Jag har nyligen flyttat, men för ungefär ett år sedan bodde jag i hörnet av iela Avotu och iela Lāčplēša i Riga. På iela Avotu finns ett flertal bröllopssalonger och i deras skyltfönster visas bröllopsklänningar av olika kaliber och för skilda smaker. Förra hösten och vintern passerade jag och min flickvän regelbundet dessa fönster när vi följde varandra hem eller bara var ute och strosade. Ibland stannade K. framför ett skyltfönster och frågade mig om någon särskild klänning, om jag skulle vilja ha den på mig. Nästan ingen motsvarade mitt stilideal, jag svarade nekande. Vit klänning och slöja är inte min drömoutfit, och vid mitt bröllop, om det någonsin inträffar, skulle jag klä mig på ett sätt som avvek från en klassisk brudgarderob. Jag tycker om ljusa färger och kan se mig själv i en grön eller rosa klänning med blommor. Jag skulle definitivt klara mig utan slöja.

Men en bröllopsklänning är inte bara ett tjusigt plagg att ha på fest eller posera i för bilder som sedan skickas ut i sociala medier. Och att visa den i ett enormt skyltfönster är inte bara ännu ett försök från näringsidkarna att försöka få oss att tro att något mycket viktigt fattas oss och att vi kan fylla detta hål genom att köpa nya, glamorösa saker. I en större kulturell kontext är den vita, lyxiga klänningen en symbol. För lycka. För kärlek. För löftet om en familj. Den är också en symbol för vad som i nuläget är oåtkomligt för mig och många tusen andra i Lettlands hbtqia+-community – den av staten erkända och skyddade familjen. På sätt och vis kan man säga att den vita klänningen blivit en symbol för patriarkatet. En symbol för exkluderande och ojämlikhet.

Jag har aldrig utsatts för fysiskt våld på grund av min sexuella läggning. Och jag är medveten om att situationen i Lettland, jämförd med inte så få andra länder på världskartan, är mycket bättre. Jag uppskattar givetvis att risken för att jag ska åka på stryk på gatan för att jag går hand i hand med min partner är relativt liten, även om sådant inträffat i Lettland; jag är glad att det är relativt osannolikt att jag kommer mördas för att jag är hbtqia+-aktivist, vilket blev Jelena Grigorijevas öde i Sankt Petersburg 2019. När nyheten om hennes död och dess omständigheter spreds tänkte jag mycket på hur det skulle kännas att rapportera till polisen att du utsatts för dödshot och samtidigt veta att de inte kommer att hjälpa dig.

När nyheten om hennes död och dess omständigheter spreds tänkte jag mycket på hur det skulle kännas att rapportera till polisen att du utsatts för dödshot och samtidigt veta att de inte kommer att hjälpa dig.

Jag är tacksam för att jag inte kan spärras in på omskolningsläger, som jag skulle bli i exempelvis Tjetjenien, eller dömd till döden, som i Iran, Saudiarabien och tio ytterligare länder.

Men ärligt talat, det är ju rätt blygsamma anspråk på livskvalitet.

Särskilt med tanke på att homofobi inte är den enda formen av social och politisk ojämlikhet som påverkar mitt liv. Jag är även synskadad, och eftersom det lettiska samhället fortfarande är mycket icke-inkluderande vad gäller mänskliga rättigheter för sjuka och handikappade möter jag i min vardag ofrånkomligen olika former av grov diskriminering och institutionellt våld.

Dessutom är det inte alls så att homofobiskt betingat våld inte förekommer i Lettland. För några månader sedan misshandlades Līvajas Amareins i en stadspark i Daugavpils; våldsverkaren gjorde ingen hemlighet av att han slagit Amareins eftersom han är gay, men polisen betecknade inte detta som ett hatbrott mot en specifik social grupp, och den straffrättsliga processen avbröts snart. Hösten 2020 attackerades akademikern Denis Khanov, och än en gång menade polismyndigheten att det inte handlade om hatbrott och lade ner utredningen. Våren 2021 brändes Normunds Kindzulis, en 29-årig man, till döds i sitt trapphus i Tukums. Kindzulis hade under lång tid mottagit dödshot och kontaktat polisen, som underlät att reagera. Den officiella polisrapporten menade att det rört sig om självmord men jag, i likhet med andra i queergemenskapen, ifrågasätter detta eftersom polisens arbete med homofobibrott inte inger något förtroende.

