1982 blev det obligatoriskt för alla minoriteter att studera kinesiska. 1980 inrättades kinesiska språkkurser i städerna och från det tredje året på grundskolan till slutet av gymnasiet var eleverna ålagda att lära sig 2 500 tecken och 3 500 ord samt behärska kinesisk grammatik. Kinesiska lärare som undervisar minoritetselever måste också känna till minoritetsfolkens språk. En ny lag antogs mellan 1985 och 1987, som föreskriver främjande av det kinesiska språket i alla skolor i landsbygdsområden och pastorala områden.

2002 bytte Xinjiang University ut nästan alla läroböcker, mot böcker på kinesiska, vilket gjorde universitetets utbildning tvåspråkig.

2004 beslutade regeringen att tvåspråkig utbildning skulle vara ett krav i alla grundskolor och gymnasier, som ett led i Kinas socialistiska marknadsekonomi. Efter detta beslutades även att anpassa lärarna till tvåspråkig undervisning, det vill säga att höja deras kinesiska språknivå kraftigt, och om nödvändigt ersätta dem med kinesisktalande eller Minkaohan-lärare om de fortfarande inte kunde anpassa sig.

2004 slogs femtio Han-skolor samman med Uiguriska-skolor. Från och med 2005 har sådana hanteringsmetoder implementerats i skolor i städerna Urumchi, Chöchek och Ili.

Sedan 2006 har tvåspråkig utbildning införts redan från förskola i sju jordbruksområden. Barnens familjer och lärare gynnades av ett separat bidrag från regeringen för att utbilda sina barn på detta sätt. Implementeringen av tvåspråkig utbildning, från förskola till grundskola, har ökat stadigt under åren. Under 2011 fanns tvåspråkig utbildning i 50 procent av städerna, 30 procent av landsbygden, 20 procent av de pastorala områdena och 10 procent av de bergsområdena. Sedan 2017 har frekvensen för kinesiska språkanvändning före uiguriska språk ökat snabbt, och restriktionerna för uiguriska språk kan ses i såväl utbildning som den sociala miljön.

I stora städer som Urumchi, skrivs skyltar på två språk, men det uiguriska skrivs väldigt litet på översta raden och uigurer brukar skämtsamt säga: ”Uiguriska är det kinesiska språkets ögonbryn.”

2017 avskaffades uiguriska som undervisningsspråk i alla grundskolor. Uiguriska läroböcker har ersatts av kinesiska läroböcker. Som en följd av detta är uigurspråkiga publikationer och tidskrifter som publiceras i Xinjiang på randen till utrotning. Det har samtidigt skett en markant förändring av dess innehåll, då uigurisk historia, kultur och litteratur blivit föremål för kinesisk propaganda. Dessa känsliga publikationer har ersatts av litteratur i en kommunistisk anda.

Även om den kinesiska regeringen har undertecknat en konvention om möjligheten att skydda och utveckla minoritetskulturer, immateriella och kulturella resurser och språkminoriteters litteratur, är dess ”skydd” ett sätt att skapa en ”kinesisk kultur” och använda den som ett verktyg för att utrota etniska grupper som uigurer. Våra kulturella arv, som till exempel ”On ikki Muqam” och ”Mashrab”, anses också vara en del av den kinesiska kulturen men dess ursprungliga betydelse urvattnas samtidigt i och med det.

Xi Jinpings nuvarande politik är en fortsättning på Mao Zedongs politik enligt principen att skilja ”agnarna från vetet” och är i själva verket en aggressiv assimilering av nationens kultur. Professor June Teufel lade fram en teori om att en nationell kulturutveckling kan uppnå normal utveckling endast under ledning av ett parti eller regering som består av den nationaliteten. Kulturell utveckling kan således inte uppstå enbart genom den nationalitetens egna ansträngningar:

“Cultural development carried on by the party and government on behalf of minorities seems to be acceptable, whereas cultural development carried out by minorities on their own behalf seems unacceptable”.

Denna teori är i linje med vårt nuvarande läge och det är svårt att tala om bevarandet och utvecklingen av vår egen kultur i en situation där vårt styre ligger i andras händer.

Här skulle jag vilja analysera de utmaningar som Kinas extremistiska politik utsätter den uiguriska litteraturen för genom att jämföra några av de viktigaste förändringarna inom den inhemska publicistbranschen under senare tid. Eftersom vi har mycket små möjligheter att få reda på vad som för närvarande publiceras i landet, kan jag bara prata om innehållet i de få tidskrifter jag har fått tag på.

Enligt ofullständig statistik har fler än hundra romaner och fler än 43 novellsamlingar på uiguriska publicerats mellan 1949–2001, enligt Mambat Turdis artikel i Minority Publishing House. Efter 1979 har det publicerats 2 000 vetenskapliga artiklar på uiguriska och 27 avhandlingar om vetenskapliga teorier samt recensioner.

