Det är en vacker sommardag, man tar sin lilla dotter i handen och går iväg till skolan och man hör fåglarna sjunga på vägen längs den smala trottoaren och känner tacksamhet över att leva och hoppas att dagen ska bli full av glädje som så många andra dagar man lagt bakom sig.

I just en sådan stund kände jag denna glädje där jag gick med min dotters hand i min och hittade på roliga historier om naturen för henne. I vår fantasi låtsades vi att vi förvandlades till små sparvar som sjungande flög omkring bland fåglarna högt uppe bland grenarna i en stor ek. Från vårt hus till skolan följer vi tre smala trädkantade trottoarer, och vi måste korsa flera små gator och promenaden tar oss ungefär en kvart.

Ibland blir det svårt för oss att ta oss förbi andra människor på den smala trottoaren. Ibland blockeras vägen för oss av unga mammor med tvillingbarnvagnar och gråtande småbarn. Men i dag har vi tur – vi möter en mamma och hennes lilla dotter som jag har känt i många år. Hennes dotter och min är klasskamrater och vi träffas ofta på lekplatsen eller på våra flickors aktiviteter utanför skolan. Hon heter Lucie. Hon är fransyska, från Nice, och hon flyttade till London för några år sedan.

När vi närmade oss Lucie den morgonen talade hon ganska högt i sin mobiltelefon, och jag såg en äldre kvinna på mobilens skärm. Jag gissade att hon talade med sin mamma i Nice. Trots att vi för det mesta hälsar på varandra när vi möts tvekade jag den här gången med att säga hej för att inte störa hennes samtal. Men samtidigt oroade jag mig för att jag kanske skulle verka ovänlig om jag gick förbi henne utan att hälsa. Så jag sa ”God morgon”, fast lågt, och hon svarade på samma sätt med ett vänligt leende i ansiktet. Hon avbröt sig i samtalet och sa: ”Förlåt, jag talar med min mamma. Hon fyller åttio år i dag.” ”Oj!” sa jag. ”Då är det en väldigt speciell dag för din familj. Skicka våra varmaste födelsedagshälsningar till din mamma. Vad lycklig du är som kan tala med din mamma i ett videosamtal. Jag känner mig avundsjuk!” Jag log mot henne och vi gick förbi henne och fortsatte gatan fram.

Vi hade bara gått ett hundratal meter när vi kom till en gatuövergång och tålmodigt måste vänta på en lucka i den strida morgontrafiken. Sedan såg jag att Lucie hade hunnit ifatt och stod bredvid oss vid trottoarkanten. ”Jag är ledsen att jag inte kunde prata med dig tidigare, jag talade med min mamma. Men du sa något som jag inte uppfattade riktigt.” Så fort hon hade sagt dessa ord blev det en lucka i trafiken och med våra flickor i handen tittade vi åt båda håll och skyndade över gatan.

”Hörde jag fel, eller sa du verkligen att jag kunde känna mig lycklig över att jag kan ringa till mina föräldrar? Jag vet inte riktigt vad du menade. Det lät som om du inte kan ringa till dina föräldrar. Är det för dyrt?”

Jag kände mig frustrerad av hennes frågor – jag behövde hitta ett enkelt sätt att förklara varför jag inte kunde ringa till mina föräldrar för en kvinna som vuxit upp i den europeiska demokratins mjuka famn. Jag var säker på att hon inte skulle ha så stor förståelse för begrepp som ”socialism med kinesiska särdrag”, ”etnisk splittring” och ”krig mot terror” som nu dominerar livet i mitt hemland Östturkestan, även känt som Uiguriska autonoma regionen Xinjiang i Kina.

”Nej, Lucie, det är inte så enkelt. När jag ringer till mina föräldrar är det ofta billigare än dina samtal till Frankrike. Men jag har inte kunnat tala med mina föräldrar på flera månader, trots att min far är sjuk, och jag slutade ringa till mina andra släktingar och vänner för flera år sedan. Det är nämligen så här. För några månader sedan ringde jag till min mor, och när hon svarade bad hon mig att inte ringa till henne mer, åtminstone inte på ett tag, för varje gång jag ringde till henne från London kom en grupp poliser hem till henne en timme senare. Poliserna sa åt henne att inte besvara hennes sons samtal. De sa att det var en order från polisregionens ledning att ingen fick ta emot samtal från utlandet. Poliserna sa åt min mor att om hon inte lydde förbudet så skulle hon bli straffad.”

