Orsolya Karafiáth är författare och journalist, vars frispråkiga texter publiceras regelbundet i ungerska kulturtidskrifter och oberoende media. Karafiáth har skrivit åtta böcker, både prosa och poesi. Hennes senaste bok är den självbiografiska "Szirén" (Siren)

1. Grundton

“Hon tjatar bara om feminism för att hon är ful!” Kommentar under ett öfördelaktigt foto på mig.

1996, på hösten. I humanisternas kafé är ljudnivån öronbedövande. Klockan är över fem, så man har börjat servera alkohol, och vi har satt igång att grunda trots att kvällen blir lång. Mötena med studenttidningens redaktion brukade alltid fortsätta in på småtimmarna. Killarna – förutom mig var det bara killar i redaktionen - schasade iväg sina flickvänner. De avlägsnade sig med släpiga, drömska steg, idel gungande höfter, bara ryggar, sexigt flashade lår. Som om de till sista ögonblicket, ända fram till dörren, väntade på att någon skulle be dem komma tillbaka. Men nej, nej, aldrig, tjejerna skulle bara störa, de måste gå. Dessa tjejer oskadliggjorde mig alltid med hatiska blickar ur ögonvrån som var menade att signalera att de inte alls var avundsjuka, inte alls svartsjuka, hur skulle de kunna vara det på någon som mig? På en blåstrumpa som dessa prakthingstar - som de ägde till både kropp och själ - aldrig skulle ta notis om, om det inte var för att hon skrev poesi. Jag sminkar mig inte, jag har lång kjol, jag täcker mig. Så att de inte ska tro något. Men vad? Jag vet inte själv. Men på något sätt känns det opassande att vara snygg, att bli uppskattad för mitt utseende. Jag accepterar att de bara accepterar mig genom att göra mig till kille. (Jag fick dricka matrosgrogg med dem, det vill säga fyra deciliter öl med en deciliter rom. Jag klarade det.) Jag accepterar att de ofta, på tal om något viktigt engagemang, säger: du är bara bjuden för att arrangörerna tyckte att det behövdes en tjej också. Jag accepterar att de ständigt påpekar att “det du gör är riktigt intressant, trots att du är kvinna”. Och jag accepterar att de grälar högljutt över huvudet på mig när jag är den av oss som vunnit första pris. Hon kanske vann för att hon skriver om kvinnofrågor, och sånt är intressant och aktuellt just nu! Hon kanske vann eftersom det var dags att en kvinna fick pris. Kanske är juryns ordförande kär i henne, sist glodde han ju på henne med ögon stora som tefat! Men att det jag skrivit möjligtvis kunde vara bra kom inte ens på fråga. Det gör inget, tänkte jag, söta små pojkar, om ett par år växer ni upp, och allting förändras.

2. Kotteriet

“Vi vill att våra döttrar ska se det som höjden av självförverkligande att föda barnbarn åt oss” - László Kövér, ungerska parlamentets talman, på Fidesz kongress 2015

“Tiden är inne! Vi har startat Mansklubben för att lyfta fram sanna manliga värden. Alla vi, tillsammans” - så startade rörelsen för några år sen, och redan i början lystrade tiotusentals till stridsropet. “Vi män måste värna vårt territorium!” skrek de. “Var är de riktiga kvinnorna, och var är de riktiga männen?!” frågade de förtvivlat. Men de behövde inte vara ledsna länge, för tillsammans står de starka, manskören dånar, fanan med det enorma lejonhuvudet vajar i vinden. En symbol för styrka och makt. En symbol för solen. “Enligt förfäderna står Solen för Mannen, och Månen symboliserar Kvinnan. Det är viktigt också i relationen mellan man och kvinna, i fråga om deras karaktär: Månen skiner för att Solen lyser upp Henne. Så blir världen hel och fullständig. Det är uppenbart vem som lyser starkast, vem som kom först, vem som gör mest nytta…” skriver och tycker de. Och kvinnorna kryper tacksamt intill deras trygga, kraftfulla bringor, och med ett permanent leende på läpparna sätter de igång och lagar middag och tillrättavisar barnen, sedan diskar och städar de och värmer upp den äktenskapliga sängen. Tiden var verkligen mogen! 2017 var de Riktiga Männens stora år. Det är en milstolpe för vilken organisation som helst om regeringen ställer sig på dess sida. Männen är följaktligen glada, åtminstone de riktiga männen, för de har fått Partiets och regeringens förtroende, medhåll och kärlek. Så till den grad att de satt igång att plantera träd tillsammans med stadsdelsnämnderna! I november planterade de det allra första vårdträdet över Manlighetens Ansvar, i Budapests elfte distrikt. Hela distriktsledningen var där, pressen rapporterade flitigt. Och nu pysslar de gemensamt om den värnlösa lilla plantan, det vill säga den tanke som måste gro i varje vettig ungersk kvinnas huvud! “Manlighet som värde håller på att förspillas, trots sina ansträngningar blir ensamstående mammor förfelade och förvrängda, och detta går i arv till kommande generationer!” suckar Mansklubbens ordförande. Men med ett så stort stöd behöver han inte längre oroa sig! Och se, evangeliet sprider sig, den 15 december har de prisutdelning, de delar ut Granitlejonet, Mansklubbens utmärkelse till manliga förebilder, självklart till riktiga män. Det är så man vill leva. Man vill veta sin plats. Eller hur?

