Herr Mahmoud Ahmadinejad, överhuvud för den tionde islamiska republikens regering!

Dagen efter valdagen 2009, när du tillkännagavs som vinnare, gav vi oss av till inrikesministeriet. Vi passerade smala bakgator som var fyllda av vettskrämda människor och sorlandet av deras röster. Gatorna var avspärrade och inga bilar fick passera. Några motorcyklister åkte fram och tillbaka. De skrek rakt ut i luften och viftade med iranska och libanesiska Hizbollahs flaggor. En av dem vände sig mot mig och vrålade: ”Din slyna!”

Det var där hopplösheten helt plötsligt infann sig. Under långa dagar delade vi våra andetag med män och kvinnor, gamla och unga och tillryggalade mil över stadens heta asfalt för att kämpa mot denna hopplöshet. Men din seger blev inledningen till en höst som övergick i en kall vinter.

Att offra unga liv för att du skulle vinna var inte det enda pris som den iranska regimen betalade för dig. Under denna höst som har varat i fyra år har miljoner iranier tvingats stå ut med hotet om utländsk militär intervention, ekonomiska påtryckningar och psykologisk otrygghet. Miljontals iranier har tillfångatagits på grund av din äventyrliga politik, oöverlagda beslut och fåfänga. Under tiden har stora grupper av politiska aktivister, journalister och vanliga medborgare i sökandet efter trygghet eller i strävan efter ett värdigare liv fått lämna Iran och blivit rotlösa. I de länder där de hamnade hade du redan sett till att Irans namn blivit vanärat och de fick nu bygga sina liv på den tomma plats där landets heder ligger begravd.

Dina dagar som president var dagar av kris. Dagar av oberäkneliga prisändringar. Dagar då landets valuta och nationella resurser tappade i värde. Fabriker lades ned och den inhemska produktionen förlamades. De medborgerliga rättsaktivisterna isolerades samtidigt som studenter och arbetare förtrycktes. Det var dagar då lögn regerade och svek spreds. Dagar då tillit och förtroende tappade mark. I stället blomstrade vidskepelsen och hyckleriet.

Jag, en medborgare som under dina åtta år på presidentposten, har lidit av en tilltagande hopplöshet och det allt sämre sociala och politiska livet, anser dig inte vara den ende skyldige. I mina ögon är det faktum att du, genom mygel och fusk, tillskansat dig makten över nationens öde, inte heller ett ovanligt fenomen i den sociala atmosfär som råder i Iran. Kanske om våra sinnen inte var genomsyrade av tyranni, om frihetens och mänskliga rättigheters värde inte var oss så avlägsna, skulle vårt land inte rymma så många motsättningar och kontraster. Och de extrema minoritetsgrupperna skulle inte få samma möjligheter att utöva den makt och förtryck som de gör över den passiva majoriteten.

Kanske växte du helt naturligt fram ur ett frö som vi själva har sått?

Om vi ser det ur den synvinkeln, var du kanske ändå en välsignelse för vårt land, trots all den bitterhet och det elände som du orsakat? Att så många varje dag under fyra år lyckats streta emot diktaturens ondska, utan vare sig något stöd eller några större resurser till sitt förfogande, är ändå rätt imponerande. Dessa år fick oss att inse hur mycket vi själva var fångna i begränsande tankebanor, hur långt vår tolerans mot nya idéer och livsmönster sträckte sig, i vilken grad vi värnade om mänskliga rättigheter och var vi drog frihetens gränser i överenskommelse med andra.

Det är beklagansvärt att nedräkningen av dina dagar på presidentposten inte leder till slutet för tyranniets styre.