Den 1 september 2020 kunde ha blivit en minnesdag för Libanon. Då var det på dagen hundra år sedan den dåvarande kolonialmakten Frankrike karvade ut staten Libanon ur det gamla Stor-Syrien, även om det skulle dröja till 1943 innan Libanon vann sin självständighet. Men någon anledning att fira hundraårsdagen fanns inte. Libanon var djupt indraget i sina egna, flerfaldiga kriser.

Ett par veckor tidigare, den 4 augusti, hade en förödande detonation skakat Beirut då 2 700 ton ammoniumnitrat exploderade i hamnen. Stora delar av stadens historiska stadsdelar lades i ruiner, 300 000 blev hemlösa, över 200 dog och 7 500 skadades. Förkrossade invånare tvingades se hur denna gigantiska explosion åsamkade större fysisk förödelse i Beirut än 15 års inbördeskrig. Några månader efter smällen upptäckte en tysk saneringsfirma 52 containrar med dödliga kemikalier som låg kvar i hamnen, något som hade kunnat utlösa en andra katastrof. Libaneser talade med bestörtning om kriminell nonchalans i en ”rutten” stat.

Straffrihet råder, som så ofta tidigare. Efter klagomål från två tidigare ministrar, som blivit anklagade i brottsutredningen, tvingades domaren som lett förundersökningen att lämna sin post. Därmed var utredningsarbetet tillbaka på ruta ett. Höga ansvariga inom staten, som tidigare premiärministrar och andra viktiga ministrar, liksom chefer för säkerhetstjänster och armén, har sluppit bli hörda, medan Libanon förvandlats till ett sjunkande ”Titanic utan orkester” för att citera Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drain.

Parallellt med dessa kriser har covid-19-pandemin förmörkat läget, samtidigt som landets ekonomiska kollaps närmar sig ett avgrundsdjup. Alla försök att ställa Libanons ledare till svars, eller att tvinga fram politiska reformer, uppgörelser med IMF, anti-korruptionsåtgärder och insyn i centralbankens transaktioner har hittills varit förgäves.

Explosionen i hamnen och pandemin med dess många lockdowns har lagt sig som ett tjockt stoft över den icke-sekteristiska och landsomfattande proteströrelse, vilken vänt sig mot den politiska makteliten. I månader hade proteströrelsens slogan Killoun, yani killoun (Alla, det betyder alla) hörts över gator och torg. I oktober 2019 tvingades premiärminister Saad al-Hariri att avgå. Men proteströrelsen lyckades inte rucka på de verkliga maktstrukturerna.

När detta skrivs, i mitten av maj 2021, leds Libanon fortfarande av en handlingsförlamad övergångsregering. Hariri är redo att återgå som regeringschef – med all sannolikhet för ett kabinett där president Aoun och hans svärson kommer att ha vetorätt. Den sega regeringsbildningen hänger nära samman med de stora geopolitiska spänningarna, inte minst frågan om USA:s president Biden och Iran kan enas om hur de ska blåsa nytt liv i kärnenergiuppgörelsen.

Återigen har Libanon visat sig som en dysfunktionell stat. Vi har sett förut: under inbördeskriget 1975–1990, under 30 år av syrisk kontroll, under de israeliska invasionerna 1978 och 1982, vilka följdes av israelisk ockupation av södra Libanon fram till år 2000, liksom under ställningskriget i Beirut 2008 mellan de två stora politiska blocken (Mars 8 och Mars 14) då landet var nära ett nytt inbördeskrig.

Kombinationen av dagens många kriser – pandemi, korruption, ekonomisk härdsmälta och en politisk klass som avvisar ansvarsutkrävande och nödvändiga reformer – har försatt Libanon i en störtdykning mot avgrunden. Ett nytt inbördeskrig kan inte uteslutas. Den politiska klassen i Beirut, insynsskyddad och lomhörd, viftar bort kraven från gatorna. Samtidigt gör sig Libanons politiker, som alltid, mottagliga för påverkan från mäktigare utländska intressen. Landet har länge stått mitt i maktkampen mellan Iran/Syrien respektive Saudiarabien/USA, med Israel som en tredje aktör i söder. Men i dagsläget är det Syrien och Iran som drar det längsta strået i Libanon.

Vissa grupperingar, särskilt det shia-islamistiska Hizbollah är djupt involverade i kriget i Syrien genom sitt stöd till Assadregimen. Samtidigt har Libanon tagit emot världens största antal flyktingar per capita, främst sunniarabiska syrier som är fiender till och offer för Assadregimen.

Tio år efter det att regimkritiska protester bröt ut i Syrien uppgår antalet syrier i Libanon till minst 1,5 miljoner, motsvarande en fjärdedel av landets befolkning. Sedan 2015 har FN:s flyktingorgan UNHCR tvingats avstå från att registrera nyanlända syrier som flyktingar på begäran av Libanons regering. De syriska flyktingarna i Libanon är också föremål för en no-camp-policy. I och med att de inte har tillstånd att leva i erkända flyktingläger, tvingas de barskrapade hysa in sig i provisoriska tältläger år efter år.

