En stat som fruktar sitt eget folk kallar sina mest principfasta medborgare något annat än just det. Aktivisten är terrorist. Bondeledaren är mördare. Människorättskämpen är kidnappare. När epitet som dessa används av statens styrkor omvandlar de politiska övertygelser till brottsliga handlingar och möjliggör att de som ses som dissidenter trakasseras, att de grips och fängslas utan rättegång, att de försvinner och mister livet. Enligt människorättsorganisationen Karapatan fanns det i mars i år 745 politiska fångar i Filippinerna, varav 160 frihetsberövats under Ferdinand Marcos Jr. Sedan han blev president i juli 2022 har 15 påtvingade försvinnanden och 124 utomrättsliga avrättningar ägt rum.

Det är knappast en tröst att Irene Khan, FN:s särskilda rapportör för åsikts- och yttrandefrihet, har kommit fram till att Marcos Jr är ”mer öppen och tolerant” jämfört med sin föregångare Rodrigo Duterte, som ”öppet nedvärderade och hotade sina kritiker”. Khans slutgiltiga rapport om Filippinerna, som presenterades för FN:s råd för mänskliga rättigheter i juni 2025, konstaterar att klimatet är mer mottagligt för mänskliga rättigheter under Marcos Jr:s regering, och lyfter också fram dess handlingskraft i mars 2025 när Duterte greps och utlämnades till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Duterte misstänks för brott mot mänskligheten genom mord under nästan ett decennium, från 2011 när han var borgmästare i Davao City fram till 2019, tre år in i hans presidentskap, när Filippinerna genom ett regeringsbeslut lämnade ICC när tribunalen börjat utreda hans krig mot narkotika. Med tusentals dödsoffer (den försiktiga uppskattningen ligger strax under 8 000 men enligt människorättsorganisationer kan det vara så många som 30 000) var narkotikakriget till stor del ett krig mot de fattiga, påeldat av Dutertes regelbundna utläggningar i teve som manade på polisen och militären att döda, döda, döda och därmed snabbt lade grunden för hans regims övergripande inriktning på statligt våld.

Aktivister och lokala ledare, journalister och kulturarbetare skonades inte. I augusti 2020, medan filippinier uthärdade påfrestande restriktioner under den tidiga covid-19-pandemin, blev Randall Echanis, bondeledare och fredsförespråkare i den filippinska Nationella demokratiska fronten, mördad i Quezon City, och hans kropp bar tydliga spår av tortyr. Bland de tjugo journalister som mördades under Duterte återfinns Jesus Malabanan, som medverkat i Reuters granskning av Dutertes drogkrig; han dödades i december 2021. Poeten och aktivisten Kerima Lorena Tariman, som gick under jorden 2018 för att gå med i den väpnade revolutionsrörelsen, dödades av militär i Negros Occidental i augusti 2021. Hennes make och aktivistkollega, poeten och musikern Ericson Acosta, dödades av militär i samma provins i november 2022.

I Filippinerna, som konsekvent rankas som det farligaste landet i Asien för markrättsaktivister och miljökämpar av Global Witness, skedde under Duterte flera massmord på urfolk, jordbruksarbetare, bönder och aktivister på landsbygden, som hör till landets mest militariserade områden. Sju av tio jordbruksarbetare i Filippinerna äger ingen mark, och kampen för verklig jordreform går fortsatt trögt. Filippinernas urfolk hör till de fattigaste av de fattiga och toppar listan över fattigdom enligt de senaste siffrorna från den filippinska statistikmyndigheten. När de protesterar mot aggressiv exploatering, försvarar sina historiska marker och gör anspråk på sina markrättigheter bemöter staten de mest utsatta filippinierna med sina mest brutala metoder. I oktober 2018 dödades nio jordbruksarbetare på en odlingslott som jordreformsförespråkare startat på en hacienda på ön Negros. På år 2020:s sista dag dödade polisen nio ledare för tumandokfolket i Panay, som de anklagade för kommunism och våldsamt motstånd. Tumandokfolket har protesterat mot Jalaurdammen som ska byggas på deras traditionella marker för en miljard peso. En av de fem som dödades i februari 2022 i New Bataan, Davao de Oro, var Chad Booc, en lärarvolontär i lokalsamhället samt aktivist för miljön och urfolks rättigheter.

