Vi vet alla att stora delar av världen tidvis ligger i internationell medieskugga. Liksom att historien alltid fortsätter och händelser som kan ha avgörande betydelse på sikt hela tiden sker i tysthet.

Under en ganska lång tid har delar av Sydostasien legat i en sådan skugga för västliga i mediers intresse. Vi kan följa de politiska kriserna i Thailand, kanske för att det är det land i regionen som är av störst intresse för turister. Men den sorgliga utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i länder som Vietnam, Laos och Kambodja får vi endast sporadiskt belyst – om det över huvud taget sker. Det är på sätt och vis paradoxalt då samma länder för fyrtio-femtio år sedan stod i centrum för världspolitiken. Det gäller inte minst det Kambodja som länge hade omvärldens sympati men småningom alltmer tankspridda stöd då det gällde att försöka rekonstruera ett helt samhälle härjat av USA:s bombningar och sedan Röda Khmerernas terrorregim 1975–79 som lämnade mellan två och tre miljoner döda efter sig. Både förstörelsen av ett samhälles infrastruktur och terrorperiodens medvetna utrotande av akademiker och intellektuella lämnade frågan öppen om hur man rekonstruerar en hel offentlighet - och en hel litteratur.

Amnesty International har uppmärksammat hur den kambodjanska regimens behandling av oppositionella och människorättsaktivister hårdnar alltmer, med godtyckliga gripanden och skenrättegångar. Reportrar utan gränser placerar Kambodja på plats 132 i sitt pressfrihetsindex (av sammanlagt 180 länder) och uppmärksammar särskilt hur alla betydande medier helt kontrolleras av staten och hur journalistiska försök att granska korruption och miljöfarlig industri (som exploatering av skog) slås ned. Här, liksom i stora delar av världen utan fri press, spelar bloggar och Facebook en allt större roll – varför staten enligt RUG håller på att ta fram omfattande lagstiftning för att reglera och kontrollera internettrafiken.

Samtidigt finns det också en annan utveckling. Kambodja är ett ungt land där majoriteten är under trettio år gammal – en demografi som till viss del är en följd av sjuttiotalets folkmord. Det är också i hög grad de som i brist på en fri press vänder sig till digitala och sociala medier. Som Jens Rosbäck skriver i sin artikel bidrar försöken till att tysta och kontrollera den digitala offentligheten tvärtom till ökat motstånd – är sociala medier det enda sättet att få sig annat än propaganda till livs (och naturligtvis det också) är man förmodligen också beredd att försvara dem.

Uppbyggnaden av en litterär offentlighet pågår – och fick börja om från i princip ingenting under 1980- och 90-talet. Flera av texterna i detta nummer handlar just om hur viktig en fungerande litterär institution är för demokratin – det handlar inte bara om möjligheten att tänka och skriva fritt, utan även om att nå ut, och då kommer sådant som distribution, tekniska lösningar och läskunnighet in i bilden (eller för den delen belysning). Såväl Teri Yamada som Socheata Huot kommer in på dessa frågor – vad behövs för att meningsfull yttrande- och tryckfrihet ska kunna ta form över huvud taget? Och hos Huot är det som svensk läsare förstås kul att se vilken roll Pippi fortsätter att spela världen över som anarkistisk frihetssymbol. Kambodjakännaren David Chandler lyckas genom att analysera en svit avskaffade nationalsånger teckna en bild av Kambodjas 1900-talshistoria.

PEN/Opp har alltid velat fungera just så: öppna titthål och fönster in mot en värld dit ”vanliga” medier inte alltid når – och fönster mot världen för de skribenter som vill nå ut. Det är genom en mångfald av perspektiv man också kan förstå komplexiteten i ett samhälle och att det aldrig låter sig stoppas ned i en enda ask. Och i texterna om och från Kambodja blir vi också påminda om hur kampen för yttrandefrihet i olika delar av världen alltid hänger ihop, även om den tar sig olika uttryck. Det är samma frihet.