Varför griper de kinesiska myndigheterna hundratals författare, poeter, musiker, artister, kända idrottsmän och andra kulturpersonligheter, bland de inhemska folken i Xinjiang (Östturkestan) i västra Kina? Uigurer, kazaker och andra minoriteter har försvunnit utan att anhöriga får information om varför. Ingen förklaring ges. De flesta har försvunnit utan att anhöriga får information om varför. Ingen förklaring ges. Många har långa karriärer bakom sig, och har tidigare verkat under kinesiskt styre utan problem.

Bland de ”försvunna” finns den kvinnliga poeten Chimengul Awut, vars bok Väg utan återvändo vann ett nationellt pris i Kina 2008 – hon arbetade vid ett statligt förlag; den kvinnliga romanförfattaren Halide Israyil, redaktör vid den statliga Xinjiang Daily; poeten Adil Tuniyaz, reporter vid statliga Folkets Radio i Xinjiang, berömd bl.a. för böckerna Frågor till ett äpple, och Manifesto för den universella poesin; och Perhat Tursun, född 1969 och berömd sedan genombrottet 1998 med diktsamlingen Ett hundra kärleksdikter. Poeten, kritikern och översättaren Abduqadir Jalaleddin, professor vid Xinjiangs lärarhögskola, fördes bort i en svart huva i januari 2018. Ytterligare en diktare är Ablet Abdurishit Berqi, som delvis finns översatt.

Uyghur Human Rights Project har dokumenterat 435 inhemska författare, poeter, artister och andra intellektuella som ”försvunnit” eller dömts. Listan är mycket lång men sannolikt bara toppen på ett isberg.

Många har dött i fångenskap. Den berömde poeten Nurmuhemmet Tohti, 70 år gammal och diabetiker, uppges ha dött i ett fångläger våren 2019, efter ett halvår bakom galler.

Andra uppges ha dömts till fängelse. Den 80-årige poeten Haji Mirzahid Kerimi sägs ha fått fem böcker svartlistade och sedan dömts till 11 års fängelse för det tal han höll vid en prisceremoni för sina egna böcker. Yalqun Rozi, uigurisk litteraturkritiker och skolboksförläggare, vars bokförlag stängdes ned när hela redaktionen arresterades 2016, ska ha dömts till 15 år för ”uppvigling”. Tashpolat Tiyip, internationellt känd geograf och expert på ökenklimat, som fram till gripandet var rektor för Xinjiang University och hedersdoktor i Paris, skall ha dömts till döden på oklara grunder.

Många artister är också ”försvunna”: Sanubar Tursun, den internationellt mest berömda uiguriska trubaduren i traditionell stil, skulle ha framträtt februari 2019 på Rennesfestivalen i Frankrike, men försvann i december 2018. Uppgifter cirkulerar nu om att Sanubar Tursun har setts i livet. Hennes situation är oklar. Andra som varit försvunna har ibland "släppts" och hållits i ett slags husarrest, eller arresterats igen. En del har dömts till långa fängelsestraff med hemliga procedurer. Ett litet antal har visats upp på kinesisk TV, då för att användas som regimens verktyg, för att försöka tysta släktingar utomlands. Det senaste exemplet är bokförläggaren Iminjan Seydin, vars dotter Samira Amin i exil drivit en kampanj för sin far — som plötsligt i veckan visades upp i kinesiska statliga media, med rakat huvud och ett scriptat uttalande riktat mot henne. På samma sätt har tvångsuttalanden från släktingar som är kvar i Xinjiang ibland använts som vapen mot flyktingar som lyckats ta sig utomlands, t.ex. mot Sayragul Sauytbay, kazakiskt ögonvittne från lägren, som lyckades fly och nu har fått en fristad i Sverige.

Likaså popsångaren Ablajan, vars musikvideo Dear Teacher från 2016 manade uiguriska skolbarn att stolt se framtiden an. För en inblick i hans sofistikerade musik och kärlek till sitt språk och kultur, se även musikvideon Ana Yurt-Ablajan vs. All Stars, en lovsång till hemlandet framförd av en ny generation stolta artister. All sådan produktion har nu stängts ned.

De gripna kulturpersonligheterna finns nu, tillsammans med cirka 1.8 miljoner ”vanliga” människor, i det gigantiska fånglägersystem som myndigheterna byggt upp i Xinjiang sedan 2017. Hela kampanjen drivs av en ny partichef, Chen Quanguo, som organiserade om Tibet till en total polisstat, och flyttades till Xinjiang 2016.

”Xinjiang” kunde redan tidigare beskrivas som en neokolonial situation – den kinesiska termen är ”Det nya gränslandet”. Det invaderades i olika omgångar av de gamla imperierna, men har inte styrts direkt från Kina förrän på 1950talet. Nu lever miljoner kinesiska kolonister under ett slags apartheidsystem, ofta (men inte alltid) med en framodlad blandning av förakt och skräck för den hårt diskriminerade ursprungsbefolkningen.

