Yttrandefrihet är den mest grundläggande mänskliga rättigheten. En livlig debatt förekommer dock om nödvändigheten att begränsa vissa typer av yttrande–och pressfrihet. Kärnan i debatten utgörs av en fundamental fråga: i vilken utsträckning kan ett demokratiskt samhälle tolerera yttrandefrihet? Det gäller i synnerhet rätten till uttalanden som gjuter olja på elden, det vill säga det som brukar kallas hatpropaganda. Den här debatten har fortfarande en ständig aktualitet i mitt hemland Rwanda.

Rwandas historia är skamfläckad av decennier av politiskt våld med etniska förtecken, där media tagit rollen som megafon för spridandet av hat. I Rwanda finns flera exempel på medier som spritt hatspråk, som till exempel den ökända dagstidningen ”Kangura”. Redan i början av 1990-talet startade tidningen en anti-tutsikampanj där de publicerade hutuernas tio budord, vilka bland annat fastställde att hutuer som gift sig med tutsier – eller gjorde affärer med tutsier – skulle betraktas som förrädare.

Senare framträdde också RTLM (”Radio Television Libre de Mille Collines”) på mediescenen, ett bolag som brukade sända program under tiden för folkmorden och regelbundet uppmanade sin publik att ”skrida till verket” – en förskönande omskrivning för att man skulle döda tutsier.

Sedan det regerande partiet Rwandiska patriotiska fronten (förkortat FPR: ”Front patriotique rwandais”) kom till makten i kölvattnet av 1994 års folkmord på tutsier, har de positionerat sig som "landets befriare". De har pådyvlat rwandier ett narrativ om befrielse från våldet under folkmordstiden och inbördeskriget, men även om befrielse från ett politiskt arv präglat av hat, misstroende och etniska konflikter. Efter detta antog regimen lagen som skulle möjliggöra en nationell enighet och motverka hatpropaganda, den lag som brukar kallas lagen mot folkmordsideologin. Den här lagstiftningen var nödvändig med tanke på situationen i Rwanda efter folkmorden – men lagen har samtidigt medfört att all offentlig diskussion som handlat om etnicitet förbjudits.

Regeringen har rättfärdigat sin stränga kontroll över det offentliga samtalet genom att dels att betona medias roll i mobiliseringen av etniskt motiverat våld under folkmorden, och dels påtala vikten av nationell enighet. Dock är lagen brett formulerad. De vaga formuleringarna i lagtexten om folkmordsideologi ger ingen tydlighet eller förutsägbarhet om vilket beteende som är förbjudet. Trots ett flertal rättelser och ändringar har lagen förblivit vag. Den klargör inte för allmänheten vilket uppförande som är förbjudet och brottsligt. Ett specifikt exempel är den tredje paragrafen i lagen, vilken definierar folkmordsideologi:

Med folkmordsideologi skall avses en medveten, offentligt utförd handling, vare sig den är i muntlig, skriftlig eller inspelad form – eller i någon annan form – som gör gällande att en person karakteriseras baserat på etnicitet, religion, nationell tillhörighet eller ras, i syfte att stödja folkmord eller förespråka förövande av folkmord.

Det är uppenbart att denna lagtext inte fastställer huruvida journalister borde åtalas för rapportering av fall som rör påstådd folkmordsideologi.

Ett annat exempel på de vaga formuleringarna är användningen av terminologi så som våld mot en överlevande från folkmorden.
Detta ger utan tvekan utrymme för en vid tolkning av lagen.

Så är detta en lagstiftning mot hatpropaganda eller ett verktyg för att kväsa oppositionen?

Denna brett definierade lag mot folkmordsideologi har bidragit till att skapa ett klimat av självcensur av rädsla för statens förtryck och dess användning av tvångsmedel. Det är bekymmersamt eftersom den nuvarande lagstiftningen förhindrar varje ansats till offentlig debatt om nationella frågor på grund av dess svepande formuleringar, vilka tillåter och uppmuntrar åtal motiverade av olika tolkningar snarare än av en objektiv analys av fakta eller uttalandens direkta betydelse.

På lång sikt har den rwandiska regeringen med den här lagstiftningen inte bara framgångsrikt lyckats rensa bort offentlig opposition eller kritik – den har dessutom haft en negativ effekt på mångfalden i informationslandskapet eftersom lagen begränsar journalisters möjlighet att informera medborgare i samhällsfrågor. Den har skapat en försiktighetskultur under hotet att bli anklagad på felaktiga grunder.

I dagens Rwanda har lagstiftningen om folkmordsideologi förlorat sin primära funktion, vilken var att förhindra ett missbruk av yttrandefriheten såsom hatpropaganda och offentlig uppvigling till våld. Den har nu blivit ett politiskt verktyg för att sätta munkavle på meningsmotståndare och slå ner på politisk opposition. Under det senaste decenniet har regimen använt lagstiftningen till att hårdnackat motarbeta uttryckande av åsikter som inte passar in i det officiella narrativet. Politiska meningsmotståndare åtalas med den falska förevändningen att de bryter mot lagen mot folkmordsidelogi¹ om de kritiserar myndigheternas politik, och vissa journalister har till och med dömts till långa fängelsestraff för att de har rapporterat om känsliga frågor. Hela tiden används samma mönster av att ständigt trakassera, skrämma och upplösa den politiska oppositionen och organisationerna som representerar civilsamhället.

Dessutom gör den breda tolkningsmöjligheten av lagen att staten kan säkra sin maktposition genom att tysta sina kritiker.

Så vad bör vi göra? Folkmordsideologi förblir en känslig fråga i Rwanda, i synnerhet med tanke på att det använts som ett verktyg för regeringen att förtrycka sina politiska meningsmotståndare och tysta offentlig kritik. Den här ”vinnaren får allt”-dynamiken passar in i Rwandas politik tiden efter folkmorden, där det regerande partiet Rwandiska patriotiska fronten håller staten i ett fast grepp. De har centraliserat makten inom partiets inre cirkel i såväl ekonomiska som politiska frågor. Medlemmar av civilsamhället, människorättsaktivister och journalister kritiseras regelbundet i de regeringstrogna medierna för att de påtalar de strukturella bristerna i lagstiftningen om folkmordsideologi, den lag som egentligen var avsedd att förhindra hatpropaganda och inte att kriminalisera kritik.

Det är viktigt att Rwandas regering snarast reformerar lagen om folkmordsideologi genom att tydliggöra vad som är lagligt och vad som är olagligt. Lagen behöver uppgraderas och anpassas till internationell standard för mänskliga rättigheter.

För att undvika att lagen missbrukas och utnyttjas felaktigt är det av största vikt att man gör skillnad mellan å ena sidan verkliga fall av hatpropaganda och folkmordsideologi och å andra sidan befogad press–och yttrandefrihet. Däremot kommer ändringar av lagtext och regeringens politiska vilja att genomföra reformer inte att vara tillräckligt för att råda bot på den hämmande effekt som den tidigare lagstiftningen haft. Vi kommer att behöva återetablera förtroendet och tilltron till nationens rättssystem. Det kommer också att krävas en förnyad granskning av de fall där personer är dömda efter lagen om folkmordsideologi, detta som ett bevis på regeringens goda vilja och avsikt att verka för yttrandefrihet.