På grund av sin rika antisemitiska tradition förfogar det politiska språket över en ofattbar mängd skymford, schabloner, tillmälen, liknelser och konspirationsteorier. Av det skälet är det inte förvånande att det finns en så omfattande vokabulär av föraktfulla uttryck mot HBTQI-personer.

I boken Ja till Europa, men tillsammans med våra döda rekonstruerar den nyligen bortgångna idéhistorikern Maria Janion de föreställningar om juden som förekom i den nationalistiskt reaktionära pressen mellan de två världskrigen, för att sedan låta dem genomgå en analys. De konstruerade stereotyperna, som av författaren kallas för fantasifoster, skapar en imaginär bild av ett mellanting mellan ett monster och en insekt, någonting (inte någon…) ondsint och hotfullt. Och detta hot är riktat mot polskheten i all dess symboliska särprägel.

Samtidigt skriver Janion i Do Europy tak, ale razem z naszymi umarłymi (Ja till Europa, men tillsammans med våra döda) att ”den av högern skapade språkliga bilden av juden var negativ på ett alldeles särskilt sätt – juden var varken ’sämre’ eller ’rolig’, utan farlig och aggressiv”^[1]. Därför väckte juden inte bara avsky, utan också rädsla.

Enligt antropologen Joanna Tokarska-Bakir var klimatet av antisemitiskt hat under mellankrigstiden (1918–1939) sådant att »en pogrom hela tiden sågs som en möjlighet«. Den möjligheten kom också att vid flera tillfällen utnyttjas av den polska majoriteten. Trots Förintelsen, det vill säga den etniska rensningen som under moderniteten drabbat sex miljoner invånare i de europeiska länderna, har varken föreställningarna om juden eller det exkluderande språket dött ut. Det sista lever gott och väl och fantasifostren ger sig emellanåt till känna i olika sammanhang. I dagens Polen förekommer juden fortfarande som en del av språkliga uttryck som till exempel ”den judiska lobbyn” eller som grundstomme till neologismer som t.ex. ”zażydzone” (”judesmittat”). Ordet ”jude” används också i sig som en förolämpning.

Vi ska här inte försöka fastställa hur denna myt har uppkommit, men om vi betraktar homofobi som en ständigt närvarande och integrerad del av majoritetssamhällets kulturmönster, på samma vis som antisemitismen, kan vi notera att det exkluderande språket gentemot HBTQI-personer vilar på starkt antisemitisk grund. I den polska offentliga diskursen är språket gentemot HBTQI-personer förvillande likt det antisemitiska språket – det använder sig av liknande stilmedel, åberopar liknande konstruktioner och introducerar snarlika praktiker och upptrappningshot. Den språkliga bilden av HBTQI-personer baseras, för att parafrasera titeln på ett av kapitlen i Maria Janions Ja till Europa…, i hög grad på schabloner som vi känner igen från de antijudiska fantasifoster som är utmärkande för den polska kulturen. Exakt samma metoder som idag tillämpas mot HBTQI-personer tillämpades mot judarna före Förintelsen, och sedan mot överlevande. I högerns ögon är de icke-heterosexuella en enhetlig ”massa” som ”styrs och finansieras utifrån”.
De kan också vara – här används kristen terminologi – en ”farsot”, och deras övergripande syfte är ”polskhetens förödelse”, genom vanhelgandet av dess fundamentala symboler, så som exempelvis korset eller familjen.
Svaret på ”bögpesten” eller ”regnbågsfarsoten” är enligt ”polskhetens försvarare” – än så länge som en programförklaring – rumslig åtskillnad (så kallade ”LGBT-fria zoner”^[2] som i Polen är en juridiskt implementerad programförklaring på läns- och stadsförvaltningsnivå. En karta över dessa zoner kan man se här: https://atlasnienawisci.pl/ social isolering (förslag om demonstrationsförbud eller förbud mot innehav av offentliga poster för HBTQI-personer), ökat våld på städernas gator som föranleds av homofoba fördomar, och i slutändan utrotning, något vi blir varse om genom orden ”Gasa bögarna” – ett av de mest spridda pogromropen som används mot HBTQI-personer i Polen. Det sista är en regelrätt förening av homofobi och antisemitismens ”slutgiltiga lösning”.