De nya koncentrationslägren i Xinjiang är en del av en ”slutlösning” på det kinesiska ”problemet” med Xinjiangs inhemska folk. De gripna är inte brottslingar, och har ingen som helst koppling till de terrorister som under de senaste decennierna begick en serie våldsdåd i Kina. Vad som skett är i stället att den kinesiska regimen har tagit terroristdåden som förevändning för en massiv kollektiv bestraffning av oskyldiga människor – hela folk. Och slutmålet är nu uppenbart att radera ut dessa folk som sådana.

Lägren skulle först vara hemliga, men avslöjades genom de många vittnesmålen från ögonvittnen och flyktingar, och eftersom utländska observatörer kunde dokumentera dem genom analyser av satellitbilder, och kinesiska statliga dokument. (På enstaka satellitbilder kan man till och med se rader av fångar i uniformer med olika färger, vilket antagligen reflekterar hur de behandlas).

Hösten 2018 bytte regimen fot, och erkände lägrens existens, men påstod att det handlar om omskolning, inte straffläger. Regimen har sedan lagt enorma resurser på att försöka övertyga världen om detta. Man bjuder in utländska journalister till Potemkin-kulisser, låtsas-läger med utvalda yngre fångar som valts ut för att bevisa påståendena att det handlar om vilseledda ungdomar som annars kunde blivit extremister, som nu får en ny karriär. Statliga TV-bolaget CGTN, en spjutspets i propagandamaskineriet med obegränsade resurser, har just gjort en ny omgång sådana program. De lurar många, trots att lögnerna klappar ihop så fort riktiga journalister får chansen att ställa frågor. (Man kan samtidigt undra om det etiska med att intervjua människor som riskerar grymma repressalier om de trots allt skulle säga sanningen).

Men – vilket slags ”omskolning” skulle behövas för alla poeter, författare, musiker och akademiker? Otaliga släktingar i exil har också ställt den frågan till den kinesiska regimen, på sociala medier. Men det kommer inga svar från regimen. Den kommunicerar inte, bara dikterar.

Notera att det inte handlar om några motståndsmän som kämpat mot den kinesiska regimen. Nej, det rör sig om intellektuella som verkat öppet inom det kinesiska systemet, människor som talar kinesiska och ofta haft ansvarspositioner i samhället, medlemmar av de officiella författarförbunden, publicister inom systemet, rektorer för statliga universitet, och så vidare, ofta till och med medlemmar i det allenarådande kommunistpartiet!

Det verkliga svaret på frågan är fruktansvärt: De inhemska folken och deras kulturer är måltavlor för en brett upplagd destruktiv kampanj i statens regi. De intellektuella sveps med just för att de representerar stoltheten över att vara uigur eller kazak – och förhoppningen att deras existens som folk fortfarande ska respekteras: att kunna publicera på uiguriska, att ha konserter med uigurisk musik, att upprätthålla ett människovärde genom sitt folks identitet.

Men alla dessa kulturpersonligheter kriminaliseras nu av regimen, av samma orsak som de hyllas av sitt eget folk: för att de är de som folk är mest stolta över. Ofta har de också i det förflutna framgångsrikt blomstrat under det kinesiska styret, men nu anklagar regimens dem på ett groteskt Orwellska sätt för att ”ha två ansikten” – det vill säga visar mindre än total lojalitet mot Partiet, som nu beslutat att utradera deras kulturer.

Vi vet från alla vittnesmål inifrån lägren att det handlar om en ”konvertering”: Fångarna tvingas avsäga sig sitt eget språk, sin religion, och sin kultur så att deras etniska identitet ersätts med en kinesisk. De tvingas bekänna och fördöma sig själva, för sina ”fel”, som att ”bekänna” att man varit muslim, att man inte ”älskat Kina” och så vidare. Alla tvingas repetera ledaren Xi Jinpings ord hela dagarna, och sjunga lovsånger till hans Parti. De som säger fel eller inte klarar att rabbla fram flosklerna på kinesiska misshandlas eller får svälta – eller man skickas till ett okänt öde, kanske fysisk eliminering, på de hemliga fångtransporter som nu rullar till andra delar av Kina.

Proceduren har starka likheter med den hjärntvätt som till exempel de svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin genomgick inför tvångbekännelserna på kinesisk TV. Genom vittnen som Dahlin och Guis bokhandlarkollega Lam Wing-kee, som utsattes för samma procedur, vet vi i detalj hur kinesisk polis och ”media” hotar och tvingar sina offer till underkastelse, för att producera dessa mea culpa.