3. Dumhetsmedley

“Pengar är bäst räknade, kvinnor bäst slagna” Ungerskt talesätt

“Det är en dam som besöker Ungern, därför insisterar vi inte på något”, svarar Viktor Orbán med ett skälmskt halvleende när han tillfrågas om vilka ämnen han vill ta upp med Angela Merkel, som följande dag besöker landet. Om sin dotters bröllop säger han: “Jag kan tyvärr inte hjälpa till med matlagningen, det har jag inte tid med, men det kommer att finnas nog med kvinnor… Mitt främsta mål vid ceremonin är att inte snörvla eller torka tårar. Det är kvinnogöra.” “Landet tillhör dem som föder det fullt” – konstaterar Lóránt Hegedűs, pensionerad protestantisk biskop. “Kvinnans uppgift är inte att tjäna lika mycket pengar som mannen. Så känner jag i alla fall” – uttalade sig sångaren och popikonen Ákos. “Den som har en gammal, åldrande hustru förtjänar en yngre.” – menade den dåvarande premiärministern Ferenc Gyurcsány. Och István Varga (Fidesz) uttalade sig så här, när han 2012 deltog i en riksdagsdebatt om våld i hemmet: “Kanske borde mödrar återgå till att först och främst uppfostra barn – och vi behöver framför allt se till att det inte bara föds ett eller två barn i vårt samhälle, utan tre, fyra eller fem barn. Först då skulle det finnas en mening med det hela, då kunde vi uppskatta varandra på riktigt, och våld inom familjen skulle inte ens komma på fråga.” Men kronan på verket är ändå fallet med den blinde vakthunden, som sedermera blivit ett begrepp. Det är en simpel historia: en Fidesz-borgmästare drack sig full och slog sin hustru Terike sönder och samman, sedan försvarade han sig (med en blinkning till polarna) med att det inte alls var tal om någon misshandel, Terike snubblade bara på en blind vakthund som hasat fram och fällt henne! Och träskallarna slöt leden och försvarade kvinnomisshandlaren, som fick behålla sin post ett bra tag till. Det hela slutade med en löjlig pengabot som gjorde den gode mannen uppriktigt ledsen. Med tårar i ögonen berättade han inför kamerorna att hela familjen skulle hjälpas åt att ordna pengarna. Självklart drar Terike sitt strå till stacken, det var trots allt hennes eget fel: varför skulle hon klaga, varför vädra familjens problem offentligt! Så fick alltså varje ungrare reda på vad en kvinnas sönderslagna ansikte är värt. Och ingen är förvånad när det oförlåtliga blir förlåtligt, när det oacceptabla blir accepterat.

4. Tyst som en mus

“Världens kvinnor är i allmänhet något lyckligare än männen. I Ungern är det dock tvärtom, ungerska kvinnor är rentav olyckligast av alla, de slår till och med sydafrikanerna och indierna.” Från en sammanfattning av en OECD-rapport publicerad 2014.

