Varken Ma Chuu eller någon av de andra i gruppen kunde tro sina ögon när de fick se mig, sjuk och arg, ledas tillbaka till fängelset knappt ett dygn efter att jag tagit farväl av dem. Jag ställde i ordning mina saker och vilade sedan, utan att berätta för dem om allt som jag hade varit med om. Knappt hade jag återfått mina krafter förrän en sköterska kom in och förklarade att jag var tvungen att lämna över alla mina mediciner till fängelsets sjukvårdsavdelning. Hon vägrade godta mitt nej. Då dök självaste översköterskan upp och förklarade att ordern om att konfiskera mina mediciner kom direkt från fängelsets överläkare. Hon förklarade att de skulle komma och ge mig medicin vid behov. Jag vägrade gå med på det. Jag hade fått medicinen av mina föräldrar, och ibland delade jag med mig av den till de andra i byggnaden. Inte nog med att jag var sjuk och förvägrades vård, nu skulle jag dessutom behöva lämna över min medicin till dem.

Efter en stund kom fängelsets överläkare in till mig och talade med barsk uppsyn om att de var tvungna att göra så här, eftersom jag på sjukhuset sagt att fängelset skulle bära ansvaret för min behandling. Sedan försökte de med våld ta min korg med mediciner ifrån mig. Jag var tvungen att uppbåda alla mina krafter och när en ur fängelsepersonalen närmade sig mig sa jag: ”Ta ifrån mig mina mediciner om ni vågar. I så fall kommer jag att vägra ta den. Jag kommer att vägra äta. Jag kommer till och med att vägra dricka. Och jag vägrar vara kvar i det där rummet. Utmana mig, om ni vågar. Vi får väl se hur länge en person som haft feber i sex månader och bara väger 36 kilo överlever.” Både fängelsepersonalen och läkaren lämnade mig utan ett ord och försvann snabbt i väg till vårdavdelningen. När fängelsets städare kom in sa jag till dem att lämna mig i fred.

Jag påbörjade snabbt min Vipassana-meditation, som jag inte kunnat utföra regelbundet den senaste tiden. Jag ville förbereda mig, eftersom jag visste att jag inte skulle kunna möta dem igen med all den ilska och alla de känslor som jag bar inom mig. Jag försökte återfinna lugnet genom att fokusera min känsel på nästippen vid varje in- och utandning. Vid liknande situationer brukade jag hitta styrka i Vipassana, läran och kunskap om insikt, och Buddhas ord. Bara en kvart senare kunde jag precis som jag trott höra det regelbundna ljudet av ”Pon Zan, Pon Zan, Pon Zan” (en yogaställning). Jag reste mig från golvet och satte mig på sängkanten. Plötsligt öppnades plåtdörren till vår byggnad. Några uniformerade vakter kom rakt emot mig. Vissa såg bistra ut, som om de letade efter ett offer. Andra såg snarare medlidsamma ut, som om de ville reta sitt offer. På deras axelklaffar fanns stjärnor. Det verkade som om de skickat ner fängelsets högsta ledning. Jag fick syn på chefen för fängelsets sjukvårdsavdelning, men inte överläkaren.

”Vad vill du?”, frågade fängelsedirektören U Tha Oo.
”För det första vill jag behålla mina mediciner. För det andra vill jag inte behandlas av fängelsets överläkare, jag vill träffa en annan läkare”, svarade jag rättframt.
Jag fick höra samma sak, att de var tvungna att göra så här på grund av vad jag sagt på sjukhuset.
”Det är dumheter. Jag fick komma till sjukhuset, men jag fick ingen vård.”
”Ordern kommer uppifrån. Vi kan inte göra något.”
”Varför måste ni då ta ifrån mig mina mediciner?”
Trots att jag kämpade för att hålla känslorna i schack lät min röst sträv. Jag tänkte att jag inte fick förlora fokus. Jag fokuserade min uppmärksamhet på nästippen och min in- och utandning, och försökte återfinna lugnet.
”Det beror på att du kan använda medicinen för att begå självmord. Det vore inte konstigt, du vet hur medicinen fungerar”, svarade biträdande fängelsedirektören U Ohn Lwin vänligt.
Bra, tänkte jag, nu har jag hittat rätt person att tala med.
”Åh, nej, farbror, inte alls.”
Jag kallade honom medvetet ”farbror” och undvek därmed standarduttrycken ”Saya” och ”Htaung Pyne” (lärare och fängelsedirektör). Jag ville komma nära honom och få honom att känna empati.
”Om jag hade velat dö skulle jag kunna slå mitt huvud mot betongväggen, även om ni så lämnade mig naken i cellen. Problemet är att jag vill leva och må bra, inte ta mitt liv. Jag vill inte dö. Ni har förvägrat mig rätten till riktig vård, och därför ber jag farbror om att gå med på mina två krav.”

Jag darrade inte längre lika mycket på rösten. Självmord är förbjudet enligt den burmesiska lagstiftningen och om jag tar mitt liv kan jag enligt buddhismens lära aldrig lämna Samsara, återfödelsens hjul. Jag skulle ha fått lida av konsekvenserna under mina fem hundra kommande liv. Jag hade aldrig funderat på saken förut och kommer aldrig att göra det heller, men jag blev förbluffad över att de hade trott det om mig.