Parallellt med den växande dödssiffran ökade också antalet gripanden och frihetsberövanden. I februari 2020 greps Frenchie Mae Cumpio, journalist och verksamhetschef på Eastern Vista, i Tacloban City misstänkt för olaga vapeninnehav och terrorfinansiering. Bara månader efter mordet på pappa Randall greps författaren och bondeledaren Amanda Echanis tillsammans med sin nyfödda son i Tuguegarao City, även hon misstänkt för olaga innehav av vapen och explosiva ämnen. Det är en välkänd taktik militären använder mot aktivister, med falska misstankar och ofta planterade bevis. Någon frigivning mot borgen medges inte för detta brott, varför måltavlorna döms till långa fängelsevistelser som blir än längre på grund av rättssystemets ökända ineffektivitet. Det tar i snitt fyra år för politiska fångar att få sin rättegång och dom, baserat på uppgifter från människorättsorganisationerna Karapatan och Kapatid; både Cumpio och Echanis är fortsatt frihetsberövade. Enligt Karapatan hade 591 av de 802 politiska fångar som fanns i landet i slutet av Dutertes presidentperiod gripits under hans regim. Den mest kända av dem var den sittande senatorn och envisa Dutertekritikern Leila de Lima, som greps 2017 och hölls fängslad i mer än sex år. Lägg därtill att landets största tevekanal ABS-CBN stängdes ner efter flera hot om nedstängning från presidenten, och Duterte gjorde fullständigt klart att yttrandefriheten var begränsad och att de var skyldiga att visa aktning för hans järnhandsstyre.

Marcos Jr:s väg till makten underlättades till stor del av alliansen hans familj ingått med familjen Duterte (Sara Duterte, Rodrigos dotter, är just nu vicepresident), och halvvägs in i hans mandatperiod är tecknen på förändring, skriver Khan i sin rapport, ”inte tillräckliga för att göra någon betydande skillnad i läget för yttrandefriheten i Filippinerna”. Khans rapport lyfter särskilt fram ”rödmärkning” – att ”benämna, märka eller utmåla grupper eller enskilda som anhängare av, värvare till eller medlemmar i Nya folkarmén, Filippinernas kommunistpartis väpnade gren” – som ett allvarligt hot mot civilsamhället, som framför allt innebär fara för ”de som kritiserar regeringens politik, förespråkar ansvarsskyldighet för mänskliga rättigheter och social rättvisa eller har progressiva politiska åsikter”. Staten har länge sett sådana människor som fiender, och har länge sanktionerat tvångsåtgärder mot dem under förevändning att bekämpa terrorism och samhällsomstörtande rörelser. Randall Echanis fängelsevistelser är ett exempel på det. Han frihetsberövades första gången under Ferdinand Marcos (pappa till den nuvarande presidenten) och släpptes strax efter att diktatorn störtats under People Power-revolutionen 1986. Han fängslades för andra gången under president Corazon Aquino, som utsågs till president av den revolution som drivit ut Marcos den äldre, och fängslades sedan för tredje gången under president Gloria Macapagal-Arroyo. Tariman satt frihetsberövad i ett år under president Joseph Estrada. Acosta satt fängslad i två år under president Benigno Aquino III (son till den tidigare presidenten Corazon). Echanis, Tariman och Acosta dödades alla tre under president Duterte, vars regim trappade upp rödmärkningen till en ny nivå och gjorde den dödlig för många och ett evigt plågoris för ännu fler.

