Fläta

flätan min far lindade
löste vanligtvis upp sig
så att en reva uppstod
i bilden av mig som duktig skolflicka
men som skydd mot de ofredanden
all världens flickflätor drabbas av
kompletterade den
mitt bröllopsfoto
med det påtvingade rosariet
snett nedkört över skallen
underligt nog var den omöjlig
att lossa
även när jag låg i graven
och väntade på
att du skulle fylla i alla papper
för bådas vår återuppståndelse
växte sig flätan längre och hamnade
hela tiden i vägen
jag tillåter mig inte den eviga sömnen
så varje gång jag vill skrika
att det inte går att sluta fred med tyranner
vare sig i sängen eller parlamentet
att sovjettiden var sovjetisk
att pojkar växer upp
men att jag aldrig börjat röka
omfamnar jag min far
och går för att binda en fläta

Ursprung

jag hamnade här ungefär vid solnedgången
när förstfödda barn inte längre skars fram
i sökandet efter en konung
och inte dränktes i hinkar på grund av sin ras
utan snart skulle matas med varm mjölk
av partimedlemmar som noggrant följde givet schema
jag minns inte planens förlopp
men är någorlunda säker på att jag upplevde
min första kulturchock när jag lades i kuvös
och ljudligt protesterade på ett obegripligt språk

imperiet jag fötts i sörjde sin ledare vid denna tid
man begravde honom aldrig så han fortsatte att stinka
och ett spädbarns smärta vägde alltför lätt
mot bakgrund av denna världstragedi
(senare förstod jag att det är så världar gör)
i likhet med alla barn befolkades mitt blod av vita och röda kroppar
vit blev jag av att gråta inte av mitt ursprung
den överväldigande majoriteten i mitt blod fick inte genklang hos mig
men fortsatte att ge syre som blev min enda föda
under mina två första dagar i livet

en ung belarusisk skönhet skänkte mig
liv i ett skede när det inte fanns något sex men
den helige ande förvisades
det var troligen utomjordingar som låg bakom min ankomst
när partimedlemmarnas schema saknade anvisning för en lycklig barndom
överlät de den till unga skönheter
som likt rekryter drillades i att blotta brösten på rätt sätt
och utan förebud samt ålades läsa osedliga mängder litteratur
om amningsteknik och förlossningsupplevelser

annan undermålig litteratur menar att ögonblicket innan
världen räddas är benen tätt slutna och täckta av blod
medan allt pekar mot att endast det andra villkoret är uppfyllt
därför finner så många det än idag rimligt att vanära
denna märkliga vana att sprida all världens kärlek
med särade ben
isbitarna som förlossningsläkarna i en storsint gest
slängde på min magnifika mage
var en skral bedövning men förändrade sinnelaget sakta
föll över axlarna likt den sortens korslagd flaggstång
de stridande använder vid vapenvila
när de längtar efter ett neutralt luftrum uppfyllt av blommande malkulor
och andra dofter av dödens förspel i ett avlägset dis lika blå
som min mors mjölk vilket avfärdades av vetenskapen vid den tiden


men nu är jag säker på att mjölk som rinner från brösten
blir blå när blodet inunder värms upp
förändringens vindar blåste redan upp men tiden
som kärleken tillbringar i exil
bryr sig inte om ifall det är i två timmar
förlossningsläkaren lämnar dig ensam på förlossningsbordet
efter att ha tagit din förstfödda möjligen för gott eller för två dagar i kuvös
tiden dras ut till dess ände eller två årtusenden
ingen av oss är oändlig och inte heller räknas det i kärlekens samlade mödor

det är därför som Gud befattar sig med småsaker även vid respektabel ålder
min barndom var hur som helst lycklig tack vare den klipska och bildade
belarusiska som valde till min far
en lokal abrenisk man med slaviskt påbrå och den trofastaste av själar
och min sällsamma själ växte med den
den lettiska gränstrakten och den belarusiska landsbygdens klara luft gjorde själen gott
den lärde sig älska på olika språk och att glädjas åt att dess tempel
härdats under befälhavarens vakande öga med morgonövningar och
självlärt finmotoriska färdigheter värdig en Montessori-diplomerad
känsla för material – trätankar, stridsflygplan och traktorer i trä
jag var en sann landsbygdsproletär med skrubbsår på knäna
endast min vinthundslika kropp och vitaktiga hy antydde
en avvikelse i mitt blods rotsystem
min ädla ryska hud är inte rustad för den baltiska solens kraft och alltjämt
hämnas den genom att förvandla mina gyllene lockar till matt lindrev

en kille i jeansjacka prydd med emblem som doftade utländsk aftershave
och frihet blev inte min första kärlek men jag gillade hans shorts sydda av Sovjetiska Lettlands flagga
med hammaren och skäran mitt på rumpan och rumpan var också fin men hotet om
att väl hemma få det hett om röven vägde tungt
tiderna förändras men det finns fortfarande åsnor som han så många smarta
och bildade belarusiska skönheter hotas få en spark i röven
i sina egna hem men min egen röv är på det torra

den stora majoriteten av mina blodkroppar håller inte med mig
men jag kan inte stänga av syret själv




Ziedonis ögonbryn

(Jag glömde penna, skrev med ögonbrynspennan. Måste lägga upp på Instagram)

Vi grävde rödbetor tillsammans.
Du var så arg över att sockerfabriken lagt ner,
att du lovade ge herrarna en beta.
Det är politik.

De små kaninerna hade rumsterat om i morotssängen.
Dragit upp dem, en efter en. Tvättat.
Ätit gott skrattat gott.
Så var barndomen!

Körsbärsträdet bjöds aldrig in.
En tid var trädgårdarna i trakten härjade av starar.
Sprätte, skränade och spillde. Släppte kärnorna på marken.
Trädet kände sig inte hemma, men fortsatte att blomma och ge bär.
Det är historia.

Höstens grisar bökade upp potatisåkern.
Grymtade och rotade glatt.
Hundarna störtade skällande fram för att rädda de goda knölarna.
Det var så roligt!

Dahliornas knölar grävde jag ensam upp,
gömde bland mina vackraste minnen.
Förvarade dem på en sval och mörk plats.
Inget ljus når dit in. Men inte heller frost.
Det är kärlek.

I Lindeparken växer träden med rötterna uppåt luften.
Det är fängslande. De är förbundna.

Det är de vi är.