Egypten: Det fanatiska hjärtat
Läget i det kluvna Egypten är fullt av oklarheter – också för den som lever mitt i krisen, som författaren Somaya Ramadan: ”Hur ska man kunna agera i enlighet med sina egna ställningstaganden, när man inte vet vad man tar ställning för?”
Var skulle jag ha hittat alla citat jag behövde för att skriva den här artikeln, om inte på Wikipedia?
Snyggt uppställt på en och samma sida kunde jag utan omsvep läsa George Santayanas, Winston Churchills och Neil Postmans tankar om fanatism. Det var allt som krävdes för att kunna formulera det som tagit mig flera månader att få fram, omgiven av buller och larm och lögner och motlögner, det är fullkomligt omöjligt att bringa någon som helst ordning i det kaos som omger mig numera. Jag insåg att jag behövde ta reda på allt jag kunde om ordet fanatism. Den senaste tiden har jag tvingats ta min tillflykt till ordens grundläggande lexikala definition, eftersom mitt grepp om världen intressant nog samtidigt blivit alltmer trevande och förrädiskt enkelt.
Enligt Wikipedia förklarar Santayana fanatism som något som ”fördubblar ens hängivenhet när man förlorat målet ur sikte”. Winston Churchill menar att en fanatiker är en person som ”inte kan byta åsikt och som vägrar byta ämne”.
Jag får ännu bättre uppslag när Wikipedia citerar Neil Postman: ”Hemligheten bakom alla fanatiska idéer är att de är självbekräftande … (vissa idéer) är fanatiska, inte för att de är ’falska’, utan för att de uttrycks på ett sådant sätt som gör att de aldrig kan bevisas vara falska”.
Vad mer finns det att säga om fanatism, för den som vill visa en rättvis och sann bild av det nät av verkligheter vi i Egypten lever i? Frågan visar säkert min okunnighet, men också min eventuella blygsamhet inför de viktiga sakfrågorna. Det jag i alla fall vet med säkerhet är att politik och allt som hör till (rapporter, analyser, tv-debatter och bilder) inte är rätt väg att gå om man vill komma nära och börja förstå hur man ska nå ut till, undsätta eller förbättra situationen för folk. Alla folk. Jag tror att det var min desillusionerade politiska tro som fick mig att allt oftare plocka fram ordboken och revidera historien. Det är två mycket tidskrävande aktiviteter som inte garanterar minsta framgång i verkligheten, varken i något verkligt land eller under någon verklig tid. Det är nog därför skribenter är skribenter och poeter kallas drömmare. De får säga vad de vill och beskriva vad de kan med vissheten om att deras kungarike inte finns i den här världen. Därför kan de måla upp den modigaste, mest vilseledande eller idealistiska lösningen. Med andra ord, det jag säger här har inget att göra med det som händer på den plats vi kallar Egypten, utan allt att göra med min fullkomligt personliga bild av vad skribenter skulle kunna tillföra denna olyckliga plats i världen.
I min värld är skribenter en annorlunda skara, men en skara som håller ihop. Tillsammans försöker de säga sanningen och enbart sanningen. För det krävs både en god ordbok och perspektiv. Ibland får man låna perspektiven från historien. Historien är bra, eftersom den berättas för oss som just en historia. En historia är varken sann eller falsk. Den kan bara vara sig själv och inget mindre än helheten av sina delar.
Historien jag vill berätta handlar om en konstig plats. En tusen kilometer lång oas mitt i en oändlig öken. Ett avlångt land som tar sin början i Afrikas hjärta och sträcker sig hela vägen till Medelhavet. I öst ligger Röda havet och i norr ett övermått av vattendrag där deltat av gudfloden Nilen vecklar ut sig likt en papyrusblomma. Världens äldsta centralstat: Egypten. Här föddes jag. Jag vet. Egypten har alltid varit en del av de andra imperiernas historia, men verkar inte ha brytt sig om att ifrågasätta sin egen identitet. Frågan tycks helt enkelt inte ha varit intressant. Det här är Egypten. Alla känner till Egypten.
Sedan hände något mycket intressant. En ung man bestämde sig kring 1928 (ja, så sent) för att undervisa världen i det som han kallade Ostaziat al Alam. Med andra ord tänkte han tala om för världen vem som var den verklige herren, både kulturellt och generellt. Han avvek från den upplysta väg som trampats upp av Muhammad Abduh, en lärd religiös man som förespråkade en rationell, tolerant och förfinad tolkning av islam. Den unge mannen avfärdade trotsigt dessa idéer. Han placerade en pistol på den heliga Koranen och samlade unga ambitiösa män kring sig med vilka han bildade ett ”brödraskap” som kallade sig ”muslimer”. De skapade en motrörelse till den aristokrati som såg ner på dem.