Det är sex män och en kvinna (jag) i studion. Det skriks (inte jag), det slungas anklagelser (inte jag), det visas oförståelse (inte jag), det tystnas (jag). Metoo har exploderat ett par dagar tidigare, åsiktsmaskinerna gläfser och pekar finger, de kvävs nästan av sin egen rättfärdighet, det väser i deras lungor, en av dem blir röd i hela ansiktet och fräser: “Det här är bara hysteri, att någon tiger i tjugo år om något sånt här, det finns inte! Och just ni kvinnor, som annars aldrig slutar pladdra!” Det är omöjligt, det kan inte finnas, det är absurt, upprepar de, nickar ivrigt och blinkar i samförstånd. Jag får knappt en syl i vädret för att berätta min egen historia. Det är inget märkvärdigt, bara typiskt och osmakligt: mormors hyresgäst klappar en sjuårig flickas (mitt) huvud medan han onanerar. Och flickan säger ingenting till någon i över trettio år. För när hon tänker på det (det återkommer i hennes drömmar, och hon rycker till varje gång någon oväntat rör vid henne ansikte), då låtsas hon att det inte är sant, för det kan inte vara sant, det är absurt. Det är jag som är flickan, det vet jag. Det är inte jag, jag skjuter henne ifrån mig, att vara den här flickan (den där flickan) är skamligt, brottsligt, outhärdligt. Nu när jag berättar hennes (min) historia känns det lite bättre. Först darrar jag på rösten, men sedan måste jag överrösta männen som gång på gång bryter in, så jag höjer rösten och fortsätter berätta. En av mina samtalspartners gör en klentrogen min, vad är det för mytoman de släpat in i studion nu, det där är bara hittepå. En annan börjar banka i bordet, för nu är det verkligen nog med gnäll, ska man dra upp varenda sketen småsak, och vad blir det av oss män i slutändan?! Allt handlar redan om att vi ska kastreras, nu ska vi alltså skickas i fängelse för en komplimang! Den tredje hummar bara, och påpekar lågmält att han är över femtio, och det kan hända att han inte förstår tidens anda, men förr i tiden blev tjejerna glada om de blev ordentligt tafsade på, det är han övertygad om, ja, de blev till och med sura om de inte blev grundligt antastade! (Det nickas instämmande.) Och varför göra ett så stort nummer av att någon halar fram fram snorren? Är det så farligt om en man hoppar över några steg i uppvaktningen? Det slutar ändå likadant, varför spela dum? Jag vill bryta in och säga något, men det går inte, man viftar åt mig att tiden är ute. Det skrivs spaltmeter om detta program också, och det snällaste som skrivs om mig är att jag är bakgrundsdekoration eller hjärndöd feminist. Och jag skäms för att jag är glad att jag ens fick komma till tals. Och den plågsamma glädjen är ingen riktigt lycka, så den bättrar inte på statistiken, hur mycket jag än önskar det.

5. Slut, ord

“I grund och botten har jag inget problem med tv-programmet Szabadfogás. Inte heller med Orsolya Karafiáth. Jag återgav bara hur det präglas av kvinnliga behag, vilket programmets producenter uppenbarligen inte har något emot, eftersom det ger bättre tittarsiffror. Jag tror att det är därför de låter henne delta i programmet, inte för vad hon säger, när de nu ersatt tidigare, mindre iögonfallande kvinnliga deltagare med henne.” Utdrag ur TV-kritik.

December 2017. Efter mängder av smutskastning och hot publiceras nu också öppet hetsande artiklar i en regeringsnära tidskrift (888.hu): “Det är bra för ATVs damkapell, Réka Kinga Papp, Orsi Karafiáth och de andra, som ser invandrare som intressanta skalbaggar eller söta hundvalpar, medan de är på god väg att mot livets slut bli en nekrofil olivahandares femtioelfte konkubiner. (...) Så går det till i djupaste Indien och Pakistan, de äldstes råd parar ihop pojkar och flickor med hjälp av tärning eller tombola. Helst ska de gifta sig redan som barn, för det är så det ska vara, och om det blir några bekymmer, så är det talak, talak, talak, och den lilla hustrun får ge sig iväg, helst raka vägen till kyrkogården. Jag säger inte att det är något fel på detta, allsköns folkliga seder intresserar mig, men jag förväntar mig samma öppenhet av RékaKinga och Orsi. Annars ställer vi till med ett talak, talak, talak i offentligheten, och det blir riktigt otrevligt.” Plötsligt är jag författare inom citattecken, eller så kallad författare, jakttillståndet är utfärdat, grundtonen är given. Och den som hittills nöjt sig med att kalla mina verk för “troslyrik” (dikter), “ultrafeministiska snyfthistorier” (prosa och publicistik), kan nu beröva mig allt. Så vågar ingen tala om mina manliga kollegor. Varför? Och varför tror jag inte längre att allt detta ska förändras?