Kampen för ett progressiv Bangladesh fortsätter – i Sverige
Den 28-åriga bloggaren och journalisten Shamima Mitu lämnade Bangladesh den 5 november. Hon tog dessförinnan emot mordhot på grund av sina texter om sociala frågor. Med hjälp av Palmecentret och Svenska PEN tog hon sig till Gotland, där hon inväntar ett beslut om sin asylansökan.
Shamima Mitu har under de senaste fyra-fem åren varit aktiv som journalist och bloggare, hon har bland annat skrivit kritiska artiklar om inskränkningar av kvinnors rättigheter i Bangladesh. Hennes texter har skapat vrede hos religiösa fundamentalister, vilket lett till hot.
– Jag började få kontinuerliga dödshot och hot om våldtäkt. Skymfningar och korta meddelanden som ”Bered dig på att dö” eller ”Jag ska våldta dig”, började strömma in på min mobiltelefon och i min Facebook-inbox, och inte bara från islamistiska, utan även från hinduiska fundamentalister, berättar hon.
Det faktum att hon har en tre år gammal adopterad dotter har också provocerat fundamentalister. Hennes dotter, som övergavs av sina föräldrar vid två års ålder, är med henne på Gotland.
– Jag har uppfostrat mitt barn på egen hand, och har trotsat alla hinder som samhället ställt upp. Fundamentalisterna är uppretade på mig eftersom jag är ogift. Och de säger att islam inte stödjer adoption.
När Shamima Mitu började arbeta som journalist och bloggare fick hon genast reaktioner på sina texter. I sitt arbete som medarbetare på The Daily Samakal, en ledande bengalisk dagstidning, täckte hon ämnen med kvinnor och barn i fokus. Hennes journalistik publicerades också i andra medier, som womenchapter.com och The Bangla Tribune. Hon startade bloggen istishon.com där hon skriver regelbundet, och på sin egen blogg shamimamitublog.wordpress.com har hon varit än mer frispråkig.
– Till exempel är antalet barnäktenskap i Bangladesh det högsta i Sydasien. Jag skrev bloggposter om ämnet och fundamentalister blev upprörda. Nyligen lade regeringen fram planer på att sänka åldersgränsen för giftermål från 18 till 16 för flickor, efter påtryckningar från religiösa fundamentalister och eftersom de misslyckats med att minska antalet barnäktenskap enligt FN:s milleniemål 2015. De islamistiska fundamentalisterna kräver dessutom att förbudet mot barnäktenskap upphävs helt.
Ett annat problem som hon tagit upp i sina texter är sexuella trakasserier av kvinnor på offentliga platser. I en artikel med rubriken ” Hur jag bär min sari – är det sin sak?” fick viral spridning i social medier. Den beskriver hur kvinnor blev trakasserade av en grupp studenter från universitetet i Dhaka under Pohela boishakh, en festival under firandet av det bengaliska nyåret. Händelsen fångades på film genom kameraövervakning, men ingen blev häktad.
– Folk, särskilt fundamentalister, försökte påstå att kvinnor inte behöver gå till den här typen av festivaler, eller att de bar sin sari under navlen och hade blus med öppen hals som exponerade deras ryggar. Och att festivalen i sig är antimuslimsk. Det här utgör ett stort hot mot kvinnors frihet. Förr var det ingen som resonerade så här.
Under hennes första år som journalist var reaktionerna på hennes texter till en början rätt normala. Men hon och hennes kollegor började märka hur tonen gradvis blev allt mer aggressiv, och när de första morden på bloggare i Bangladesh inträffade insåg de att de måste börja ta hoten på allvar. Förhållandena för journalister och författare kritiska mot förföljelse av kvinnor, religiös fundamentalism och sekterism började förvärras snabbt, med fler mord på bloggare, författare och publicister under året, bland offren fanns Mitus goda vän Nildari Chatterjee. Slutligen kunde hon inte längre lämna sitt hem, på grund av alla hot.
– När jag till slut blev en fånge i min egen lägenhet och inte längre kunde utföra mitt arbete, insåg jag att jag måste lämna landet.
Hon förklarar den allt tuffare situationen för journalister och bloggare som ett resultat av att fundamentalistiska rörelser har fått ett ökande inflytande över politiken i Bangladesh. Denna förändring började för några år sedan med öppna provokationer, som i fallet då fundamentalister började protestera mot en staty av den välkända 1800-talssångaren Lalon som rests vid flygplatsen i Dhaka. Lalon anses vara en ikon vad gäller religiös tolerans, och hans sånger har inspirerat och påverkat poeter och religiösa tänkare. I slutändan rev fundamentalistiska aktivister ner statyn, och utspel som detta gav dem allt större uppmärksamhet.
– Gradvis började de också få allt större makt, inte minst genom de så kallade Madrassa-skolorna med sina talrika studenter och sin inflytelserika ledare Allama Mohammed Shafi, säger Mitu.
Shafi är ledare för en rörelse vid namn Hefajat-e-Islam Bangladesh, en av de större fundamentalistiska rörelserna i landet. Med hjälp av tusentals Madrassa-studenter drog rörelsen 2013 in i Dhaka och lade fram en kravlista på 13 punkter för regeringen. Listan innehöll krav på att så kallade ”ateistiska bloggare” skulle avrättas, att infiltrationen av ”främmande kultur” i landet skulle stoppas, men den innehöll också ett förbud mot kvinnors rätt att arbeta utanför hemmet, liksom att förbjuda flickors skolgång efter femte klass, något Shamima Mitu öppet protesterade mot i sina texter.
Hon ser radikaliseringen av religiösa rörelser i landet som resultatet av en politisk situation där en tvåpartistruktur har berövat folket möjligheten att göra sin röst hörd. Men hon ser också radikaliseringen i länder som Afghanistan, i Mellanöstern och i Afrika som en förklaring till varför fundamentalismen vinner mark i Bangladesh. Konservativa religiösa ledare har helt enkelt blivit inspirerade av utvecklingen i andra länder. Men hon understryker att dessa tendenser inte är eller historiskt sett har varit en del av kulturen i Bangladesh, vare sig hos den muslimska eller den hinduiska delen av befolkningen.
2015 beslutade parlamentets kabinettkommitté för lag och ordning att ”förklara ateistiska författare kriminella”, och därmed gick man åter fundamentalisterna till mötes. Trots dessa öppna provokationer och allvarliga angrepp på mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och kvinnors rättigheter i Bangladesh, tror inte Shamima Mitu att situationen kommer att pågå för alltid. Hon fortsätter att skriva sin blogg i exil och är övertygad om att det enda sättet att försöka påverka samhället i en mer progressiv riktning är just att fortsätta skriva.
– Alla, från kollegor på redaktionen till vänner och familj, sa åt mig att sluta skriva. Men att sluta är ingen löning. Jag är tvungen att skriva, och det är anledningen till att jag var tvungen att lämna Bangladesh.