I ett riktat angrepp mot den akademiska friheten rödmärkte Duterte själv University of the Philippines (UP) i november 2020, när han kallade landets främsta statliga universitet en grogrund för kommunister och hotade att dra in dess anslag. Några månader senare publicerade den filippinska försvarsmakten (AFP) en lista på sina sociala medier som rödmärkte UP-alumner som varit studentledare flera decennier tidigare. Metoder som dessa som riktar in sig på den akademiska världen, i synnerhet ett lärosäte med aktivistisk historia (UP miste några av sina mest lovande unga intellektuella under Marcos den äldres brutala krigslagar), slår ner på kunskapsproduktion som vilar på sociala verkligheter och likställer den kritik mot regeringen som sådan kunskap med nödvändighet framkallar med omstörtande verksamhet. Övervakningen omfattade också bibliotek, som när Kalinga State University och Isabela State University tömde sina bibliotek på böcker och annat material kopplat till Nationella demokratiska fronten, efter ett pm från högskolenämnden i regionen Cordillera som krävde att ”omstörtande” material gallrades från bibliotekens samlingar. Det påverkade författare och förlag, precis som när Komisyon sa Wikang Filipino (nämnden för det filippinska språket) själv blev rödmärkt av personer med kända kopplingar till regeringen och utfärdade ett pm som censurerade nämndens egna böcker genom att stoppa utgivning och distribution av fem böcker som ansågs vara omstörtande och regeringsfientliga.

Medan myndighetsbeslut från flera håll legitimerade rödmärkning frodades systematiska angrepp mot den akademiska friheten, pressfriheten och yttrandefriheten. Med hjälp av rubriceringen terrorfinansiering fryste Rådet mot penningtvätt (AMLC) år 2021 tillgångarna för jordbruksarbetarförbundet Amihan National Federation of Peasant Women och åtta andra organisationer. Under 2022 beordrades internetleverantörer av den nationella telekom-myndigheten att blockera åtkomst till den alternativa nyhetssajten Bulatlat på grund av påstådda kopplingar till Nya folkarmén; det var ingen isolerad händelse, eftersom ytterligare 26 sajter blev oåtkomliga på samma vis. Till och med bokhandlar blev rödmärkta – två oberoende bokhandlar vandaliserades under samma dag, med orden ”NPA” (Nya folkarmén) och ”Terorista” klottrat i rött.

Att Duterte sitter frihetsberövad i Haag må vara en milstolpe på vägen mot upprättelse för de som föll offer för hans blodiga regim, men det utgör på intet vis bevis för Marcos Jr:s engagemang för mänskliga rättigheter, utan snarare kulmen för den pågående konflikten mellan familjerna Marcos och Duterte. Att deras strategiska allians kollapsat understryker bara de två härskarklanernas gemensamma historia av att utsätta Filippinerna för skräckvälden och ekonomisk skövling, och deras gemensamma begär efter att behålla makten och undgå att ställas till svars. Marcos Jr tiger föga förvånande om de grymheter som skedde under hans pappas regim, och är fortsatt oemottaglig för kraven på upprättelse för dess många offer; under hans överinseende är hans familjs rikedomar lika orättfångna och oåterbetalda som förut, misstankarna om skattesmitning har ännu inte fått sin upplösning och de två miljarder dollar en amerikansk domstol dömt familjen att betala till krigslagarnas offer förblir obetalda. Diktatorn Marcos återvände 2016 som hjälten Marcos, tjugosju år efter sin död, och uppsvinget för familjens rykte möjliggjordes i hög grad av den då nyvalda president Duterte som, när han godkände diktatorns kontroversiella gravsättning i Libingan ng mga Bayani (Hjältarnas kyrkogård) kraftfullt skrev om historien i en storslagen symbolisk gest för att förhärliga den föregångare han så högljutt sade sig beundra.