”Det är det ni utsätter mig för som dödar mig, farbror. Det var därför jag sa att fängelset måste bära ansvaret för konsekvenserna av att jag inte får rätt vård.”
”Prata inte så mycket. Du är inte frisk”, sa sjukhuschefen. Jag kände mig plötsligt väldigt ledsen.
”Ha lite medlidande, Saya. Har du någonsin haft feber i sex månader? Har dina barn varit lika sjuka?”
Medan jag talade kände jag hur tårarna vällde fram. Jag tänkte ”nej”. Jag måste minnas Vipassana. Jag måste! Nej. Eftersom jag inte hade övat regelbundet orkade jag inte stå emot, och snart rann tårarna nerför mina kinder.
”Kära du, kom ihåg att man brukar säga ”År 2000 är alla friska”. Du kommer att bli frisk”, sa han och försökte trösta mig. Jag slutade gråta.
”Nej, det är fel. Det är inte så man brukar säga. Det är ’År 2000 ska alla kunna bli friska’. Det vore omöjligt för alla att bli friska på en och samma dag. Det behöver man inte vara filosof för att förstå. Försök se det ur en lam människas perspektiv. Det man menar är att alla ska ha möjlighet till vård och omsorg år 2000. Alla betyder såväl rika som fattiga, svarta som vita, fångar som alla andra, alla borde ha tillgång till vård. Jag ber bara om att få riktig vård för mina besvär. Jag tror att ni förstår att jag som läkare inte vill återvända till sjukhuset som sjuk fånge. Jag slutar klaga om jag får rätt behandling här. Jag vill verkligen inte behöva bege mig till något sjukhus i det här tillståndet. Eftersom jag är läkare vet jag när behandlingen jag får på fängelsets sjukvårdsavdelning är tillräcklig och när den inte är det, precis som jag vet när jag får rätt behandling och när jag inte får det. Jag vet vad jag ska göra för att överleva. Därför ber jag om rätt sorts behandling.” Jag lät som en föreläsare.
”Det stämmer, det kan vi förstå. Vi ska inte ta ifrån dig dina mediciner. Men varför vägrar du behandlas av vår överläkare? Hon är väldigt upprörd och står där borta och gråter”, sa biträdande fängelsechefen. Där borta stod fler tjänstemän, de såg alla ganska avslappnade ut.
”Det är inte så konstigt, farbror. Som läkare är det ett tufft beslut att vägra behandlas av en annan läkare. Det är det sista jag vill. Men det är en fråga om liv och död. Hennes behandling äventyrar mitt liv. Hon vägrar ta emot de råd och förslag jag velat ge henne. Om vi fortsätter på det här viset kommer jag inte att vara kvar i livet länge till. Farbror, låt mig ställa er en fråga. Vad skulle ni göra om er familjeläkare sa att ni hade sex månader kvar att leva?”
Vid det här laget kände vi oss lugna till mods och stämningen var inte längre spänd.
”Vem? Jag? Åh, jag skulle åka till alla de platser jag vill hinna besöka. Och äta all mat jag tycker om”, svarade han lättsamt. Alla log försiktigt.
”Om jag vore er skulle jag inte göra det”, sa jag gåtfullt med ett leende.
”Vad skulle du göra då?”
”Jag skulle gå till en annan läkare och be om ett andra utlåtande. Kanske skulle den läkaren inte alls anse att ni hade sex månader kvar att leva.”
Jag hörde lågmält skratt från tjänstemännen, men biträdande fängelsechefen skrattade öppenhjärtigt och högt.
”Det är allt, farbror. Jag skulle vilja få ett andra utlåtande från en annan läkare som inte tror att jag har sex månader kvar att leva.”
Jag vände mig till sjukhuschefen och sa: ”Låt oss göra så här, Saya. I fortsättningen ansvarar du för min behandling. I så fall går jag med på det.”
”Ma Thida, du är fri.”
Biträdande fängelsechefen uttalade orden med sänkt blick och gav ifrån sig en tyst suck. ”Ma Thida, du är fri. Ma Thida, du är fri.” Orden ekade i mitt huvud. Jag pekade på hänglåset på min cell och frågade:
”Vad menar du, farbror? Skulle jag, som är inlåst i den här cellen på tolv kvadratmeter 23 timmar och 15 minuter om dagen, vara fri?” Jag visste vad han menade, men jag ville ändå fråga.
”Du kan säga vad du tycker. Vi är bara tjänstemän. Försök förstå.” Hans röst blev tunnare allteftersom han talade. Det var så tyst att man hade kunnat höra en knappnål falla till marken. Jag förstod att jag inte skulle insistera. I stället vände jag mig till sjukhuschefen och sa:
”Jag ber er om hjälp, Saya. Ni har möjlighet att skriva en officiell rapport, säg att en kvinnlig fånge fruktar för sitt liv och därför vägrar behandlas av fängelsets överläkare, att hon ber er ansvara för behandlingen och att det är därför ni skriver … något i den stilen.”
”Okej, vi ska ordna det. Men nu är du trött, thamee[1]. Du borde äta och sedan vila. Vi som är äldre är också trötta. Nu måste vi gå.”
”Ja. Men jag vill inte träffa överläkaren förrän jag fått se brevet där ni övertar ansvaret. Jag vill bara tala med er och andra läkare, inte med henne.”
”Okej, okej.”
Och med de orden lämnade de mig. Personalen såg lättad ut. Nu kunde jag förbereda mig och dela upp maten som mina föräldrar och Thida Oo gett mig och dela den med de andra på fängelset. Flickorna och kvinnorna ville höra om min tid i frihet utanför fängelsets väggar, men jag ville hellre berätta om min frihet innanför fängelsets väggar. ”Ma Thida, du är fri.” Jag mindes biträdande fängelsechefens ord och undrade om jag någonsin hade förlorat min yttrandefrihet under min tid i fängelset.