Förbudet mot formella flyktingläger går tillbaka till libanesernas minnen av inbördeskriget, då palestinska gerillarörelser tog kontroll över sina läger varefter de vann mer terräng i en svag stat med hjälp av libanesiska bundsförvanter. Idag råder närmast en nationell konsensus bland libaneserna mot att ge palestinierna, också de sunnimuslimer, en plattform i samhället. De lever statslösa, diskriminerade på arbets- och bostadsmarknaden i avsaknad av medborgerliga rättigheter. Också syrier hålls utanför karriäryrken, även de råkar ha yrkeskunskaper som det råder brist på. Ordet integration i relation till de syriska och palestinska flyktingarna väcker starka negativa reaktioner i Libanon.

Libanons politiska system är byggt på sekteristisk grund. Det föreskriver att presidenten är kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim. Befolkningen är i sin tur uppdelad i 18 olika religiösa sekter. Civila giftermål får inte ingås i landet, vilket tvingar libaneser att resa utomlands, oftast till Cypern, om de vill gifta sig över religionsgränserna.

Trots detta sektbaserade system har inte Libanon hållit en ny folkräkning sedan 1932, då betydligt fler kristna bodde i landet. Föga överraskande har sekteristiska spänningar kommit i vågor, vilka har föranlett libanesiska ledare av olika schatteringar att påkalla hjälp från mäktigare vänner utomlands.

På så vis har Libanon dragits med i den regionala maktkampen mellan Saudiarabien/USA och Iran/Syrien. Efter mordet 2005 på den saudivänlige förre premiärministern Rafiq al-Hariri tvingade en fredlig folkresning den syriska militären och säkerhetstjänst till reträtt. Trots det har Hizbollah och andra prosyriska krafter gått segrande ur ställningskriget. Det visade sig också när den förre arméchefen Michel Aoun, ledare för Fria patriotiska rörelsen och allierad till Hizbollah, valdes till president 2016. Aoun tillhörde tidigare en antisyrisk gruppering men efter de syriska truppernas uttåg gjorde han en helomvändning.

Saad al-Hariri betraktas allmänt som pro-amerikansk men har inte velat konfrontera Hizbollah. Han har, precis som sin mördade pappa Rafiq, även saudiskt medborgarskap och nära band till det saudiska kungahuset. Men Saads lojalitet gentemot huset Saud bleknade 2017 då han kidnappades av kronprins Mohammed bin Salman och hölls fången i Riyadh, där han tvingades underteckna sin avskedsansökan inför TV-kamerorna. Han släpptes först efter ingripande av den franske presidenten Emmanuel Macron.

Mordet på Rafiq al-Hariri ledde till en FN-tribunal, som blev en långkörare. Efter 15 års arbete och 415 förhör kom tribunalen med sitt utslag förra året. Det blev ett anti-klimax för dem som hoppats på graverande bevis mot Hizbollah och Syrien. Domstolen fann endast en skyldig: en Hizbollahmedlem på blygsam nivå dömdes i sin frånvaro. Domstolen fann inte något belägg för att vare sig Hizbollahs ledning eller Syrien skulle ha varit inblandat i mordet.

Libanon har genom åren varit skådeplatsen för rader av politiska mord. Juridiskt förblir de oftast ouppklarade, men politiskt river de upp djupa sår. Vissa förorsakar blodiga hämndaktioner mot oskyldiga, som massakern på civila palestinier i Sabra och Shatila 1982 efter mordet på falangistledaren och den tillträdande presidenten Bashir Gemayel.

Åtskilliga mord har riktats mot författare och publicister. Bland mordoffren märks Gibran al-Tueni, chefredaktör för tidningen al-Nahar, och den inflytelserike kolumnisten Samir Kassir, båda kritiker av den syriska regimen. Straffriheten efter politiska mord har fortsatt, senast efter det att Lokman Slim, en politisk aktivist och shiitisk kritiker av både Hizbollah och sekterismen, hittades ihjälskjuten i februari i år. Hizbollah förnekar inblandning i mordet.

Men Libanon består inte bara av vendettor och maktkamper utan också av entreprenörer, tänkare, konstnärer och en rik kultur. Här har litterära trender fötts och en rik publicistisk verksamhet utvecklats, från 1800-talets arabiska renässans inom litteraturen, al-nahda, fram till dagens moderna poesi, journalistik och romankonst. Enligt ett klassiskt talesätt är det egyptier som skriver arabvärldens böcker, medan libaneser ger ut dem och irakier läser dem. Men Libanon har också egna stora författare, allt från klassiska namn som Khalil Gibran och Emily Nasrallah till nutida som Amin Maalouf, Hoda Barakat, Hanan al-Shaykh och Elias Khoury. Men trots den yttrandefrihet som präglat Libanon har en rad av landets mest framträdande författare gått i exil genom åren, tidigare mest till Egypten och numera oftast till länder i väst.

