.
Det bör betonas att de jordanska kvinnliga poeternas prosadikter har en distinkt artistisk stämpel, uppfyller samma objektiva kriterier som poesi skriven av män och därtill står för något specifikt nytt i en rad fall.
I en av sina dikter skriver Jumana Mustafa:
Jag flyttade mina sorger till ett mindre skåp
och gick till solen med en enda önskan
Jag frågade Förlåtelsen, på knä framför hans dörr
”Har du blivit fullkomlig?
Ska du inte återvända ofullkomlig och säga
att du alltjämt är skyldig mig något
som jag ska få tillbaka från ditt nya hjärta?”
Jag frågade Vansinnet, medan jag tog mig ur hans namn ”Är du klar?
Ska du inte underrätta mig
om ytterligare någon liten fläck som du inte har rengjort?” Jag frågade Ensamheten vid avskedet
”Vill du inte bli min fridfulla väninna igen?”
”Och du, tveksamma Fruktan,
ger även du dig av?”
”Ja”, svarade han, ”men jag har kopierat husnyckeln.”
Poeten Sanabel Qano skriver:
Jag tar min tillflykt till moderskap
när min hunger efter barndom
klättrar uppför mitt bröst
Klättrar mot en stulen natt
oskuldsfull med en grym drift att överleva Till bokstäver hämtade från djungeln
Väsande, mjauande och rytande
Till ett ansikte som återspeglar
Herrens skratt
Medan han karvar fram utsökta drag
med en doft av lera efter de första skyfallen .........
Jag rusar mot ett moderskap
som genererar frågor
som rättfärdigar sömnlösheten på dess eviga resa Vad tänker Skaparen på
för att bli fri
öga mot öga med Sitt stordåd?
Jumana Mustafa har här skapat en text som rent tekniskt och objektivt måste sägas vara komplett. Den firar inga retoriska triumfer men lyfter en enkel bild till poetisk höjd och hyllar enkla mänskliga känslor: sorg, galenskap och ensamhet. Samtidigt lämnar den en dörr på glänt mot glädjen och ett liv uppfyllt av dessa känslor. Hennes text använder frågor för att skapa textens inre rytm med hjälp av bokstäver, ljud och ord som kompenserar för avsaknaden av metrik och extern rytm, ett konstnärligt och estetiskt alternativ som förvandlar vanligt, enkelt tal till poesi och därmed etablerar diktens estetiska legitimitet. Hennes språk innehåller charm och rytm, båda nödvändiga för att kunna skriva en väl sammanhållen dikt.
Om man ser till själva innehållet kan Sanabel Qanu i sin dikt sägas bearbeta sina personliga upplevelser av moderskap. Medan en man skriver om moderskapet lite på distans gestaltar Sanabel sin genomlevda erfarenhet av det. Hon ger därmed röst åt sin individualitet och sina upplevelser som en man aldrig kan ta del av. Kvinnliga dikter har aldrig gett ord åt sådana erfarenheter inom den klassiska poesin, som ju till sin form var styrd av poesins huvudsakliga syften, liksom av dess maskulina villkor: stolthet, hyllning, sorg, satir, flört. I stället framställer poeten här moderskapet som en erfarenhet värd att närma sig och njutningsfullt ta del av. I denna erfarenhet skrattar Herren och förfinar sin skaparkraft, medan han karvar fram utsökta drag med en doft av lera efter de första skyfallen. Hennes dikt sticker också ut genom sin djärvhet och genom att ställa frågor som låter ana denna kvinnliga poets egna filosofi. Till detta kan läggas att hon som ingen annan introducerat en ny vokabulär för sina poetiska syften, som till exempel begreppet ”tekniska frågor”.
Detta är några korta fragment hämtade från prosadikter av ett par jordanska kvinnliga poeter. Jag använder mig av dem som ett sätt att presentera dem, eftersom detta forum inte medger en djupare konstnärlig studie. De här korta utdragen visar på en djup förståelse hos dem för de grundvalar som prosadikten vilar på, om vi utgår från litteraturvetaren Suzanne Bernards definition av den i väst. Prosadikten enligt Bernards definition, hennes koncept presenterades i tidskriften Shi’r, var den grund som arabvärldens poeter byggde vidare på. Med Bernards ord: ”Inte bara till sin form utan även i sin essens bygger prosadikten på föreningen av motsatser; prosa och poesi, frihet och stelhet, destruktiv anarki och organisatorisk konst.(6) Det är så de kvinnliga poeterna har uppfattat prosadikten, oberoende av varje poets unika röst och hennes distinkta ton i sina egna dikter, såväl estetiskt som kontextuellt.
1. Latifa al-Zayyat, Shahadah Mubdi’a (Skaparcredo), Adab wa Naqd, nr 135, november 1996, s 18.
2. Salah Fadl, Qira’at al-Soura wa Souret al-Qira’a (”Läsandet av bilden och bilden av läsandet”), förlaget Al- Shourouk, första utgåvan, 1997, s 107.
3. Salah Fadl, Ibid, s 107
4. Abdullah al-Samti, Inbithaq Qassidat al-Nathr al-Nassawiyah, (”Den kvinnliga prosadiktens framväxt”), Nazwa Review, 31 oktober 2020.
5. Nazih Abu Nidal, Hadaek al-Untha: Diras Nazariyah wa Tatbikiyah fil Ibdaah al-Nasawi (”De kvinnligas trädgårdar: En teoretisk och tillämpad studie över kvinnors nydanande”). Förlaget Azminah, första utgåvan, 2009, Amman, s 14-15.
6. Suzanne Bernard, Le poème en prose de Baudelaire à nos jours, Nizet 1959, översatt till arabiska av Zuheir Majeed Mghames, förlaget Al-Funoun, Bagdad.
