Förlossningsvärkar kommer inte alltid på utsatt tid. De kommer som en oväntad skur, regn utan varnande blixt och dunder. Han satt i bilen på väg hem och hade just fått ett samtal från sin fru. Han hörde hennes snyfta i andra ändan och kände hjärtat slå allt fortare.

De hade väntat på det här barnet och hade stora drömmar, trots det kaos som präglade landet efter revolutionen och sedan diktatorn gett sig av. Bilder av honom hade varit det enda som hängt på butiksväggar och längs gatorna, bilder där ledaren klädd i utländska kläder majestätiskt blickande mot himlen.

Han körde så fort han kunde. Normalt behövde han tjugo minuter för att komma hem. Han försökte fördriva tiden med att titta på reklamskyltarna. Där satt nu bilder på kandidater i det kommande parlamentsvalet uppklistrade. Han log ett mångtydigt leende för sig själv, ändå uppenbart nöjd över att de intagit de platser som tidigare fyllts av den ende ledaren.

Han tog till alla knep han kunde för att komma fortare hem, och hans fru fortsatte ringa var femte minut. Han sade till henne att han var på väg och tänkte att det skulle vara mindre trängsel om han tog sig ut på kustvägen. Solen stod nu som högst på himlen och det blev allt varmare, som det är mitt i sommaren. Han sträckte ut handen för att sätta på radion och hoppades få höra en bra låt som kunde hålla oron borta tills han var framme. Just då hörde han den skarpa knallen av ett vapen som avfyrades. Sporadisk skottlossning. Folk i staden hade vant sig vid att höra skjutande och förväntade sig numer de återkommande striderna mellan unga män. Vapen användes för minsta småsak och invånarna blev oftast tvungna att snabbt ta sig bort från platsen eller köra snabbt förbi. Men nu hördes tunga automatvapen, sådana man kallade 14,5-millimeters, och ljudet växte sig allt starkare. Han hörde dem i närheten. Han såg sig omkring och märkte att bilarna nästan flög fram på vägen. Alla körde så fort de kunde. På ett enda ögonblick hade situationen blivit galen.

Sådant hade blivit vardag. Som om de ville att han skulle befinna sig i ett tillstånd där kaos hela tiden lurade runt hörnet. Som en förevändning för revolutionärerna som bildade styrkor för att skydda landet. Revolutionärer, revolutionärer ... han upprepade uttrycket och svor över det. Hur hade de där unga männen, de flesta tidigare fängelsekunder, plötsligt blivit revolutionärer? De hade låtit skägget växa, rakat av sig mustascherna och klätt sig i kamouflagefärgade uniformer. De där, som man inte kunde avkräva respekt för vanligt folk, de som inte betraktade människor som annat än bränsle till sin eviga eld.

Han stängde bilrutorna och satte på luftkonditioneringen för att minska trycket från hettan som var på väg att leta sig in i och ta över hans kropp. Och dämpa ljudet av skott som han fortfarande inte kunde säga varifrån de kom.

Under sådana här omständigheter, när de hamnade i närheten av sådana sammanstötningar, fanns det människor som plockade fram sina mobiltelefoner och tog bilder för att lägga ut på sociala medier. Alla ville vara journalister och nyhetskällor, bli berömda genom att sprida foton och nyheter om strider, våld och kidnappningar. Och den som inte blev nyhetsförmedlare blev något annat, en som bar vapen, tillhörde ett förband och sköt i luften.

De unga män som inte fick jobb i styrkorna hamnade på kaféerna, som arbetslösa. Några använde tiden till att trakassera kvinnor som gick förbi på gatan, gjorde sig av med sin uppdämda vrede på dem. Kvinnorna i landet var så nedtryckta att även om de fick höra oanständiga kommentarer skyndade de vidare utan att kunna säga ifrån. Ingen skyddade dem. Inte ens polisstationerna höll sina dörrar öppna för dem.

Telefonen ringde gång på gång. Bilden på frun kom upp på skärmen. Han svarade mycket kort att sammanstötningar plötsligt brutit ut och skottlossning och och och … Han pratade andfått ... medan hon flämtade i andra ändan.
- Gode Gud, min fru måste göra kejsarsnitt. Som läkaren sagt vid senaste besöket, tänkte han.

Rädslan gjorde honom alltmer spänd ju mer försenad han blev. Han hade inte turen på sin sida i dag, insåg han när han tittade på bränslemätaren som gradvis sjönk. Bensinstationen var inte långt borta, men de uppdiktade bränslekriserna, som ingen vettig människa kunde tror på i ett oljeland, de mytomspunna köerna som sträckte sig längs hela gatorna, skapade fruktan hos folk och därför hade alla plastdunkar med bensin i bakluckan.

Han var nöjd att han hade två dunkar bak i bilen. De skulle ta honom ett gott stycke. Just då informerade radion om att miliser utväxlade eld utan att man visste varför. Därefter spelades en ännu en glödande sång om revolutionen.

Han förbannade revolutionen högt och såg sig omkring. Ingen hörde honom där i bilen. Annars skulle han ha anklagats för förräderi och för att vara anhängare av den gamla regimen. Då och då tystnade larmet och det blev lugnt. Han tryckte gasen i botten för att hinna fram i tid.

Han var nästan framme vid bostadsområdet. I slutet av gatan fanns en av säkerhetsstyrkornas vägspärrar. De stoppade utan urskiljning alla bilar. Alla vek sig för dem. Klädda i de där kamouflagefärgade uniformerna, beväpnade, med två bilar bestyckade med tunga maskingevär som gjorde alla skräckslagna.

Han minskade farten när han närmade sig, väntade sig att en av dem skulle ge tecken åt honom att köra vidare, eftersom han inte var misstänkt för något. Men bilen strax före hans körde rakt igenom vägspärren utan att föraren stannade. Kulor sprutade från alla håll. Han såg sig förfärad omkring, försökte titta mot huset där de bodde, som var mycket nära. Och i det ögonblick som skiljer gott från ont, liv från död, ögonblicket som ingen människa väntar sig, träffade en kula bakluckan. Som i en dröm såg han i backspegeln hur elden flammade upp.

Hans liv passerade som en film, barndomsminnen, hustrun, hur han omfamnade henne medan de drömde om hur deras första barn skulle födas därhemma. Det rörde sig om bråkdelen av en sekund men kändes som en livstid.

Han visste inte om han sträckte ut handen och öppnade dörren själv eller om någon annan gjorde det. Han visste bara att han sprang allt vad han orkade mot hemmet och skrek för full hals: Jag vill leva, jag vill leva långt från er förbannade revolution. Men ingen hörde honom. Dånet från bilexplosionen och detonerande granater dolde hans förbjudna förbannelser. Och fick milismedlemmarna att ta till flykten.

Razan Naim al-Maghribi är från Libyen och har publicerat fem novellsamlingar och två romaner. Hon medverkar regelbundet i den libyska pressen.