Därför är Ukraina en farligare arbetsplats för journalister
Runt om i världen dödas och förföljs varje år journalister som ställer obekväma frågor, granskar makthavare och helt enkelt gör sitt jobb. Men även i detta farliga yrke finns det de som har det värre än andra: kvinnorna. Trots tal om feminism och jämställdhet utsätts de fortfarande för fler hot än sina manliga kolleger. Den ukrainska journalisten Juliana Skibitskaja berättar här om de särskilda svårigheter som drabbar kvinnliga journalister i hennes land.
I juli tvingades den ukrainska nättidningen Zaboronas chefredaktör Kateryna Serhatskova lämna Ukraina tillsammans med man och två små barn. Anledningen var den storm av hot och hat som hon utsattes för på sociala medier. ”Vi insåg att vi inte ens kunde känna oss säkra utanför Kiev”, berättar hon. ”Folk på landsbygden läser ju sociala medier lika mycket som alla andra och jag kunde lätt bli igenkänd var som helst.”
Katerynas Serhatskovas före detta kollega, journalisten – eller kanske snarare entertainern – Roman Skrypin hade skrivit ett kränkande inlägg om henne på Facebook, där han raljerade över hennes utseende. Han lade dessutom upp en bild av hennes barn och annan irrelevant information om hennes privatliv. Inlägget anmäldes och Facebook var snabba att plocka bort det, men då hade bollen redan satts i rullning.
Kommentarsfältet fylldes av kränkningar och dödshot mot Kateryna Serhatskova. Hon uppmanades ”sticka hem till Ryssland” (hon hade ryskt medborgarskap fram till 2015, men har sedan 2008 stadigvarande bott i Ukraina), och vid flera tillfällen publicerades hennes hemadress. Bland dem som gillade inlägget fanns även journalister, både manliga och kvinnliga. Roman Skrypin fortsatte att skriva kränkande inlägg. Efter att Facebook hade tagit bort det första sa han sig ha ”tio till på lager” för varje post de tog bort. Tre veckor senare fortsätter hoten mot Kateryna Serhatskova att strömma in.
Den här historien är dessvärre typisk för Ukraina. Kvinnliga journalister utsätts alltjämt för våld, trakasserier och sexism.
Extremhögern – ett problem som inte får synas
Roman Skrypin skrev inte sitt inlägg i ett vakuum. Några dagar tidigare hade Zaborona publicerat en artikel om organisationen StopFake och dess kopplingar till högerextremism och nynazism. StopFake driver en sajt för avslöjanden av falska nyheter och anlitades nyligen av Facebook som en av deras externa faktagranskare.
Zaborona skrev att Marko Suprun, organisationens engelskspråkige talesperson, gift med Ukrainas tidigare hälso- och sjukvårdsminister Ulana Suprun, är god vän med ledaren för det ukrainska bandet Sokyra Peruna som i sina texter bland annat förnekar Förintelsen. Deras fans kommer till konserterna med hakkorsflaggor, gör hitlerhälsning och hyllar ”den vita rasen”. Efter avslöjandet anklagades både Zaborona och Kateryna Serhatskova personligen för att ha ljugit och manipulerat fakta. Sådana anklagelser brukar följa när ukrainska journalister belyser det högerextremistiska problemet i landet, ett ämne som aktivt förtigs.
För att förstå hur det nynazistiska hotet har blivit en realitet i Ukraina måste vi gå tillbaka till 2013. I slutet av november det året gick en liten grupp människor ut på landets största torg för att protestera mot den proryske presidenten Viktor Janukovytj med anledning av hans beslut att avbryta förhandlingarna om ett samarbetsavtal med EU. Proteströrelsen kom att kallas ”Euromajdan”. Efter några dagar jagade polisen bort demonstranterna med våld. Det som från början främst hade handlat om landets relation till EU växte till en protest mot polisvåldet, korruptionen och regeringens proryska agenda. Demonstranternas mål var att lyfta Ukraina till en mer europeisk nivå, inte bara vad gällde levnadsstandard (2013 levde var tionde invånare i Ukraina under fattigdomsstrecket), utan också europeiska värderingar som jämlikhet och mänskliga rättigheter.
Under tiden anslöt sig allt fler högerextrema till protesterna, och de hade sin egen syn på saken. De drevs framför allt av nationalism och ville att Ukraina skulle lämna den ryska intressesfären. Organisationen med det talande namnet ”Högra sektorn”, som Ryssland senare aktivt skulle utnyttja i sin skrämselpropaganda, föddes i själva verket på Majdan. Redan då talades det på sina håll om de allt starkare högerradikala strömningarna i Ukraina.