Lucie såg förvirrad ut. Jag kände mig besvärad, men nu när jag hade börjat berätta kände jag mig tvungen att fortsätta. ”Du har kanske svårt att tro på det jag just har berättat för dig”, sa jag, ”och du undrar kanske hur något sådant är möjligt i vår moderna tid. Men det är bara en droppe i havet av alla problem som tynger det uiguriska folket. De här problemen började när vi blev en så kallad ”etnisk minoritet” i Folkrepubliken Kina. Vi kan på många sätt liknas vid Tibet. Vi lever under ett kolonialt styre. Jag föddes och växte upp i det landet innan jag kom till Storbritannien som politisk flykting …” Där slutade jag, rädd för att jag hade sagt för mycket och tråkat ut Lucie med min långa historia.

”Förlåt mig, Lucie, nu har jag pratat alldeles för länge”, sa jag och kände mig lite osäker.

”Inte alls”, sa hon. ”Det låter hemskt. Tack för att du ville dela dina bekymmer med mig.” Då hade vi redan kommit fram till skolgrinden. ”Ha det så bra i dag!” sa hon med värme i rösten och gick in genom grinden till lekplatsen med sin sittvagn. Jag fortsatte till min dotters klassrum. När jag hade släppt in henne i klassrummet lämnade jag skolgården.

På vägen hem kände jag mig plötsligt väldigt trött. Mina fötter hade trampat den här trottoaren från mitt hem till skolan och från skolan till mitt hem oräkneliga gånger under de senaste sex åren. Under dessa år hade det hänt så mycket i mitt liv. Jag brottades ständigt med konflikten mellan mitt nya liv i London och det jag hade lämnat bakom mig. Under de senaste veckorna, i synnerhet efter att min fars sjukdom förvärrats, hade det sista telefonsamtalet jag haft med mina föräldrar ekat i mitt huvud.

”Hallå! Salaam aleikum! Hur mår du, mamma? Är allt bra med dig? Hur är det med pappa, kan han gå nu? Hur står det till med grannarna?”

Min mor har varit med om mycket under sina 76 år. Som tonåring upplevde hon svälten under kriget till stöd för Nordkorea mot den amerikanska imperialismen. Hon har sett många andra revolutioner och kampanjer – ”Det stora språnget” i slutet av 1950-talet när vi skulle försöka överträffa det kapitalistiska Englands stålproduktion, och Maos stora kulturrevolution på 1960-talet. Något av det bästa som hände min mor var att hon fick lära sig läsa och kunde ta en gymnasieexamen. Jag föddes mitt under kulturrevolutionen. Några år senare fick jag en bror som var död vid födelsen. När jag blev äldre fick jag veta att han dog för att min mor inte fick den medicin och den mat hon behövde. Så jag växte upp som ensamt barn utan syskon. Nu på ålderns höst håller mammas minne på att bli sämre. Hon berättade en gång att hon under folkkommunens tid råkade ut för en svår olycka med en mulåsnekärra. Hon var ute på kommunens odlingar och stack ner porträtt av ordförande Mao runt kanten på fältet. En militärjeep kom körande i hög fart på vägen bredvid fältet och drog upp ett stort dammoln efter sig. Mulåsnan blev skrämd och kärran välte ner i diket. Hon hamnade under kärran och fick en fraktur på ryggraden. Hon fick inte någon riktig behandling den gången och långt senare, i början på 1990-talet, blev hennes ryggproblem mycket värre och hon kunde inte gå. Efter att ha lånat pengar på banken genomgick hon flera operationer, och nu lever hon med ett tio centimeter långt stålrör som stöd i ryggen.

