Eros som aktivist
Översättarens uppgift är att bistå kärleken mellan originalet och dess skugga, säger Gayatri Spivak. Poeten och översättaren Helena Boberg (1974) diskuterar i denna essä den litterära översättningens roll i vår samtid. Förutom att översätta från danska till svenska har Boberg varit en del av det feministiska projektet Shaerat som under de senaste tio åren har involverat poeter från Sverige och Mellanöstern där fokus har legat på workshops för översättning och nätverkande mellan kvinnliga poeter. Flera resor till olika länder i Mellanöstern har ägt rum i skuggan av den arabiska våren. Boberg har översatt poeter från Iran, Irak, Bahrain, Saudiarabien, Algeriet, Libanon och Jordanien.
Helena Boberg är bosatt i Stockholm. Hennes diktsamling "Sinnesvåld" som publicerades i USA 2020 med titeln "Sense Violence", översatt av Johannes Göransson, var en av finalisterna för PEN America Literary Awards 2021.
”Att överlämna sig i översättningsakten är mer erotiskt än etiskt” skriver den postkoloniala tänkaren Gayatri Chakravorty Spivak i sin essä ”The Politics of Translation”. Jag tänker mig att ”erotiskt” kan tolkas bortom erotiken, för att sträcka sig till att handla om eros och det speciella begär som språk och litteratur kan frigöra hos en poet och översättare. Spivak skriver: ”Översättarens uppgift är att bistå kärleken mellan originalet och dess skugga, en kärlek som ändå tillåter ett visst mått av slitage, håller översättarens agens i schack och lägger band på hennes inre krav från en inbillad eller faktisk publik.”
Fler gånger än en har jag översatt poesi från språk jag inte förstår, vars skriftspråk jag inte ens kan uttyda. Det har i de allra flesta fall handlat om möten och utbyten inom det hela tiden utvidgade och allt fler inkluderande nätverket av poeter i Sverige och Mellanöstern, Shaerat.
Det har varit performativa översättningar som skett i mötet med författaren, genom ett tredje språk, engelska, för att försöka rekonstruera dikten på målspråket, som har varit svenska inom just våra samarbeten i Shaerat. Dessa möten har inneburit enormt värdefulla utbyten av poesi och poetiker, erfarenheter av att vara verksam som poet i de samhällen och kontexter där vi verkar, erfarenheter av att vara skrivande personer, erfarenheter av patriarkatets tekniker och strategier att på olika sätt tysta eller förminska kvinnor och icke normativa identiteter, erfarenheter av att vara feminina subjekt i världen, på vilket sätt än den ”femininiteten” tar sig uttryck, den får förstås som en grundläggande gemensam erfarenhet av att vara underordnad de verkligt universella subjekten ”män”. För den sakens skull har vi ”kvinnor” inte samma perspektiv, poetik eller skriver samma slags poesi.
Vi har levt tillsammans, diskuterat och arbetat, rest, delat måltider, tillsammans skapat nya gemensamma erfarenheter och referenser. Vi har tillsammans lagt många månader av obetald arbetstid för att detta ska ske och ge resultat. Vi har med olika insats och på olika sätt tagit risker för att dessa möten ska äga rum, översättningar bli till och föras vidare till nya läsare och åhörare, med nya bokstäver och i nya sammanhang. Skuggor animerade av eros.
Även Spivak problematiserar ”kvinnan” och hänvisar till densamma som en subjektskategori präglad av social inskription, vilken särbehandlar och i sin tur påverkar språket (vilket förstås anstryker det franska, komparativa litterära begreppet écriture feminine). Hon problematiserar även den ”kulturella” översättningspraktiken, där poesi från Asien/Sydamerika/Afrika översätts till och förs in i europeiska språk i Väst, eftersom det föreligger en kolonialistisk hierarki däremellan.
Det är en intressant fråga som går att ta sig an på olika sätt. För naturligtvis lever vi under sinsemellan olika villkor och vi har exempelvis ekonomiskt (genom bistånd t. ex.) och rent militärt sett en ojämlik historia som är blodigt närvarande genom Sveriges vapenpolitik, tack vare vilken svensktillverkade vapen både lagligt och via den svarta marknaden cirkulerar i olika i konflikter i regionen Mellanöstern än idag. Diplomatiskt sett står Sverige för övrigt närmare regionens gamla kolonialherrar och USA än de flesta styren där, om inte min världsbild skevar.