Proteströrelsen fick framgång och i den allmänna euforin blev ”Högra sektorns” medlemmar hjältar. För övrigt väckte organisationen ingen större uppmärksamhet vid den tiden. Mycket snabbt bildades en ny regering som sade sig stå för en moderat och proeuropeisk politik. Ukraina tycktes ha fått en chans att bli en del av Europa på riktigt, inte bara på kartan. Men då ingrep Ryssland. Krim annekterades och i Donbass utbröt det krig som pågår än idag.
Ukraina togs på sängen. I all hast bildades frivilligförband där i princip vem som helst som uppgav sig vilja ”försvara Ukraina” fick vara med. På så sätt kom människor med såväl högerextrema som nynazistiska åsikter att delta. Många av dessa kom resande från utlandet. En del gav sig in i kriget som ett sätt att fly undan rättvisan i sitt hemland, andra för äventyrets eller pengarnas skull. Men eftersom de alla kämpade på den ukrainska arméns sida sågs de allmänt som hjältar.
Så uppstod en paradox: å ena sidan uttryckte regeringen sitt stöd för europeiska värderingar, och man antog så småningom också nya antidiskrimineringslagar, även om det satt långt inne. Å den andra utsattes Prideparader och kvinnomarscher för våldsamma attacker från ultranationalister. Medlemmar av den högerextrema rörelsen S14, som har alla kännetecken för en nynazistisk organisation, patrullerar Kievs gator som ett slags medborgargarde sponsrat av kommunen. Azovbataljonens ledare Andrij Biletskyj, känd för sina högerextrema åsikter, har under en femårsperiod suttit i det ukrainska parlamentet.
Men i Ukraina talar man inte om det högerextrema hotet. Det är en utbredd uppfattning att nynazismen är en myt, skapad av det ryska propagandamaskineriet. Och det stämmer att Ryssland sedan år 2014 aktivt sprider föreställningen att Ukraina är fullt av fascister, ett epitet som tillskrivs var och en som inte stöder den ryska linjen. Därför är det så enkelt att anklaga dem som belyser problemet för att jobba åt Kreml. Det var just det Kateryna Serhatskova råkade ut för. Och eftersom hon är kvinna kryddades anklagelserna med sexism och lookism.
”Ta till exempel Skrypins inlägg. Där står inte ett ord om mina yrkesmässiga kvalifikationer, ingen diskussion om själva artikeln”, påpekar Kateryna Serhatskova. ”I kommentarsfältet fördes däremot en livlig diskussion om mitt utseende. Och jag har aldrig någonsin sett ett exempel på en liknande diskussion om en mans utseende.”
Kriget och kvinnorna
Den ukrainska journalisten Nastia Stanko har rapporterat om kriget sedan första dagen. Hennes reportage från Donbass har flera gånger belönats med såväl ukrainska som internationella journalistpriser. 2014 tillfångatogs hon och fotografen Ilja Bezkorovajnyj av proryska separatister i Lugansk. Tre dagar senare släpptes de. Men 2016, efter ytterligare en av Nastia Stankos många resor till fronten, utbröt skandal. Försvarsministeriet anklagade henne för att ha avslöjat hemlig information och brutit mot de regler som begränsar journalisters arbete vid fronten. En särskild kommission utredde senare ärendet och kom fram till att inga regelbrott hade begåtts. Men drevet mot Nastia Stanko i sociala medier var redan i gång.
”Förutom de rena hoten fick jag höra sådant som att jag borde ha stannat vid spisen, vad skulle jag ut i kriget att göra, det är inget för kvinnor”, minns Nastia Stanko. ”Det var både män och kvinnor som skrev sådana saker. Men framför allt manliga journalister som själv aldrig hade satt sin fot i kriget men ansåg sig föra ett informationskrig för Ukraina hemifrån soffan.”
Kriget i Donbass är fortsatt ett mycket känsligt ämne för ukrainarna. Den mest aktiva fasen varade 2014–2015, men soldater och civila dör vid fronten än idag. På dessa sex år har det – i samhället i stort och bland journalister i synnerhet – vuxit fram en bestämd uppfattning om hur kriget bör beskrivas. Journalister slår ofta på självcensuren och förtiger brott som begåtts av ukrainska soldater för att inte skada landets anseende och spela Ryssland i händerna. Och de som går mot strömmen får vara beredda på smutskastning.