Två viktiga skillnader: Först och främst, uigurerna och de andra angrips för sin etniska identitet, det vill säga detta är en rasistisk masskampanj – ett folkmord, som syftar till att avskaffa dessa folk som sådana. Den andra skillnaden är att de otaliga fångarna i lägren i Xinjiang inte paraderas på TV en och en med sina tvångsbekännelser, så som med svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin. Bekännandet är i stället daglig, traumatisk utnötningsrutin, som angriper deras själ.

Ett märkligt undantag gjordes i februari 2019, när rykten cirkulerat om att den berömde poeten Abdurehim Heyit redan skulle ha dött i lägren. Heyit är känd till och med i Turkiet, och de kinesiska myndigheterna lanserade snabbt en video med den fångne poeten, som på 20 sekunder fick säga att han var under arrest, och dagens datum (10 februari).

Den kinesiska propagandamaskinen kunde inte förutse hur fel denna taktik skulle slå: De trodde de skulle ta udden av kritiken, men möttes istället av en ny #MeTooUyghur-kampanj från tusentals uighurer och kazakher i exil som nu kräver av Kina att de visar upp bevis på att deras föräldrar, bröder och systrar, osv. ännu lever: En desperat kampanj för att uppmärksamma världen på vad som nu sker.

Men samtidigt rullar den kinesiska statens kampanj obehindrat vidare. Marschordern uppifrån lyder "Visa inte minsta tvekan” — samtidigt som brutaliteten belönas och våldsspiralen blir allt svårare att stoppa. Det handlar om att skrämma och tvinga miljontals människor till att avsvära sig sin identitet, sin självkänsla, sin värdighet.

Alla aspekter av inhemsk kultur attackeras. De inhemska språken (uiguriska, kazakiska m fl, som talas av totalt kring 12 miljoner människor), får inte längre användas i skolorna. Tvåspråkiga skyltar, i enlighet med kinesisk lag om respekt för etniska minoriteter, målas nu över. Det ska nu bara vara kinesiska, trots att regionen fortfarande officiellt heter Xinjiang Uyghur Autonomous Region, och trots att Kinas grundlag inte skrivits om ännu, för att passa med den nya ideologin, om "Ein Volk, Ein Reich."

Det handlar heller inte om religion, även om alla religioner i Kina nu också blivit måltavla. Bulldozarna rullar på: begravningsplatser förstörs; urgamla moskéer och vallfärdsorter stängs och rivs, och ingen vågar säga något. Den inhemska befolkningen får hembesök av kinesiska kadrer, som inte bara letar efter ”misstänkta” som ska skickas till lägren medan deras barn skickas till kinesiska barnhem, utan också för att genomtvinga en kinesering till och med av deras heminredning: Allt uiguriskt ska rivas och kinesiseras, till och med sådana traditioner som det uppvärmda golvet (s k supa) man sover på vintertid. Man ska fira kinesiskt nyår istället, med kinesiska banderoller, man ska äta griskött och dricka alkohol, annars är man suspekt, och skickas till tvångskonvertering. Allas telefoner kontrolleras och spåras oavbrutet, alla tappas på blod och DNA, allas ansikten registreras, och så vidare: I denna kanske mest drakoniska high-tech polisstat i som historien skådat, finns det ingenstans att gömma sig,

Alltsammans är en rättsvidrig masskriminalisering, en brutal tvångskonvertering av hela nationer. Är det folkmord? Svar ja. Visserligen har vi hittills inga bevis för systematiskt massdödande, men vi bör notera att mer kända folkmorden i världskrigets Europa började på samma sätt, med att eliminera minoriteternas språk och språkrör från det offentliga rummet. Massdödandet kom först senare.

Burma har nu hamnat i internationell domstol och beordrats upphöra med förföljandet av rohingyerna, fastän folkmordet där inte heller handlat om gaskamrar, utan huvudsakligen bestått i att man drivit bort det oönskade folket från sitt territorium, i levande skick (även om den burmesiska armén dödat dem som inte velat lämna sina hem, och bränt deras byar).

I Kina drivs de oönskade folken inte bort, istället stryps deras röst, och de fängslas och tvångskonverteras så att de inte längre skall kunna finnas till – detta är också folkmord, och motsvarar redan alla de fem delmomenten av Genevekonventionens definition (Artikel II, a-e). Den kinesiska regimen borde också ställas inför rätta, och liksom Burma beordras upphöra med sin kampanj.

Mer läsning (inkl. alla aspekter av denna artikel):

China's 're-education' / concentration camps in Xinjiang / East Turkestan, and the wider campaign of forced assimilation targeting Uyghurs, Kazakhs, etc. – Bibliography of select news reports & academic works. Compiled and updated by Magnus Fiskesjö. https://uhrp.org/featured-articles/chinas-re-education-concentration-camps-xinjiang

------

Magnus Fiskesjö är före detta kulturattaché vid Sveriges ambassad i Peking, före detta chef för Östasiatiska museet, Stockholm. Undervisar i dag vid Cornell University, USA.