Dɔjdu / Djurets tal
Tatyjaas Filippova är poet och fotograf från Sakha. I sitt arbete kombinerar hon text och fotografi genom en rytmisk struktur. Som queer och sakhisk kvinna återskapar hon i sin serie sig själv genom att avkolonisera sin upplevelse. Bosatt i Yakutsk.
*
Dɔjdu [1]
idag är det blåsigt
vi ligger och tittar på film, du och jag
jag håller skärmen nära ansiktet
för att upplösas helt i filmen,
du tillrättavisar mig mjukt.
och varje gång ord dyker upp på skärmen
översätter du dem åt mig.
vinden har tilltagit därute.
en lekfull virvelvind får dammet att yra:
en sådan som leder gäster till ens tröskel.[2]
jag vill ta en nypa luft
och kallar på hunden, vi går ut tillsammans.
mamma ringer och frågar vad jag gör.
»har Anja lagat bilen än?«
hon vill så gärna åka ut till sitt dɔjdu, tänker jag
och för mig, vad betyder dɔjdu för mig?
var finns mitt dɔjdu?
kanske ligger det någonstans på vägen mellan staden[3] och Curapcɯ?
(kanske tappade jag den där när jag var liten?)
eller någonstans mellan Qajaqsɯt och Diriŋ?
där (någonstans) står ett skevt gammalt staket,
och gräset är oslaget – för det finns ingen där
som hade kunnat slå det.
(förra sommaren bad moster Asia en granne.)
där sjunger gräshopporna som gömmer sig i gräset en sång ur min dröm om sommaren.
när jag sätter mig ner för att komma närmare dem hejdar sig några och ser på mig, som om de ville lägga mig på minnet.
om kråkorna slår sig ner i ett torrt träd blir det regn, brukade min ebe[4] säga.
men nu råder det torka i kråkornas dɔjdu,
och hur kråkorna än sitter i de torra träden och skriker
så kommer det inte att synas ett enda moln på himlen.
vår jord vill brytas sönder
och det är den på väg att göra
– för att permafrosten tinar
skogen är full av fallna träd.
en sommar nådde skogsbranden ända fram till vår by.
precis då vände vinden, och som tur var drog den förbi oss.
ingen pratar
om hettan varje sommar,
om bränderna som rasar varje sommar.
vinden skiftar efter egen vilja:
ibland är den stark,
ibland mojnar den,
då är det knappt att växterna rör sig,
det är som om de sov.
mamma jäktar på mig, hon vill åka och plocka röda vinbär så snart som möjligt.
innan jag öppnar porten stannar jag upp.
jag rör vid den tunga stören med fingertopparna,
rädd att få en sticka i fingret.
när jag hör mamma ropa på mig kavlar jag ner ärmarna på skjortan och börjar gå igen.
mitt sätt att plötsligt stanna upp ibland
får mig att likna en ungtjur
eller en förstaårskalv
min morfar bar öknamnet Boro:sku[5]
förmodligen för att han var så envis, fast vad vet jag.
med tanke på hans karaktär och yttre
var det ett passande öknamn.
eller väntade också han helt tiden på att någon
– hans storabröder eller lillabröder,
hans mor – skulle fråga varför
alla kallade honom för Ungtjuren?
när min ebe hade dött orkade han bara ett år till.
han gick bort väl förberedd, han hade renat sig.
när jag var liten jobbade han som eldare på förskolan.
kanske var han lite snål?
jag minns hur han alltid gick runt och släckte
efter oss därhemma – för att spara el.
för ett tag sedan skickade mamma ett fotografi på Oqono:s på whatsapp.
jag vet inte hur gammal han var när det togs.
han står tillsammans med föreståndaren för bysovjeten i Qajaqsɯt.
föreståndaren håller honom i handen, som vuxna gör.
inför fototillfället hade båda klätt upp sig i kostym.