Vid det här laget var Kairo fullt av välutbildade människor inom alla områden, samtidigt som landets äldsta universitet Al-Azhar började falla samman. Universitetet försökte klamra sig fast vid sin historia, den långa period då det var regionens enda verkliga lärosäte. Till Al-Azharuniversitetet välkomnades endast muslimer, inga kvinnor, och här undervisades endast religion. Man tog dock inte ställning för eller emot någon särskild åskådning eller lära. På universitetet hedrades traditioner – det var mycket traditionellt. De moderna, liberala och västinfluerade studenterna från det nygrundade universitetet i Kairo rynkade på näsan åt Al-Azharuniversitetet och de skolor som en gång i tiden hade lärt dem att läsa, skriva, ta ut satsdelar och memorera texter – skolorna som kort sagt hade bildat dem. Det var då nationens hjärta började värka. Om man läser böcker från den tiden är smärtan påtaglig. Men det egyptiska folket betraktade sig ännu inte så tudelat, de var ännu inte uppdelade mellan konservativa (muslimer) eller liberala (västinfluerade). Det gick många år då muslim inte betydde konservativ, och då inte heller liberal betydde västinfluerad. Sedan förändrades världen. Anledningarna är många och skilda: förlustkänslan efter Sexdagarskriget 1967, misslyckade och förhastade ekonomiskt drag i syfte att blidka Världsbanken, konsumtionshets och obefintlig produktion. De enda jobben fanns i miljöer där människornas livsstil var traditionell, med slöja och skägg, och där män och kvinnor levde åtskilda.
Så småningom delades människor automatiskt upp i två läger: de som bar slöja och de som bar västinfluerade kläder. De med skägg och bönebula i pannan tillhörde de trognas skara. De som saknade dessa attribut betraktades med misstänksamhet av de förra. Och i den andra gruppen ansågs de som bar västinfluerade kläder och tillät umgänge mellan män och kvinnor som liberala och framåtblickande. Det var positivt. Du kanske tvingas bära slöja. Du kanske har skägg för att det är trendigt. Du har kanske varken slöja eller skägg, men är ändå konservativ. Du kanske predikar renlevnad och åskådningar fjärran från västinfluerade idéer som personlig frihet. I slutändan är du ändå alltid det du ser ut att vara. Om du ser religiös ut tillhör du de trognas skara. Om du ser västinfluerad ut tillhör du de andra. Om du förespråkar demokrati förnekar du islam. Om du förespråkar ”islams lösning” (världsherravälde) är du ondskan själv. Kampen fortsätter. Hur ska man motarbeta hatet, ilskan och de många glåporden? Genom att kalla in armén? Avfyra missiler? Vad gör vi i dag? Gör vi mot andra som vi vill att andra ska göra mot oss? Vad betyder det? Det betyder att vi måste väcka världen med ett rop: Vakna! Ni har förstört världen med er girighet och era fraktioner, genom att sälja vapen, genom att stödja dem som är redo att döda åt er. Ni har delat upp världen i två delar, de som liknar er och de som inte gör det, och på grund av någon skev logik har ni bestämt er för att stödja de som inte liknar er eftersom ni är så goda och ärliga och därför vill stödja uppstickaren. Men den här uppstickaren är beväpnad med pistol och handgranat, och har huvudet fullt av fanatiska idéer. Han möter en annan uppstickare som har precis lika fanatiska idéer, men som saknar pistol och handgranat och är hungrig. Hur ska du nu kunna ta ifrån den ena uppstickaren hans vapen, som han använder för att skrämma både de som står på hans sida och de som inte gör det, och samtidigt få den andra uppstickaren att sluta stjäla, råna och mörda eftersom han är hungrig?
Låt oss återvända till citaten om mål som förlorats ur sikte och personer som inte kan byta åsikt och som vägrar byta ämne. Vi är redo att ställa oss den viktigaste av alla frågor: hur ska man kunna agera i enlighet med sina egna ställningstaganden, när man inte vet vad man tar ställning för? För att citera Amin Maalouf: svaret måste vara globalt och universellt, annars är det inget svar över huvud taget.
Det är nu ni måste agera, alla ni som lärt er läxan, som redan utkämpat era slag och vet bättre än att räcka en hjälpande hand. Den här gången vill vi inte ha några småbitar, inga utbyten, inga dåliga samveten, inga nya lärjungar, vi vill bara att ni helhjärtat och hängivet försöker kompensera för de skador som orsakats av ett sekel av girighet, respektlöshet, taskspeleri och allmänt egennyttigt, omoraliskt och oansvarigt förnekande av obestridliga faktum. Egypten är bara ett i raden av exempel. Afrika, Asien, resten av världen – förutom Europa och Nordamerika? Nej, även där. Nu måste vi skapa verkliga påtryckningar, och vem kan väl bättre göra det än de som har nyckeln till mänsklighetens heligaste mysterium: författarna.
