Om ett samhällsuppror hotade förr i tiden skulle en regering som inte tolererade kritiska röster ha förbjudit användningen av olika medel för masskommunikation, tvingat människor att avhålla sig från att uttrycka sina åsikter och, som en slutlig lösning, försökt ”göra sig av med folk som protesterade”.

Plattformar för sociala media var under lång tid något som inte uppmärksammades av den turkiska regeringen. De användes av enstaka medlemmar av det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), men de högsta befattningshavarna visade egentligen inte något särskilt intresse för det här sättet att kommunicera. När lag 5651 – ”lagen om reglering av internet” – antogs inskränkte det turkiska parlamentet yttrandefriheten på nätet och rätten att komma åt information, och det civila samhället har protesterat mot lagen och försvarat sina rättigheter och sin frihet. När massprotesterna startade – för första gången i Turkiets historia – i juni förra året, i den numera berömda Geziparken i Istanbul, blev det uppenbart att de sociala mediernas plattformar tjänar som redskap för frihet.

Eftersom traditionella medier inte bevakade massprotesterna var det miljontals människor i Turkiet som i stället vände sig till Facebook och Twitter för att få de senaste nyheterna och dela information med varandra om protesterna. När vissa personer och grupper därmed agerade informationskällor drog detta till sig uppmärksamhet från regeringen och regeringstillvända grupper, vilket ledde till en våg av digital lynchning och digitalt mord – digitocide. Plattformar för medborgarjournalistik, icke-statliga organisationers webbsidor, fotbollsupportergrupper och tusentals enskilda personers användarprofiler har allihop fallit offer för detta digitala mord som ett led i den turkiska regeringens strävan att stänga av de användarkonton som spred information om proteströrelsen.

Den turkiska transportministern, Binali Yıldırım, har kritiserat Twitter för att inte vara lika samarbetsvilligt som Facebook var. Om regeringen skulle kunna hantera oppositionens organiska och polycentriska struktur var den tvungen att hitta nya metoder, eftersom det inte var oppositionspartierna eller mediamogulerna som skulle böja sig för en monopolisering och entydighet hos hela mediebranschen.

Det regerande AKP lät upprätta en cyberarmé på 6 000 personer som med stöd av tiotusentals partivolontärer manipulerade de florerande diskussionsämnena, spred ”korrekta” versioner av händelser och organiserade skräppostattacker mot oppositionella. Det resulterade i att dessa digitala lynchningar började bli allt vanligare bland turkiska användare, och massblockeringarna kunde till slut snarast betecknas som digitalt mord – digitocide.

De flesta av den här sortens kampanjer uppstår på grund av politiska åsiktsskillnader, vilka snabbt övergår i angrepp mot eller försvar av en politiker, ett politiskt program eller ett politiskt parti. Medan det i många andra länder anses vara en del av yttrandefriheten att man kan rikta skarp kritik mot eller till och med förolämpa en parlamentsledamot, leder det bland de turkiska användarna snabbt till en av dessa digitala lynchningskampanjer.

Under protesterna i Geziparken, när hashtaggen #OccupyGezi i flera veckor var ett dominerande diskussionsämne över hela världen, hade ett flertal framträdande profiler utsatts för sådana attacker, dussintals människor förlorat tillgången till sina användarprofiler, och när man trots detta misslyckades med att sätta stopp för protesterna, blev 43 Twitter-användare anhållna för sina aktiviteter på nätet. De här ”skräppostattackerna” övergick till ett krig mellan grupper av regeringsanhängare och regeringsmotståndare och det förekom att människor anmälde varandra för att de stödde den motsatta sidan.

Om det hade varit för hundra år sedan, och den här sortens händelser hade utspelat sig i samhället, hade regeringen förmodligen beordrat framträdande personer i samhället – konstnärer, författare, journalister, frispråkiga – att samlas på ”stadens torg” och där fört bort dem till någon undanskymd plats för att ”undanröjas”, och det som fysiskt återstod av deras uttryckta tankar skulle ha bränts på bål på dessa torg. Eller om det hade varit för några tiotal år sedan, skulle de här människorna förmodligen ha gripits vid gryningsräder och antingen utsatts för tortyr eller försvunnit till någon arrest. Oavsett vilket skulle det ha varit det första steget i att tysta massorna från att kritisera regeringens politik. Ett oundvikligt nästa steg skulle ha varit att förbjuda kommunikationsmedlen, det vill säga tidningar, böcker, tv- och radiokanaler. I dag däremot kan alla dessa medel förenas på internet med det mycket mer interaktiva webb 2.0.