Oqono:s kostym är mycket sliten, han ser ut som om han behöver att någon skyddade honom.
samtidigt är det som om det syns på grabben, i hans ansikte, att han är skrivare och har en bra handstil.
nu är detta fotografi som en mörknande silhuett av honom.
på mina föräldrars bröllop
kallade Oqono:s Arama:n för qartɯj[6] rakt i synen –
mamma blev ledsen och berättade det för pappa
lika förorättad kände jag mig länge
både å mina egna vägnar och mitt språks,
men nu, när jag försöker skriva på sacha,
känns det som om någonting förändras
och som om allt fortfarande skulle kunna falla på plats
när jag var liten brukade morfar och farfar ta med mig på hästkapplöpningstävlingar, var och en för sig.
båda var inbitna kortspelare.
båda lärde mig att spela vändåtta, var och en för sig.
eftersom båda ständigt läste
(minns du tidskriften ”Qotugu sulus”, [7] hur litet trycket var i den?)
älskar också jag att läsa.
Oqono:s hade en liten pall framför spisen,
jag minns hur han brukade sitta där och röka
med ansiktet vänt mot elden.
Aramaan älskade att sitta utomhus, i skuggan av huset.
i min fantasi sitter han fortfarande där med en skrynklig Belomorkanal-papyross i munnen,
i skuggan under hatten och ögonbrynen syns inte hans mjuka ögon.
att jag nu ger mig in i allt med sådan iver – det är på grund av dem.
för de två är trots allt mina rötter. mina dɔjdu.
jag går in igen med hunden.
”pizzan är levererad!” ropar du från köket.
pizzakartongen pryds av följande teckning:
några killar och tjejer äter pizza, omgivna av olika föremål hämtade från populärkulturen:
på väggen hänger en affisch från serien ”Friends”,
i bokhyllan står en Harry Potter-bok och en Darth Vader-figur.
och tillsammans med dem en coro:n.[8]
jag tror att det som jag skriver på sacha är precis likadant:
det är inte svartsjukt på någon, och det blir inte ledset på riktigt för någonting.
det kan plötsligt komma fram bakifrån och kyssa en på örat.
också det lever, alldeles mig förutan,
och har sitt helt egna öde.
Djurets tal
*
När du dykt ned i sömnens djup
tjänar det inget till
att försöka springa fram till dörren
barfota på det kalla golvet,
vill du vakna ska du söka den långa eggen.
*
Om du själv står och sjuder i egen mage,
sätt omedelbart vattnet på kokning,
kasta i köttet och salta soppan,
när du ätit dig mätt
kan du betrakta dig
som en sacha.
*
Om du får ont i magen
och huvudet vill sprängas
och alla dina outtalade ord
likt flugor stiger dig åt halsen
ska du inte försöka lägga band på dig.
Efteråt ska du prata med din mage,
med ditt djur som bor där inne i magen,
och klappa det och säga:
”Ha inte så bråttom, vännen min,
jag ska vänta på dig.”
Sen ska du se noga efter
vad som händer:
hur detta ditt djur
åter ska finna
alla dessa hårt prövade,
ledbrutna och itukluvna,
smutsiga, rufsiga och frusna,
i vattnet fallna och av lågorna uppslukade
små svarta människor till ord
och församla dem alla på nytt
och sörjande slicka dem med sin tunga
tills de är alldeles lugna.
*
Bland mina utdöda ord
ska ett enda vakna till liv igen
och sända ut sin stråle.
[1] Dɔjdu, ’land, hemland’
[2] Enligt folktron betyder detta en snar död för den gäst som förs till tröskeln av virvelvinden.
[3] Denna stad kallas vanligen för Jakutsk.
[4] Ebe, ’mormor/farmor’
[5] Boro:sku, ’ungtjur’
[6] Qartɯj betyder, har jag fått förklarat för mig, ’röd på grund av solen’, det vill säga ’ryss’.
[7] ’Nordstjärnan’.
[8] Coroon, traditionellt snidat dryckeskärl, avsett för kumɯs, fermenterad hästmjölk.