Sjukdom och pest
När den kände resenären, rasisten och homofoben Wojciech Cejrowski signerade sin bok under ”Den goda smakens festival” i Poznań, 2009, kom representanter från aktivistgruppen Kampanj mot homofobi fram för att få en dedikation. Cejrowski nöjde sig inte med att vägra signera boken, utan tog inte heller emot en present i form av en Teletubbie-maskot, vilket han förklarade med att ”den skulle kunna vara HIV-smittad”^[3].

I det offentliga samtalet nämns inte längre HIV som ett "straff" för "homosexualitet"; andra mer uppfinningsrika förtal används istället. Elva år har gått sedan 2019 och tack vare icke-statliga organisationer och olika informella grupper som är verksamma inom området jämställdhet och antidiskriminering har onekligen gjorts betydande framsteg. Detta sagt, LGBTQI -personer måste fortfarande utstå frekventa kränkningar i Polen av typen "Gå och få medicinsk hjälp".

Omprogrammeringsterapi, uppmuntran till sexuell återhållsamhet och olika slags exorcismer utgör bara några av flera metoder som den polska majoritetskulturen rekommenderar HBTQI-personer (allt som oftast genom sina nära och kära, det vill säga ”den polska familjen”).

Förbudet mot äktenskap men också mot samlevnad mellan judiska tyskar och icke-judiska tyskar i Nazityskland på 1930-talet, samt tvångskastrering av ”individer av blandras” för att hejda ”förgiftandet” av tyskt blod med judiskt blod, utgör bara några få av otaliga inspirationskällor för dagens extremhöger. Där anser man att HBTQI-personer skulle kunna bli precis som den ”friska” majoriteten om de bara avhöll sig från sina ”sjukliga böjelser”.

Allt detta trots att vi nyligen kunde fira 30-årsdagen av strykandet av homosexualitet från Världshälsoorganisationens lista över sjukdomar.^[4]

Nya spiktunnor
Under den senaste presidentkampanjen räckte det inte med att den sittande presidenten, Andrzej Duda, fråntog HBTQI-personer all mänsklighet då han hävdade att ”de inte är människor, utan bara en ideologi”. Han gick dessutom ett steg längre när han föreslog att det ”i den polska författningen uttryckligen borde finnas en skrivning om att adoption är uteslutet för personer som lever i samkönade förhållanden”^[5], vilket han motiverade med omsorg om barnets bästa. Barnet, här betraktat som någonting heligt och som en förlängning av ”den polska familjen”, kräver tydligen särskild omsorg, för att skyddas från ett hopfantiserat hot. Det bör nämnas att sådana adoptioner redan innan var förbjudna enligt polsk lag.

Den påhittade omsorgen om barnets bästa, eller mer konkret om den åttaårige Henryk Błaszczyk sommaren 1946 i Kielce, var den direkta orsaken till den blodigaste pogromen i Polen efter andra världskriget.

Det räckte att pojken som hade rymt hemifrån ljög att han hade kidnappats av judar för att den ständigt levande myten om kidnappning av barn för att åderlåta dem på blod – en förment oumbärlig ingrediens för att tillverka matza, det judiska osyrade brödet – skulle frammanas. Det mest skrämmande är att Henryk Błaszczyk bara ett ögonblick innan de fysiska övergreppen mot judarna i Kielce tog fart hade erkänt att han hittat på historien om kidnappningen. Det hejdade inte mobben som dödade närmare 40 judar och judinnor, däribland en gravid kvinna och ett judiskt spädbarn. I sådana situationer ser man tydligt att omsorgen om barnets bästa inte är något annat än en förevändning att bruka våld mot ett påhittat hot.