”Och i slutändan landar det alltid i att jag är kvinna och just därför åsamkar landet skada”, fortsätter Nastia Stanko. ”Vissa menar att jag gör det omedvetet, som det dumma höns jag är. Andra menar att jag gör det med vilja, för att jag lider av Stockholmssyndromet sedan jag satt fången. Ingen har någonsin påstått att det jag skriver inte är sant. Bara att det är en sanning som man bör tala tyst om.”
Kvinnliga journalister som reser till krigszonen för att arbeta anklagas för att vara ”spänningssökare” och ”mansjägare”. Och väl på plats drabbas kvinnorna ofta av militärens fördomar. Nastia Stanko minns hur hon en gång blev utslängd i kylan av en förbandschef. ”Det var i ett skyddsrum, vi hade just kommit dit och soldaterna kände oss väl sedan tidigare”, berättar hon. ”Men så kom deras chef in och började skälla ut mig efter noter inför alla de andra. Mina kameramän stod tysta bredvid utan att säga ett ord till mitt försvar. Det hela slutade med att chefen sa åt oss att pallra oss iväg – eftersom kvinnor för otur med sig i krig.”
Ett patriarkalt samhälle
Det vore fel att påstå att alla problem i Ukraina beror på kriget. De senaste sex årens svårigheter har naturligtvis förvärrat många problem. Men de har inte skapat dem. Liksom många andra postsovjetiska länder är Ukraina ett patriarkalt samhälle.
Nastia Stanko minns när hon 2008 började arbeta på statstelevisionens Kanal 1. ”Då sa chefen för nyhetsredaktionen till mig: ’Säg att du får i uppdrag att åka till Tjernobyl – då säger du väl att där finns radioaktivitet, jag är gravid, jag har ett litet barn och jag vägrar åka’”, berättar Nastia. ”Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle svara. Att han ens kunde ställa en sådan fråga! Jag var senare i Tjernobyl många gånger. Inte en enda gång sa jag nej till ett uppdrag som kunde betraktas som farligt, tvärtom sökte jag mig till dem.”
Den ukrainska medieexperten Irina Zemljanaja förklarar att de flesta nyckelpositioner inom media innehas av män. Dessutom stöter kvinnor oftare på rent fysiska hinder i arbetet. Det är helt enkelt mycket lättare att marginalisera en kvinna än en man. Kvinnor utsätts också oftare för nätmobbning och sexism.
En enkät genomförd av ukrainska sociologer 2018 gav ett talande resultat. De ville undersöka hur män förhåller sig till stereotypa föreställningar om kvinnor. Av de tillfrågade svarade 70 % att den viktigaste uppgiften för en kvinna är att ta hand om hushållet. Idealhustrun uppgavs vara en som rättade sig efter mannens åsikter och ”slätade över konflikter”. Varannan ansåg att män är bättre ledare än kvinnor.
Hela den här situationen påverkar naturligtvis även kvinnliga journalister i deras arbete. Vad ska man säga, när till och med landets högsta företrädare ogenerat uttalar sig nedsättande om kvinnor? På en presskonferens 2018 tilltalade Ukrainas förre president Petro Porosjenko en kvinnlig journalist med orden ”min älskling”. Som en reaktion på det drog några kvinnliga mediearbetare igång kampanjen #jagärintedinälskling. Vår nuvarande president Volodymyr Zelenskyj vände sig en gång till en manlig debattpartner med orden: ”Ni är ju ingen kvinna, ni är en seriös människa.” Andrij Bohdan, tidigare chef för presidentens administration, tog sig friheten att försöka krama kvinnliga journalister som skulle intervjua honom.
Såväl inom media som andra områden kämpar ukrainska kvinnor för att göra sina röster hörda och kräva lika rättigheter. Det bildas allt fler särskilda stödgrupper som erbjuder kvinnor psykologisk och juridisk hjälp. Men Ukraina har exempelvis fortfarande inte ratificerat Istanbulkonventionen som syftar till att bekämpa diskriminering och våld mot kvinnor. Det ukrainska prästerskapet motsätter sig konventionen och politikerna vill inte stöta sig med dem.
Roman Skrypin, som organiserade smutskastningskampanjen mot Kateryna Serhatskova och utsatte henne och hennes familj för fara, fortsätter att arbeta inom media. Hans handlande har fördömts av internationella människorättsorganisationer men det påverkar knappast hans arbete eller rykte. Kateryna Serhatskova säger att hon inte kommer att återvända till Ukraina förrän hon kan känna sig trygg i landet. Den ukrainska polisen har ännu inte inlett någon utredning med anledning av dödshoten mot henne.
