Attila Mráz från Budapest är människorättsförsvarare, poltisk filosof och expert på politiska rättigheter.

Vilka utmaningar står det ungerska civilsamhället inför? Vilka möjligheter har de organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, mångfald, jämställdhet och jämlikhet i ett samhälle som i allt mindre utsträckning tolererar mångfald eller stöd för utsatta människor? Vilka hinder kommer sådana grupper och individer att behöva stå inför efter valet? De här frågorna är intressanta, inte i första hand för att dessa vitt skilda organisationers överlevnad är ett egenvärde i sig – utan framför allt för att de ideella krafterna är en av de viktigaste kanalerna i Ungern för kritiska röster och en av de sista vaktposterna för utsatta grupper.

Frivilligorganisationerna i valkampanjens fokus

På flera ställen i världen ökar regeringars tryck på frivilligorganisationer när ett val närmar sig. I Ungern har man länge kunnat räkna med att de politiska angreppen mot frivilligorganisationerna intensifieras inför parlamentsvalet 2018, av två anledningar. För det första är de ungerska oppositionspartierna splittrade och försvagade. En stor del av den kritik som riktas mot regeringens arbete och mot den lagstiftning som rör mänskliga rättigheter kommer inte från oppositionen, utan från civilsamhället.

För det andra har de organisationer som öppet kritiserat regeringens politik har varit en utmärkt måltavla i kommunikationen från regeringshåll. Antingen för att verksamheten handlat om att hjälpa flyktingar (t.ex. Ungerska Helsingforskommittén eller Migration Aid) – eller för att de kan sägas företräda utländska intressen, helt enkelt för att en del av deras finansiering kommer från utlandet (t.ex. Hungarian Civil Liberties Union). Sedan har flera år har regeringen konsekvent hävdat att migration och utländskt inflytande kommer att medföra en djup kris och är ett stort hot mot Ungern. Regeringens ”lösning” är att erbjuda fysiskt och ideologiskt skydd åt nationen. Att stämpla frivilligorganisationer på detta sätt omöjliggör deras arbete, vilket passar perfekt in i regeringens strategi.

Detta löser inte problemen, snarare är det så att förvaltning och lagstiftning tvingas underordnas det budskap som regeringen för fram. Det är till exempel svårt att föreställa sig att ”migrationen” ännu innebär ett krisartat problem, sedan myndigheterna har byggt upp taggtrådsomgärdade transitzoner vid gränsen – där flyktingar hålls i förvar på godtyckliga och rättsvidriga grunder – och bara släpper igenom en person per dag för bedömning av dennes flyktingskäl. Polisen rapporterade dessutom bara om några enstaka gripanden för gränsöverträdelser i veckan för perioden januari–februari 2018. Trots det har regeringen gång på gång förlängt det undantagstillstånd man införde på grund av den så kallade ”flyktingkrisen”. Sedan två och ett halvt år har polisen i hela landet haft utökade befogenheter, bland annat kan vem som helst tvingas identifiera sig eller visiteras utan särskilda skäl. Vi kan på goda grunder dra slutsatsen att dessa åtgärder inte sker för allmänhetens bästa, utan för att förstärka regeringspartiets budskap och fördjupa befolkningens känsla av kris inför valet. En av propagandans måltavlor är de frivilligorganisationerna som kritiserar regeringens hållning till mänskliga rättigheter.

Eftersom dessa organisationer har hamnat i valkampanjens fokus har de heller inget utrymme för att granska valet. Som OSSE delegation påpekade vid valet 2014 får inhemska civila valobservatörer inte granska röstningen eller rösträkningen. (Endast utländska stater och internationella organisationer får skicka observatörer.) Att utrymmet för oberoende, opartiska observatörer har minskat är återigen inget Ungern är ensamt om, utan detta sker på flera håll i världen. Men i Ungern har man inte haft mycket till alternativ än att godta valresultaten, vilket också till stor del beror på den svaga oppositionen och de allt mindre resurserna till granskning hos pressen.

Utsikter och utmaningar efter valet

Det är ännu ingen idé att spekulera om huruvida de kritiska rösterna kommer att påverka slutresultatet i valet. Men ett par saker kan man redan se. Regeringen har lämnat in ett lagförslagspaket som blivit känt som ”Stop Soros”. Enligt uppgift kommer lagarna inte att hamna på dagordningen förrän efter valet den 8 april 2018. Vi vet ännu inte hur mycket av paketet som är en fråga om kampanjstrategi eller hur mycket som kan komma att förverkligas när de väl ska antas.

I vilket fall innehåller paketet ett förslag som innebär att endast organisationer som fått särskilt tillstånd av ansvarig minister får bedriva en verksamhet som ”sponsrar, organiserar eller på annat sätt stöder” [artikelförfattarens kursivering] att flyktingar tar sig in eller uppehåller sig i Ungern. Men vilka organisationer anses av regeringen ge stöd i människorättsfrågor ”på annat sätt”? Det råder inga tvivel om att det är regeringen som avgör vilka organisationer det handlar om. Om detta är mer än bara en kampanjstrategisk fråga så kommer organisationer som stöder utsatta grupper och som kritiserar regeringens förhållningssätt till mänskliga rättigheter snart att finna sig i en mycket svår situation. Och då kan grupper som hittills bara kunnat räkna med stöd från frivilligorganisationerna bli utan skydd: från romer och funktionshindrade till hiv-drabbade och intagna i häkte.

Sammantaget är angreppen på frivilligorganisationerna inte några isolerade händelser. De är del av en komplex händelsekedja som tidigare gjort att universitet, kyrkor och medier som uttryckt sig kritiskt mot regeringen hamnat i skottlinjen. Det som nu står på spel är inte bara överlevnaden för en mångsidig, högljudd, kritisk civilsfär som arbetar för det allmännas bästa – med andra ord: en demokratisk rörelse – utan också skyddet för de svagaste medborgarnas rättigheter, välfärd och värdighet såväl under som efter valet.