Ett annat illavarslande tecken för dagens Libanon är att landet riskerar att förlora sina unga begåvningar. Arab Youth Survey, som drivs från Dubai, mäter attityder bland unga människor i 17 arabländer. Den senaste mätningen från 2020 fann att Libanon är det land som flest ungdomar vill utvandra från. I denna längtan utomlands övertrumfar unga libaneser sina jämnåriga i konfliktområden som Syrien, Libyen, Irak, Jemen och Palestina. I åldersgruppen 18–24 överväger hela 77 procent libaneser att emigrera, enligt studien.

Denna utvandringstrend beror dels på att så många har släktingar utomlands. Libaneserna i diasporan är fler än de som lever i hemlandet. Men Libanons kristillstånd får också många, som helst skulle vilja stanna, att ge upp hoppet om en framtid i sitt eget land. De ser hur arbetslösheten, korruptionen, brist på transparens och ansvarsutkrävande blivit nationens kroniska åkommor.

I årtionden har röster inom det libanesiska civilsamhället pekat på länkar mellan utländsk inblandning och korruption. ”Nästan ingen tror att de ekonomiska och sociala katastroferna kan hanteras genom att köra vidare i gamla hjulspår. Det krävs djupgående reformer”, kommenterar Joseph Bahout, chef för Issam Fares-institutet vid anrika AUB, American University of Beirut.

En del av civilsamhället kräver ett helt nytt politiskt system, medan andra förespråkar gradvisa förändringar i hopp om att det ska rädda staten från att implodera. Analytiker varnar för att Libanon riskerar att bli ett nytt Somalia, med inbördeskrig i en sönderfallande stat, om inte systemet reformeras i grunden.

Efter den ekonomiska kollapsen sedan oktober 2019 har det libanesiska pundet förlorat 90 procent i värde i förhållande till dollarn, vilket har lett till hyperinflation, galopperande fattigdom och desperation. Statsskulden uppgår till 160 procent av BNP, motsvarande minst 100 miljarder dollar. ”Kan jag tillåta att äta mig mätt, när andra inte gör det?”, frågar sig en av mina kontakter i Akkar, en av landets fattigaste provinser som samtidigt hyser ett stort antal syriska flyktingar.

Världsbanken brukar klassa Libanon som ett ”övre-medel-inkomst-land”. Men idag är medelklassen närmast utrotad. Matpriser rusar i höjden, hungern grasserar och självmord har blivit vanligare. Inkomstskillnaderna mellan dem som har tillgång till dollar och dem som är utan är skarpare än förr.

Det libanesiska pundets kollaps kan också mätas i priset på det traditionella frukostbrödet, mana’ish. Inom loppet av ett år blev det åtta gånger dyrare. I det fattiga Akkar säger mina kontakter att det är meningslöst att tala om hur många som går arbetslösa. ”Det är enklare att tala om vilka som har kvar sina jobb. Hos oss är det bara folk inom militären, sjukvården och skolväsendet som har kvar sina anställningar, eller de som jobbar för internationella organisationer och NGO:er. Men taxichaufförer, daglönare, folk i servicenäringen och byggarbetare går arbetslösa, utan inkomst.”

Samtidigt har pandemin försatt Libanon i medicinskt krisläge. När statskassan är tömd kan inte staten köpa vaccin och annan livsviktig import. I januari 2021 utlovade därför Världsbanken 34 miljoner dollar i stöd till Libanon för vaccininköp. Privata sjukhus och kliniker fick i uppdrag att sköta vaccinationerna, men många libaneser varnade för att bristen på transparens skulle leda till korruption.

Sjukhusens covid-avdelningar är så överfulla att patienter avvisas, medan en bädd på privatsjukhusen kostar stora pengar. ”Privat sjukvård mot covid kan kosta 30 miljoner lira vilket motsvarar omkring 3000 dollar enligt kursen på den svarta marknaden. Inte ens medelklassen har råd att betala det”, säger en ung syrisk flykting, som är volontär i kampen mot covid.

Volontärer berättar om hur de tvingats kämpa inte bara mot smittspridningen utan också mot konspirationstänkande. Många libaneser har tolkat raden av lockdowns som en konspiration syftande att stoppa protesterna mot makteliten. Men efter hand som de sett nära vänner och anhöriga falla offer för ett högt reellt virus har de tvingats tänka om.

Pengar finns det gott om hos somliga, inte minst via placeringar i utlandet. Det gäller även för den skandalomsusade centralbankschefen Riad Salamé som har fört ut enorma summor, uppskattningsvis 100 miljoner dollar, till förmån för sig och sina närstående. Förmögenheterna är mestadels placerade i fastigheter.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vreden bland de hungriga, de covidsmittade och de arbetslösa. Givet hur misskött den libanesiska staten är, plus osäkerheter i Mellanöstern i stort, finns det skäl att frukta att Libanon inte har nått sin botten ännu.

^Lästips:

^{För den som vill veta mer om hur Libanon fallit rov för den destruktiva maktkampen mellan Iran och Saudiarabien rekommenderas boken Black Wave: Saudi Arabia, Iran, and the Forty-Year Rivalry That Unraveled Culture, Religion and Collective Memory in the Middle East av Kim Ghattas (Henry Holt 2020). Författaren, en prisbelönt BBC-journalist, har libanesisk bakgrund}.