Skåpbilarna som kallas ”homofobusy” (homofobussar) åker idag runt i Warszawa och Poznań och serverar oss, förutom de skriftliga texterna på bilarna, texter som ropas ut i megafon. De reproducerar, upprepar och i förlängningen befäster likställandet av HBTQI-personer med pedofili, och sexualundervisning med sexualisering av barn.

Detta likställande börjar likna den mytomspunna ”spiktunnan” som skulle användas till att ”åderlåta kristna barn på blod för att kunna användas till matza”. Trots ständiga förnekanden om dess existens och försäkringar om att inget blod behövs vid tillverkningen av matza har den medeltida, antisemitiska vandringssägnen vid upprepade tillfällen varit den tändande gnistan till pogromer i Polen på 1900-talet – detta efter Förintelsen.

Ärekränkning
Den 6 maj 2019 knackade sex poliser på hos den socialt engagerade aktivisten Elżbieta Podleśna i syfte att genomsöka lägenheten och beslagta datorer och externa, elektroniska minnen. Podleśna hade nämligen anklagats för förolämpning av religiösa känslor och vanhelgande av religiösa symboler. Detta genom ett grafiskt ingrepp i en bild av Heliga Guds moder med Jesusbarnet, där färgvalörerna på glorian kring båda gestalterna förändrats – från gyllene till regnbågsfärgad. Podleśna anklagades även för att ha klistrat upp bilderna runt kyrkan i Płock, vars juldekorationer – den så kallade ”Heliga graven” – lät antyda att HBTQI-personer var skyldiga till Jesus död. Händelsen fick en sådan genklang i medierna att landets mest framstående individer kände sig förpliktigade att ha en egen, naturligtvis negativ, åsikt. Efter Podleśnas överklagan beslutade rätten att gripandet varit ”ogrundat men lagligt”.

Gripandet av Margot, aktivisten knuten till gruppen ”Stoppa strunt”, samt anhållan om två månaders häktning före hens rättegång, visade sig också vara ”ogrundat men lagligt”. Margot, som fick tillbringa tre veckor i häkte anklagades dels för förolämpning av religiösa känslor, och dels för skadegörelse (åverkan på en skåpbil). Åklagarsidan har sedan tiden för gripandet vägrat lämna en rättslig förklaring till varför det var nödvändigt att placera aktivisten i förvar. Vid en jämförelse av olika brott som skett på sistone kan vi konstatera att Grzegorz S. från Bartoszyce dömdes till två månader i häkte för i onyktert tillstånd ha svingat sin kniv och hotat att döda sin fru och dotter, och att en 29-åring från Szczecin som brutalt misshandlat en utlänning på gatan, samt stulit en telefon och pengar ur hans plånbok, fått samma straff. Häktning i två månader är exakt den straffsats som Margot tilldömdes för att ha hängt upp en regnbågsflagga på en Jesusstaty utanför en av Warszawas kyrkor och för att ha stoppat en skåpbil med homofoba slagord, vilket hon såg som sin medborgerliga plikt.

Dagen efter att regnbågsflaggor hängts på flera Jesusstatyer tände den polske premiärministern Mateusz Morawiecki ett ljus vid en Jesusstaty och kallade aktionen som utförts av ”Stoppa strunt” ”barbarisk”. Premiärministern har inte bara underlåtit att fördöma homofobi, han medverkar därtill aktivt till att introducera homofobi i den offentliga diskursen. Det inbillade vanhelgandet av religiösa symboler som förment utförts av en annan minoritetsgrupp känner vi väl till från det förflutna. Då förekom de i form av anklagelser om vanhelgande av nattvardsbrödet vars rötter går tillbaka till sägnen om det förmenta ritualmordet, och om förolämpning av religiösa känslor när det påstods att judarna betett sig olämpligt under en procession på Kristi lekamens högtid, genom att bland annat hänga tvätt på tork.