Att översätta poesi, en genre och verksamhet som inte betalar sig, måste ha andra drivkrafter än att kolonisera en annan kultur, hur än det intresset tar sig uttryck. Det skulle exempelvis kunna vara att föreställa sig att man agerar av godhet gentemot den slarvigt kallade ”tredje världen”, för att idka välgörenhet eller för att avtäcka och upplysa svenska läsare om vad som i fallet med Shaerat skulle kunna vara Orientens Dolda Hemligheter.
Är detta skäl att lägga ned pennan och inte vilja ta sig det tolkningsföreträde som översättning ändå innebär, då dessa maktförhållanden präglar oss och våra språk på sätt som är svåra att omedelbart redogöra för? Är det egoistiskt att som västerlänning från ett välfärdsland vilja gå in i dessa översättningspraktiker och så att säga hämta någonting från ”de andras” poesi.
Den koreansk-amerikanska poeten och översättaren Don Mee Choi behandlar ojämlikheterna mellan USA och Sydkorea och mellan engelskan och koreanskan, som är de språk hon översätter mellan, i sin essä ”Translation is a Mode= Translation is an Anti-neocolonial Mode”. Hon menar att översättningen just med anledning av ländernas gemensamma koloniala historia, är en avkoloniserande akt. Kanske är det en långsökt jämförelse i och med att Sverige och jag står i en helt annan historisk och personlig relation till de länder och språk jag översätter från inom Shaerat, än vad som är fallet med Choi och dominansrelationen USA/Sydkorea, men jag tänker ändå att hennes exempel kan vara en spegel, om än med immig yta.
Jag tänker att subjektet spelar roll. Hon som har skrivit dikten och hon som översätter. Att tillsammans agera för att sprida det skrivna ordet, tillsammans påverka vilken poesi som finns, hur den ser ut och vilka skrivande subjekt som får ta plats med sin konst, avgöra vilka som får träffas och utbyta erfarenheter, diskutera poesi, liv och politik med varandra. Publicera sin poesi på egna villkor. Ge oss själva en agens som inte är självklar i denna värld, där många av oss som arbetar eller skapar konst med det skrivna ordet tar stora risker. I en rad av de länder poeterna jag har arbetat med kommer ifrån, saknas mötesfrihet och myndigheter såväl som mer informella sammanslutningar styr över vilka som har rätt att träffas och över vilka gemensamma intressen eller ämnen, vem som har rätt att föra ut sina ord och hur.
Vem vill för övrigt låta eugenikens logik styra över litteraturen och poesin? De skulle självdö om de inte innehöll element från olika subjekt, språk, erfarenheter, grammatiker, alfabet, tankegods, samhällsklasser, genus, sexuell orientering, etnicitet, funktionalitet, religion, livsåskådning, politik och poetik. Förutom att något annat än en uppblandad litteratur och poesi redan är otänkbar och skrattretande, det är inte möjligt att vrida tillbaka klockan till ett falskt ”ursprungstillstånd”.
För egen del har jag privilegiet att kunna röra mig och uttrycka mig ganska fritt, men glasväggar och glastak existerar även i den välfärdslandskontext jag verkar i. Än idag finns bred konsensus om vad den högre stående och universella, existentiella litteraturen (inte) ska innehålla och denna konsensus är besynnerligt nog väldigt genus- sexualitets- etnicitets- och klasskodad, för att nämna fyra större och visserligen grovhuggna kategorier, på ett sätt som inte verkar ha förändrats nämnvärt på mycket länge.
När jag översätter på vanligt sätt, d.v.s. direkt från källspråket vilket i mitt fall oftast är poesi på danska, gör jag också ett medvetet urval. En av de danska poeterna jag har översatt, Shadi Angelina Bazeghi, är i sin tur själv översättare (av bland annat den persiska poeten Forough Farrokhzad), och har skrivit att översättning skapar ”en förflyttning och utvidgning av tid och rum, när man etablerar förbindelsen. Det uppstår nya möjligheter, nya perspektiv och horisonter och framför allt: en gemensam kropp. I och med den gemensamma kroppen blir det möjligt att sträcka sig, att sätta sig över sitt ego, sig själv och sina rigida föreställningar.”
Översättning kan vara en aktivistisk verksamhet, eller innehålla sådana moment i något skede av processen. ”Översättarens uppgift är att bistå kärleken mellan originalet och dess skugga” skriver Spivak, men jag menar att det ändå gärna får samspela med politiska och etiska ställningstaganden. För min del är det en fråga om kurage och att erkänna de som inte är exakt som jag eller som utmanar normer och begränsande ideal. Att tillfälligt utgöra en gemensam kropp och att levandegöra skuggor.