Mellan 2001–2016 publicerades ett stort antal klassiker och utländska verk, och antalet privata bokförlag ökade markant.

Enligt statistik i det tolfte numret av tidningen Tarim publicerade man år 2000 totalt 475 dikter av 126 författare, varav tio kvinnliga poeter. Tidningen publicerade även 50 noveller, 17 kortare berättelser och 31 prosadikter och 21 recensioner. Totalt har 18 000 dikter publicerats sedan tidningen grundades. Artikeln hävdar också att uiguriska författare måste förbättra kvaliteten på sitt skrivande och hålla jämna steg med sin samtid. De måste bryta med den litterära kritikern Ehtem Ömars ramverk och Memitimin Hoshurs satiriska berättelser. Artikeln konstaterar också att en icke-traditionell berättarstil har lett till ett ökat antal läsare.

Låt oss titta på det femte numret av Tarim 2010 och det nionde numret från 2018 och jämföra:

Det fanns 11 kategorier i 2010-utgåvan, med endast sju kategorier kvar i 2018-utgåvan. Om vi tittar på teman för verken i de befintliga kategorierna, publiceras artikeln ”Mentaliteten av landsbygdsreformer och litterär skapande av landsbygdens teman i rapporten från den 19:e kongressen” i avsnittet ”Diskussioner och recensioner”, som är inrättat för diskussioner om klassiska verk eller sociala frågor.

”Guldfönster” kategorin innehåller ”Tang dynasti poesi”. Ett antal andra kategorier, inklusive ”Folkets muntliga litteratur” och ”utländsk litteratur” har tagits bort. Vi kan enkelt konstatera att dikternas tema är propaganda för kommunistpartiet genom rubriker som ”Vi är harmoniska släktingar, vi är harmoniska” och ”Min kommunistiska sol”. Vi kan också konstatera att läsarnas rätt att njuta av eller studera uigurisk litteratur eller utländsk litteratur blivit kraftigt begränsad.

Låt oss ta tidningen Xinjiang som exempel. Under åren 1990 till 2000 var tidningens omslag fyllda med slagord som uppmanade uigurer till att ”upprätthålla stabilitet” och ”slå hårt”. Tidningen är nu i stället full av Kommunistpartiets propaganda.

Om vi tittar på tidningens första sida den 1 februari 2019 nämner mer än en fjärdedel av rubrikerna den kinesiska presidenten Xi Jinpings namn. I tidningens så kallade litteraturkategori finns det propagandaliknande verk utan litterära kvaliteter som Kärlek till kommunistpartiet, Aldrig skiljes åt och Tidens ljud.

Tidskriften Samhällsvetenskaplig forskning publicerar vetenskapliga artiklar inom samhällsvetenskapen och den mest auktoritativa forskningen. Även om antalet sidor inte har förändrats i det senaste numret 2018 jämfört med det andra numret av tidskriften, finns det bara totalt fyra avsnitt med totalt sex artiklar publicerade.

De består av översatta artiklar som ”Generalsekreterare Xi Jinpings parti som bygger kärnidéer”, ”Xi Jinpings idé om att bygga social kinesisk stil och bygga socialistisk ekonomi i kinesisk stil”. Åtta andra kategorier med artiklar om historia, religion, kultur, språk, litteratur or arkeologi har försvunnit helt.

Dessutom vet vi att uiguriska läroböcker har tagits bort från utbildningssystemet. Det är inte svårt att föreställa sig att även andra publikationer som romaner, samlingsverk och dylikt också är i fara. För att utrota det uiguriska språket bedriver den kinesiska regeringen också en politik för att eliminera uiguriska författare, poeter, universitetsprofessorer och lingvister. Vissa av dem är placerade i så kallade ”omskolningsläger”, andra saknas eller är dömda till fängelse.

Uigurer som bor utomlands är å ena sidan oroliga för sina landsmän i hemlandet, å andra sidan oroliga över hur uigurer utomlands kan bevara och förmedla det uiguriska språket. Genom att öppna uigurisk modersmåls skolor och organisera kulturella och konstnärliga aktiviteter bland barn och ungdomar arbetar de ständigt för att skydda sitt språk och sin identitet.

Källor:

UHRP, Extracting Cultural Resources: The Exploitation and Criminalization oاf Uyghur Cultural Heritage

曼拜特，土尔地，<<从数字看少数民族出版的发展趋势>>

“Cultural development carried on by the party and government on behalf of minorities seems to be acceptable, whereas cultural development carried out by minorities on their own behalf seems unacceptable."