Det perfekta alternativet för en ung irakisk poet
"När liv äntligen kom till oss/befann jag mig inuti en likkista och sprang runt", skriver den irakiske poeten Ali Thareb i en av sina tidiga dikter.
Ali är född 1988 i staden Babel. Dessa rader sammanfattar hans generations öde: Ett helt liv mitt i en pågående ödeläggelse och död.
För närvarande är Thareb fristadsförfattare i region Jönköpings län. Han debuterade 2015 med diktsamlingen ”Den benvita tomheten”. ”Ömsint man från knivarnas rike” är hans femte utgivning. Han gjorde sig känd i den samtida arabiska poesin genom performancekollektivet med det besynnerliga namnet Kulturens milis. Detta kollektiv består av poeter från staden Babel som läser sina dikter på osannolika platser som sönderbombat kärnkraftverk, minfält, världens största begravningsplats och ambulanser.
Med den här texten ser Thareb tillbaka på sitt liv innan Jönköping öppnade sina portar för honom. Ett försök att skildra den tragiska irakiska verkligheten som hans kollegor dagligen brottas med.
De sista tre månaderna av mitt liv i Irak innan jag åkte därifrån tänkte jag konstant på att begå självmord. Smärtan jag bar på inombords och känslan av alienation var så outhärdliga till den grad att det översteg min förståndsförmåga. Mina fötter rörde sig på en plats och mitt huvud på en annan. Jag var överväldigad av frågor som kändes som olösliga gåtor och som jag trodde att ingen annan än jag tänkte på.
Min hjärna var helt upptagen av funderingar om min stad i Irak. Jag tänkte på människor vars hopp inte längre lyste i deras ögon och på människor som inte längre kunde andas i en sådan atmosfär. Jag tänkte på framtiden som vi gick till mötes, på våra dagar som stod stilla som om de var fjättrade vid ett berg. Jag tänkte på våra dagar som hade gått utan att vi ens kände hur de passerade. Allt verkade besynnerligt och svårbegripligt. Mina ögon, mitt hjärta, mina ben, mina minnen och min smärta drev mig mot döden.
Men i ett land som Irak låter varje tanke på självmord skrattretande, självmord i sig verkar helt löjligt i den miljön av den enkla anledningen att en poets död inte förändrar ens ett dugg i livet där borta. Man frågar sig ändå vad en poet har för betydelse som gör att andra människor får en känsla av förlust när hen försvinner och får dem att tänka på de hen lämnar efter sig.
Jag säger detta inte för att jag tror på att poeten på något vis är mer värd än andra människor eller för att hen är en varelse skapad av ädelstenar, utan för att poeten, enligt min mening, i detta stora universum är en uppehållsort för drömmar, kärlek, ord, myror och små skärvor av ett helvete. Varje hot mot mänskligheten gör poetens band till livet ännu starkare.
Jag var inte lika mycket rädd för döden som jag var för tanken att förlora min mänsklighet, att jag skulle bli annan som var full av behov av att förstöra, full av extrema tankar. Jag var rädd att bli någon som jag under vilka omständigheter som helst inte skulle kunna tåla, vars röst jag inte skulle kunna höra och vars åsikter eller tystnad jag inte kunde dela.
Många gick den vägen. De dog inte fysiskt men de förändrades och blev de människor jag absolut inte ville likna. På så vis har de förlorat sin medmänsklighet för jag tror starkt på att empatin är grunden till vår överlevnad som art.
Det råder ingen tvekan om att de våldsamma människornas styrka i Irak är betydligt större än styrkan hos de maktlösa människor som drömmer om ett anständigt liv. Därför finns i varje maktlös irakier ett smärtsamt minne, ett skrik, ett lik, en väntan på något, en pappersdrake, en tom gunga, en bäck, en fågel som äter upp sina ungar för att överleva, en genväg till paradiset eller till helvetet. Irakiern ser hur livet växer omkring honom som ett träd och sedan smälter bort som en isbit.
Irak som ett land har gått igenom stora politiska och sociala omvandlingar. Krig har skapat en stor uppehållsort åt sig själv i våra själar. Vi är därför oförmögna att göra oss fria från förlorarmentalitet som vi fått av ständiga nederlag. Vi misslyckas gång på gång med att lösa våra problem, vi är inte ens förmögna att försöka eller ens drömma om att lösa dem.
Som poet har jag inte bara mina problem att brottas med eftersom min relation till verkligheten inte är individuell, jag är inte en isolerad ö. De andra är inga djur att beskåda och gå förbi utan att känna något för, de finns på riktigt på gatorna, marknaderna, kvarteren och överallt. Det är helt naturligt att jag känner ansvar för dem. Deras syn på livet påverkar mig. Att känna deras smärta avsiktligt eller oavsiktligt är en dubbel smärta. I slutet av dagen bär jag hem många berättelser som jag hört eller sett själv på gatan. På så vis kan jag inte separera mig från dem eller ignorera dem.
Jag är kvinnan som ber om hjälp för att kunna betala hyran för det fallfärdiga rummet där hon bor med sina barn. Jag är ynglingen som mördades när han var på väg hem en kväll, mördades inte för annat än för att han hade demonstrerat för sin frihet. Jag är de barn som säljer näsdukar vid stadens korsningar. Jag är alla berättelser jag råkar ta del av.
Deras lidande blir mitt. Föreställ dig hur ditt liv skulle se ut om alla dessa människor med allt de känner lever inom dig! Hur kan du då leva ett balanserat liv utan att känna dig stå på randen till galenskap?
Jag är inte den enda irakiska poet som känner så. Det finns säkert många andra. Skillnaden mellan oss är hur var och en av oss tar in lidandet som andra människor går igenom. Men vi vandrar på samma vägar och vistas på samma ställen. Vi är dömda att bli korsfästa utan att bära ett kors på ryggen.
Det jag inte kan förstå är att det är så många människor som har förändrats på så vis att de inte längre är förmögna att upptäcka andra sätt att se på livet eller att ens ställa en fråga om vad som pågår i deras närmaste omgivning. De upprepar samma sak som mantra som om allt annat är lögn: “Det här är vårt liv och vi vill ha det så. Den som inte finner sig i det kan ge sig av”. Sådana kan inte se lösningar på sina problem och kan inte heller se den som kan hjälpa dem att förstå hur djupt förödelsen har sjunkit i hela samhällets vävnader. Mördarna och det politiska etablissemanget i Irak känner inga moraliska eller juridiska gränser. Samtidigt längtar de värnlösa efter något diffust som ingen kan skönja.
Det hjälpte inget att fortsätta vara nyfiken, att fortsätta tro på att dikten är en säker plats att gömma sig i när världen jagar en. Det hjälpte inte att jag försökte inbilla mig att jag levde mitt liv utan vare sig inre eller yttre hinder placerade på min väg, att fortsätta älska och även drömma, att hålla fast vid min övertygelse om att jag hade tillräckligt med luft omkring mig, att jag var fri, att jag kunde leva ett balanserat liv. Uppgivenheten kastade ändå en skugga över allt i mig och över mitt skrivande. Jag kände mig så handfallen och kränkt på ett fruktansvärt sätt. Jag fortsatte att lida men tog inte livet av mig.