Dessa exempel är flagranta och har fått mycket uppmärksamhet i media. Men det finns inga skäl att betvivla att homofobiska brott i själva verket är vanliga i Lettland. Vi hör helt enkelt inte talas om dem eftersom offer inte alltid är villiga att rapportera för media. Dessutom, den publicitet som givits ovan nämnda fall väcker misstanken att polisen inte tar den här typen av brott på allvar och är oförmögna att reagera adekvat på dem, vilket i sin tur skulle betyda att offer för homofobiska angrepp inte känner sig trygga med att gå till polisen.

Emellertid, homofobi i Lettland manifesterar sig framför allt i juridisk och institutionell diskriminering, vidmakthållandet av stigmatisering och stereotypiska föreställningar i det offentliga rummet, och genom den fullkomliga tystnaden kring hbtqia+-frågor i vardagen, kulturen och politiken. Den franske sociologen Pierre Bourdieau benämnde detta symboliskt våld. Du raderas helt enkelt från kulturella och sociala diskurser. Ingen talar eller skriver om dig. Och om de gör det, är det som regel i fientliga och fördomsfulla ordalag.

De uttryck för homofobi som sårar mig mest just nu är inte kopplade till olika kommentatorer på internet som kallar hbtqia+-personer olika förnedrande saker. Vad som smärtar mig mest och gör mig mest förbannad är påståenden av förmodat intelligenta människor, ofta även bekanta, såsom ”Jag är inte homofob, men … du förstår väl att frågor relaterade till familjen är emotionellt laddade och känsliga, de kräver tid och kompromissande”. Vad i helvete betyder emotionellt laddade och känsliga? På vilket sätt berövas så kallade traditionella familjer av min parrelation eller andra homosexuella relationer? Vad exakt tas från dem? Och är det inte smaklöst att ständigt hänvisa till en definition av familjen i en passage i konstitutionen – utarbetad av homofobiska populister nästan ett sekel efter att den ursprungliga konstitutionen trädde i kraft – för att rättfärdiga diskriminering av samkönade relationer, med det enda syftet att förhindra samkönade äktenskap i detta land?

Jag är ledsen och bekymrad av en nylig händelse då jag, under en poesilektion med unga författare, bad dem att skriva en dikt med ett politiskt ämne och ett flertal av författarna framställde transrättigheter som en farlig ideologi. Det oroar mig att unga människor skriver sådana texter och hävdar att det faktiskt är deras åsikter. Ibland tänker jag att jag kanske överdriver betydelsen av sådana incidenter, men under åren har jag samlat på mig ett helt bagage av smärtsamma erfarenheter av utanförskap och diskriminering – det var därför jag reagerade så starkt.

Likväl tycks det mig att homofobi och transfobi, liksom sexism, funkofobi och rasism, inte borde betraktas som åsikter.

Samhällets försök att förneka ens identitet är otroligt smärtsamt och medför bestående konsekvenser, känslomässigt och socialt.

Snarare borde vi vara särskilt lyhörda när en sårbar social grupp utpekas. Samhällets försök att förneka ens identitet är otroligt smärtsamt och medför bestående konsekvenser, känslomässigt och socialt. Dessutom, politisk repression, radikalisering och, ytterst, att spöa upp någon i en stadspark på grund av att dennes sexualitet eller genus inte överensstämmer med heteronormativ standard, är inget oväntat; vägen till eskalering är stegvis, det kan börja med ett okritiskt accepterande av till synes oskyldiga fördomar och nedsättande anmärkningar. Enligt min erfarenhet och vad jag observerat är vi som samhälle mycket okänsliga för kraften i ord, såväl de inkluderande och uppbyggande som de starkt destruktiva.

Det förvånar ingen att det fortfarande saknas en litterär queertradition i Lettland. Ytterst få författare tar upp hbtqia+-teman i sin poesi eller prosa; de mest kända är Kārlis Vērdiņš, Ilze Jansone, Elīna Kokareviča och Ausma Perons. Men när jag växte upp (jag är född 1991) fanns inga böcker skrivna på lettiska med queera protagonister. Jag minns att när jag var ungefär elva år råkade jag av en slump hitta Jeanette Wintersons Passionen på biblioteket. Vid den tiden läste jag denna postmoderna roman i första hand som en ömtålig, magiskt färgad kärlekshistoria, som en saga eller som poesi; med ett implicit men mycket viktigt budskap om någonting hos mig själv som jag tidigare bara vagt hade anat.

Först under senare år har jag börjat reflektera öppet och målmedvetet över min egen sexualitet och de sociala och politiska erfarenheter som hänger samman med den i mina dikter.

Jag har även börjat undersöka erfarenheter av sjukdom/funktionsnedsättning. Man kan nu undra, om jag i den lettiska litteraturen saknar representation av erfarenheter liknande mina egna, varför representerar jag dem inte själv i stället? Det är en angelägen fråga.