Det är ingen hemlighet att plattformarna för sociala media utgörs av företag och att de finansieras av investeringar. Men det är deras funktion som redskap för frihet som gör att de förblir livskraftiga. Medan Twitter fortsätter att bjuda motstånd mot den turkiska regeringens krav att de ska dela med sig av sin information och på uppmaning utestänga användare med oppositionell bakgrund, har Facebook visat sig villiga att samarbeta med regeringar när det gäller att inskränka människors frihet och rättigheter. Sidor med politiska motiv, enskilda organisationer, plattformar för medborgarjournalistik, användarprofiler som tillhör aktivister som alla haft en mycket kritisk syn på regeringen förbjöds utan någon giltig orsak och alla evenemang som skapats av de här grupperna togs bort av Facebook. På sätt och vis kan man säga att Facebook medverkar till det digitala mordet och inte enbart i Turkiet. Den här sortens beteende, som kränker inte bara enskilda personers integritet utan också deras rättigheter och frihet, borde betraktas på samma sätt som man redan betraktar totalitära regimer som förbjuder politiska tal och skrifter.

Informationsåldern har lett till att det här brottet har utvecklats från sitt tidigare fokus på författare och journalister som vände sig till massorna, och nu fått ett mer individinriktat fokus. Förutom att den här inställningen från regeringens sida orsakar ytterligare oro i samhället, bidrar den också till en kultur där medborgarna spionerar på varandra. När en användare har laddat upp eller delat tillräckligt mycket material som avslöjar en kritisk syn på regeringen är det vanligtvis någon av hans eller hennes ”vänner” som röjer detta och gör personen till måltavla, eller som själv ställer personen inför rätta för hans eller hennes åsikter.

På senare tid har vi fått uppleva en massiv censur i Turkiet. Lag 5651 som antogs 2007 skrevs om i januari i år så att den fick inriktningen att sätta stopp för samtliga politiska åsiktsyttringar hos turkiska internetanvändare. Inte ens det lagförslaget hade dock förutsett så övergripande förbud som att totalt förbjuda Twitter, Youtube eller andra plattformar; ändå skedde detta. Lagen som reglerar underrättelsetjänsten reviderades så att den möjliggjorde regeringens övervakning av enskilda användare, vilket ytterligare fördjupar regeringens tradition att kartlägga individer baserat på deras etniska, religiösa, språkliga, könsmässiga och politiska bakgrund, något som under de senaste årtiondena ständigt orsakat problem för turkiska medborgare.

Vad de frihetsälskande individerna har begärt är inte annat än respekt för grundläggande rättigheter och människors frihet, men vi har inte fått gehör ens för detta. Regeringen gick längre än de begränsningar som redan ställts upp av de lagar den själv stiftat och följde inte lagen. Twitter förbjöds i sin helhet. Detta beskrevs som en motsvarighet till Berliner Platz 1933, där så många människors böcker brändes på bål av nazisterna.

Under det senaste året har människor i Turkiet tvingats bevittna en utvidgning av lagar som begränsar yttrandefrihet och rätten till information, lagar som tillåter ytterligare övervakning av enskilda personer, olagliga anhållanden av twitteranvändare och medborgarjournalister, nättrakasserier iscensatta av regeringsanställda digital-huliganer, samt bristande respekt för lagar, vilket bara ännu en gång har bevisat att det regerande AKP är så långt ifrån en demokratisk kultur som det är möjligt. När premiärminister Erdoğan tillfrågas om saken hänvisar han bara till valurnorna som en patentlösning på allting, trots att valfusk manipulerar även det området.

Det är uppenbart att ”Storebror” ökar trycket och fortsätter att se oss. Men vi småsyskon har nu börjat att själva iaktta Storebror, registrera och dela med oss av vad vi ser.