Marcos Jr må ha godkänt Dutertes gripande, men det Duterte institutionaliserade har han hyllat och bevarat. Den juridiska och byråkratiska infrastruktur Duterte införde för att ge en kuslig inverkan på yttrandefriheten och för att legitimera repression förblir intakt. Den myndighetsgemensamma satsningen Nationella arbetsgruppen för att stoppa lokala kommunistiska väpnade konflikter (NTF-ELCAC) har, sedan den startades av Duterte 2018 för att ”implementera regeringens ’hela nationen’-strategi för att hitta grundorsaken till uppror”, varit ett ökänt regeringsverktyg för oupphörlig rödmärkning. Krav på att lägga ner NTF-ELCAC, som först ställdes strax efter att gruppen bildats, fortsätter att ställas av olika progressiva organisationer och, i närtid, av FN-experterna Khan och Ian Fry (särskild rapportör för att främja och skydda mänskliga rättigheter i samband med klimatförändringar). Marcos Jr har, precis som sin föregångare, ignorerat dessa krav. Från juli 2022 till december 2024, eller bara drygt två år in i hans tid som president, registrerade Karapatan 3 706 431 offer för rödmärkning och konstaterade att måltavlorna ”blev hotade, sattes under övervakning och ofta tvingades att överlämna sig som väpnade rebeller för att blåsa upp NTF-ELCAC:s ’bedrifter’ och därmed rättfärdiga dess växande budgetanspråk”. Ställd inför sådana enorma människorättsöverträdelser har Marcos Jr lovordat myndigheten som ”framgångsrikt” motarbetat terrorism och svurit att ”fortsätta investera i denna framgångssaga”.

Detta stöd för NTF-ELCAC gör det mindre troligt att 2020 års antiterrorismlag, en kvarleva från Duterte-tiden, ses över eller till och med avskaffas. Genom att ge juridisk underbyggnad åt befintliga tillvägagångssätt som urholkar de mänskliga rättigheterna, exempelvis att gripa påstådda terrorister utan häktningsorder eller utföra övervakning som riskerar att kränka rätten till privatliv, blir den lagen ännu ett vapen som staten kan använda mot sitt eget folk under förevändning att det handlar om att skydda dem. Med mekanismer som dessa i åtanke, som hotar yttrandefriheten, och med en regering som säkerställer deras fortsatta existens, är det svårt att se de andra rekommendationerna i Khans rapport som genomförbara, exempelvis att ratificera konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, att avkriminalisera förtal som det definierades i 2012 års lag mot cyberbrottslighet, eller att anta lagen till skydd för människorättsförsvarare. Och även om dessa rekommendationer skulle bli verklighet skulle rättsapparatens beryktade ineffektivitet och den djupt rotade straffrihetskulturen fortsätta att sätta käppar i hjulen för dem.

I juni 2025 levererade Committee to Protect Journalists ett brev från den frihetsberövade journalisten Frenchie Mae Cumpio till Genève, där det lästes upp av Khan på FN:s högkvarter. Bara tjugosex år gammal har Cumpio redan tillbringat fem år bakom galler och riskerar upp till fyrtio år i fängelse om hon döms. ”Hur ska vi ens kunna bekämpa en väl iscensatt lögn?” skriver Cumpio. ”Folk kallar oss modiga som håller ut, men jag måste medge att jag ibland känner något annat.” Att höra ursinnet i Cumpios ord är att möta det lidande som följer av att historien upprepar sig, gång på gång, av att staten håller yttrandefriheten gisslan och utsätter den för det ologikens våld som, när det tillämpas nog ofta, leder till fängelse för dess måltavla: aktivisten är terrorist är brottsling. Men den här historien upprepar sig också: ingen generation saknar principfasta dissidenter, saknar människor som riskerar livet för att avslöja lögnen. Cumpio medger att hon inte alltid känner sig modig, vilket trots allt visar att modet finns kvar. Kampen för hennes och hennes gelikars frihet fortsätter, och är en del av kampen för en rättvis värld, en värld där det är tydligt vem av fascisten och aktivisten som är brottsling och vem som inte är det, vem som är hjälte och vem som inte är det. I den världen kommer sanningen att segra och orden återfå sina verkliga betydelser.