De nya rättfärdiga och villkorat stöd
I Ganz Anderes Juden som häxa och häxa som jude…^[6] säger Joanna Tokarska-Bakir:

”…det är omöjligt att lura språket. Det är ett kollektivt subjekt som är svårt att hålla uppsikt över. Om förändringarna av medvetandet är ytliga, baserade på fromma förhoppningar, kommer språket att snabbt förråda talaren”.

Tidigare ordföranden för Radio Nowy Świat, Piotr Jedliński, reagerade på att han blev tillrättavisad för att ha använt manligt genus gentemot den anhållna aktivisten Margot, och menade att det var ett angrepp på hans frihet: ”Varför vill de tvinga sin världsåskådning på mig och få mig att referera till någon som jag uppfattar som en man med ett kvinnligt pronomen? Det som sker är en massiv attack som jag inte kommer att kapitulera för. Det ni sysslar med har ingenting att göra med frihet”. Filosofiprofessorn och den kände publicisten Jan Hartman tar Jedliński i försvar. I den centerliberala veckotidningen Polityka, en av landets viktigaste, opinionsbildande publikationer, tar han upp frågan om gränserna för ”politisk korrekthet”^[7]. Såväl Hartman som Jedliński utför ett slags magiskt trick, allmänt känt under namnet ”att göra svart till vitt”.

Efter att ha inlett sina uttalanden med en kritik av det statliga våldet mot HBTQI-personer avslutar de med att påstå att de samtidigt är talarsubjekt och sina yttrandens största offer, och att man borde beklaga deras öde. Hartman kallar kritiken mot sin egen kritik för ”heterofobi”.

I sin krönika i nätutgåvan av polska ”Newsweek” påstår chefredaktören Tomasz Lis följande:

”…självklart finns det ingen symmetri mellan kränkningen av mänskliga rättigheter eller bedrivandet av hetsjakt mot homosexuella kretsar och en olycklig happening som säkerligen inte kommer att gagna de ringaktade grupperna, utan på sin höjd förvärra deras situation. Däremot har vi att göra med en symmetri av respektlöshet mot den andra sidan.”^[8]

När han kritiserar upphängningen av flaggor på Jesusstatyerna ger Lis uttryck för åsikten att detta bara kan förvärra situationen för HBTQI-personer. Utifrån sin privilegierade ställning blottlägger han även en symmetri av respektlöshet. Det är följaktligen en intressant situation ur den synvinkeln att redaktören å ena sidan öppet kritiserar den statliga hetsjakten, men å andra sidan kritiserar den utstötta gruppens strategi, genom att ta på sig rollen som skiljedomare, eller på sin höjd som en passiv betraktare av händelserna.

Är det således berättigat att påstå att dagens situation påminner om den från 1930-talet och att hetsjakten mot HBTQI-personer reproducerar antisemitiska praktiker? Ja, det anser jag. När jag följer den mediala, politiska och offentliga diskursen kan jag inte bara finna många likheter, utan också analogier, vilket inte betyder att ”vi lever på 1930-talet” eller att ”homofobin är den nya antisemitismen”. Men likheten mellan de språkliga praktikerna är oroväckande. Underlåtenheten att göra upp med den polska antisemitismen har resulterat i en ytterst enkel omdirigering av hela den färdigpaketerade och undertryckta arsenalen av fantasifoster mot en annan utstött grupp. Idag är vi HBTQI-personer den gruppen.

_______________________

Tack till Sylwia Chutnik, Natalia Sarata och Natalia Aleksiun för noggrann läsning, synpunkter och kommentarer.

Ö.a.

Heliga Guds moder med Jesusbarnet – den berömda, svarta Mariabilden i klostret Jasna Góra i Częstochowa som anses vara undergörande. Här rör det sig naturligtvis om en reproduktion.

Spiktunna – enligt en vandringssägen kastade judarna kristna barn i en tunna med spikar för att sedan rulla den och på så vis tömma barnen på blod som skulle användas i tillverkningen av matza.

Bänkgettot – ett område i föreläsningssalarna på Warszawauniversitetet som var avsett för judiska studenter, avskilt från de andra studenterna.