Ibland grämer jag mig över att jag inte började skriva om dessa saker tidigare, och inte skrivit om dem mer i klartext. Men jag är medveten om att det är en långsam och mödosam process att nå dit, där man kan skriva om det. Och att anklaga sig själv för att inte göra mer och tillräckligt snabbt är bara ännu en av det kapitalistiska patriarkatets fällor för att skrämma och stoppa dig. Det är väldigt svårt att börja tala utifrån en absolut tystnad eller i ett rum fullt av lögner och halvsanningar. Homofobi visar sig dessvärre inte bara i form av utåtriktad aggression eller tystnad; den är också till stor del internaliserad och förvandlas till en svåridentifierad självcensur. När jag till exempel skrev min första diktsamling ändrade jag genus på dikternas adressater och karaktärer, eftersom jag tänkte mig att de till sin kärna hade en ganska bred och universell tematik; varför skulle jag begränsa deras potentiella läsekrets? Jag undrar hur ofta heterosexuella författare ändrar genus på personliga pronomen i sina dikter för att göra dem mer tillgängliga för en större publik.

En annan envis idé som växte ur självcensuren var denna: ”Mina dikter är sann, god litteratur, inte någon betänklig metod för självterapi eller socialt arbete.”

Men varför skulle mina dikter inte behandla specifika och mycket konkreta aspekter av mänsklig erfarenhet, min erfarenhet, och ändå vara god, kvalitativ litteratur? Och även om de har terapeutiska och politiskt-sociala dimensioner, vad vore det för fel eller tvivelaktigt med det? Nu, när jag skrivit poesi mer eller mindre seriöst under sådär femton år, kan jag kan formulera sådana frågor.

Poesins magiska potential låter oss gradvis frammana ett rum som ännu inte existerar i den fysiska verkligheten, aldrig har existerat och kanske aldrig kommer att göra det. Samtidigt fungerar poesin som tillflykt, ett medel för förändring, en möjlighet att föreställa sig världen annorlunda.

***

Om min partner och jag vid något tillfälle kom överens om att gifta oss, skulle vi antagligen komma på något sätt att ordna det. Emellertid, det lettiska problemet framhävs i frasen ”komma på något sätt att ordna det” – som om vi tampades med ett pussel eller ett hinder i något ändlöst uthållighetstest. Det är fullkomligt utmattande. Nyligen hörde jag en intervju med en kvinna som flyttat till Bryssel med sin partner; när hon tillfrågades om huruvida hon kunde tänka sig att återvända till Lettland svarade hon att det inte var troligt. Även om båda kvinnorna inte betvivlade att de skulle kunna hantera saker och ting här, vill de bo i ett land som respekterar och inkluderar dem och inte, om europeisk lag så säger, accepterar dem med sammanbitna tänder. Jag förstår henne. Jag är väldigt trött på att dagligen konfronteras med en ström av symboliska och politiska budskap som implicerar att jag är mindre värd än andra människor i detta land, att min kärlek inte är viktig eller värd att fira, att mitt, queergemenskapens och andra marginaliserade gruppers välbefinnande inte tillhör beslutsfattandets prioriteringar och att det, därtill, ofta inte ens finns med på agendan.

Engelskan har ett mycket precist ord för vad populister och homofober i Lettland ägnar sig åt: gaslighting.

Om mindre än en månad fyller jag 32 år, och jag är trött på att höra att mina mänskliga rättigheter är ett känsligt ämne som bekymrar och generar människor. Engelskan har ett mycket precist ord för vad populister och homofober i Lettland ägnar sig åt: gaslighting, en typ av psykologisk manipulation som strävar efter att förvanska verkligheten, ofta genom att anta rollen som offer, även om inget tagits från eller gjorts mot dig, och genom att ingjuta rädsla och skuldkänslor hos andra.

Aktivisten och skribenten Johanna Hedva har i en intervju sagt att vi tillhör en minoritet och att vi aldrig kommer att besegra den patriarkaliska kapitalistmaskinen, men det är inte detsamma som att vårt arbete och våra ansträngningar är lönlösa; insikten om att du inte kan vinna förändrar helt enkelt din motståndsstrategi, din livshållning. Jag tänker i samma banor som Hedva. Jag utesluter sannerligen inte möjligheten till positiva politiska förändringar i Lettland, men jag tror inte att de är särskilt sannolika, och det är definitivt inte ”bara en fråga om tid och hårt arbete”. Vad jag skulle vilja säga till populister och homofober är detta: Jag är klar över vad ni gör och varför. Och det är min styrka. Att jag tycker om vad jag upplever och formar i detta språk, i min kropp och min sensibilitet.