Frånvarons drottning

inne i mitt tält, långt från deras pilar
de tände en eld, jag brann av min kyla
de bjöd upp sina älskare, min ensamhet band mig
de bytte takt, jag nöjde mig med eget rop
de roade sig, sjöng
lekte länge … länge
jag dansade en ändlös dans
min sång var min själ
min docka jag själv

deras glädje vidgades, min sorg förtärde mig
deras viskningar blev oväsen
jag fick ingen sömn
i dagningen glimrade mitt ljus
slocknade deras nöje

deras rädsla var en stigande hymn:
frånvarons drottning, vi skänker dig vår lycka
nynnar våra visor, förtror oss åt dig
närma dig vår ödslighet
sjung åter glädjens psalmer över älskarnas hjärtan
så att de lockar
plantera din lust ur din frestande själ i våra nätter
sprid dina sångers parfym i våra årstider
så att de grönskar

Du som känner

knackning på ett sprött fönster, följt av en ton
som skrapar på talets mur
morgonvarelsen vet mycket väl
hur man stjäl sömn skickligt som en katt
ett ljus, kanske rött
eller morgonträget
öppnar flickans ögon mittemellan dag och natt
en märklig tid att gäcka det innersta av sömnen
som dinglar i ordens ögonlock
ljuset lägger bara till vad som krävs

du som känner dig själv:
jag kallar på dig med en gnäggning i sprödhetens vingar
för att fullborda vår resa

du som känner mig:
tänd ljusen
åt en natt som längtar efter
doften av jord

du som känner honom:
slut själens rädsla i famnen
han står inte ut med morgonkylan på axlarna
dra filten hårdare omkring er
hölj honom, hölj honom
du ser en ängel
och en ring av ljus

natten
när vi fäster den lätt vid mytens vattenhjul
är sen
står den ut med att vi möts?
för att smaka lite av historiens dadel
dess visa från söder

du som känner oss:
barmhärtig är du
mot varje själ som klyver sin kärna
för att bli hel