Jag hörde hennes röst i luren med ett starkt surrande ljud och eko i bakgrunden. ”Vi mår bra, min son. Oroa dig inte för din pappa. Han äter bra men ligger till sängs sedan en liten tid tillbaka. Han kan inte gå, men jag ger honom hans medicin … Min käre son, det här blir nog väldigt svårt för dig att höra. Om jag inte säger det här till dig så kommer vi att få problem, men om jag gör det vet jag att du kommer att bli väldigt ledsen, men jag måste göra det. Kan du vara snäll och sluta ringa till oss ett tag? För under de senaste veckorna har två eller tre poliser kommit hem till oss inom en timme efter att du har ringt. Först frågar de om innehållet i vårt samtal och sedan säger de att jag måste sluta tala med dig. Nu säger de att jag inte får besvara dina samtal alls. Det är mer än två år sedan poliserna sa åt mig att rapportera till dem varje gång jag fick ett telefonsamtal från dig. Jag har informerat polisen om dina telefonsamtal, men nu verkar det som det inte räcker längre. Min käre son, under de många år som gått sedan du for härifrån har jag lärt mig många nyttiga läxor. Nu måste jag lära mig att finna mig i den här situationen. Varje plats på jorden har skänkts oss av Gud. Den plats som du bor på nu är också en skänk av Gud. Jag är lycklig för din skull. Du är trygg där och du har underbara barn och en familj. Om jag vet att du lever i lugn och trygghet med din familj så behöver jag inte oroa mig för dig. Gud välsigne dig …” Min mors röst dog långsamt bort i luren och jag kunde bara höra ljudet av hennes snyftningar och tunga andhämtning. Efter några ”tut … tut … tut”-signaler förstod jag att min mamma hade lagt på luren. Det var en lördag bara en vecka före avslutningen på ramadan 2017.

Jag väntade en lång och orolig vecka efter det samtalet. Följande lördag ringde jag hem till mina föräldrar, men fick inget svar. Då försökte jag på mammas mobil, men med samma resultat – inget svar. Jag hörde en sång ur en kinesisk opera som spelade en liten stund i hennes mobil, sedan dog signalen långsamt bort. Det var alldeles tydligt – min mor lydde order och hade medvetet lämnat mitt telefonsamtal obesvarat.

Jag kom till den stora staden London när jag var nästan trettio år gammal. Den gången var jag en ambitiös ung man full av optimism och hopp för framtiden. Jag ville försvara och kämpa för det uiguriska folkets rättigheter. Jag väntade mig att situationen för uigurerna skulle förbättras, men år efter år såg jag bara hur allting försämrades för mitt folk. Vad kunde jag göra för att förbättra deras situation. Ingenting. Och nu hade jag blivit så maktlös att jag inte ens kunde försvara min rätt att tala med mina föräldrar, och visste inte ens om de levde eller var döda.

Vid middagen den kvällen berättade min äldsta dotter om något som hänt i skolan den dagen. Hon hade just börjat i högstadiet det året. ”Pappa, jag har en rolig sak att berätta för dig”, sa hon. ”Vi har fått en ny lärare i geografi. Och han bad oss allihop att berätta vilket land våra föräldrar kom ifrån från början, och beskriva naturen och klimatet där. Jag blev lite nervös när min tur närmade sig. Jag tänkte att om jag sa att min pappa kommer från Östturkestan och min lärare kanske aldrig hade hört tala om det så skulle jag bli generad inför mina klasskamrater. Men jag visste att jag inte kunde säga att min pappa kommer från Kina. Så när det blev min tur berättade jag för klassen att min pappa kommer från Östturkestan och att det är ett land som inte har någon självständighet. Jag berättade att det ligger norr om Tibet, öster om Kazachstan och Kirgiztan och i nordvästra Kina. Att det har berg och öknar och att det är sju gånger större än Storbritannien.” Hon fortsatte: ”Och jag hade sån tur! Vår lärare skakade hand med mig och sa: ’Jag har aldrig träffat någon från Östturkestan förut. Jag är mycket glad över att få träffa dig!’ Så nu behöver jag inte oroa mig när jag ska berätta för mina kamrater var min pappa kommer från.”

Jag sa: ”Min kloka flicka, din pappa är stolt över dig. Du vet att din pappa inte kan leva utan sitt förflutna. Det är hans identitet, det är hans allt. Östturkestan är ett ockuperat land som tillhör din pappa, och hans barn och barnbarn.” Jag kunde inte dölja min rörelse när jag sa de sista orden och jag kramade min dotter hårt.