Vi lever i en tid då dråpslagen avlöser varandra, då allt som omger oss försöker tvinga oss till tystnad. En tid som likt ingen annan sånär fört oss samman i en gemensam erfarenhet. Ingenstans är något sig likt men var och en har vi berövats något som öppnar en väg, var och en av oss har vi ryckts upp från våra grundvalar.

Det är en situation som gör det omöjligt för mig att återvinna balansen, som får mig att i ena stunden klamra mig fast vid min egen intima verklighet, för att vid andra tillfällen dras till de större verkligheter som omger och angår mig.

Vi lever i en tid av konvulsioner, av känslostormar, där nya offerhandlingar oupphörligen måste till, i en balett av ändlöst upprepade åtbörder, där kompromisser ofta sätter krokben för oss i väntan på nästa dråpslag som i sin tur ofelbart tvingar fram nya kompromisser som lägger ytterligare sten på bördan.

Jag lever i ett land i sorg sedan alltför länge, ett land som inte i egentlig mening förmått hedra sina döda och inte heller fullt ut kunnat befria dem, ett land som ständigt skjuter livet och de levande på framtiden. Ett land där man skapar sig en härva av konflikter för att slippa nudda vid hjärtat av den verkliga konflikten.

Då måste man kunna tiga för att acceptera sorgen, tiga för att ta sig ur konvulsionernas strömvirvel, tiga för att vägra konfliktens språk, att tiga är ibland den enda möjliga brytpunkten, det enda verkliga motståndet.

Mitt land har alltför ofta offrat sina barn på de högre målens altare. Mitt lands barn har inte slutat offra sig i hopp om att deras barn eller barnbarn en dag ska få se en ny och inte fullt så tragisk jord födas.

Vi gråter över tragiken och ändå är det den vi varje dag återupprepar.

Vi är befrielsekrigets barn och alltså gör vi motstånd, vi som berövats allt, klanstridernas barn, barnen som överlevt det våldsamma decenniet och som lärt sig att dölja sina blåmärken, den institutionaliserade korruptionens barn och ändå fortsätter vi göra motstånd, och vi vet att en enda tändsticka är nog för att kalla samman våra offervilliga själar.

Ett berömt algeriskt talesätt räcker för att definiera oss: Det enda som finns kvar i floden är dess stenar. Vi är barn trogna jorden även sedan den slutat att släcka vår törst. Även när vi förråder gör vi det inte fullt ut. Med våra magra och förkrympta magsäckar vet vi att våra själar finns därnere på den förtorkade flodbädden som vi en dag måste ge tillbaka dess strömmande vatten.

Mitt land har dödat sina poeter på en rad olika sätt, bränt dem och övergett dem, pekat ut dem, demoniserat dem, täckt över dem med ett tjockt lager glömska, ersatt dem med ett osammanhängande myller. Mitt land har tagit livet av sina siare och, ibland, av deras vissna skepnader, skapat myter.

Myter för att ta livet av andra poeter.

Poeterna har hjälpt mig att leva, de har varit en räddande kompass som gjort det möjligt för mig att läsa mitt samhälles och dess historias komplexitet.

Det var ingen som erbjöd mig de här poeterna, de förbigicks under tystnad. Jag har alltså varit tvungen att själv leta fram dem och allt eftersom förstå deras val, deras verk och hur de gått tillväga.

Så här i efterhand ser man tydligare hur sköra deras öden var, i vilken utsträckning de var inte bara vittnen av sin tid utan också formats och misshandlats av den.

Det är arvet efter dessa algeriska poeter som har format mig. Det är minnena de inte lämnat efter sig, deras frånvaro i läroplanen och i offentligheten som har gjort mig till den jag är och väckt min lust till minne och sanning.

Av de här poeterna återstår starka och instruktiva verk men även sådant som gått i arv eller manar till brodermord.

Jag kommer att tänka på ett brev som Jean Sénac, en militant, glödhet förkämpe för Algeriets självständighet, skrev till Jean Amrouche. Ett brev där han ber om ursäkt för sin omdömeslöshet att ha fallit till föga för elaka tungor vars enda mål är att så split och att smutsa ner. Amrouche beskylldes för att ha visat bristande engagemang till och med då han hade kastats ut från den franska radion för sina kontakter med den algeriska motståndsrörelsen. Det var från Schweiz som han därefter fortsatte att tala sig varm för Algeriets självständighet.

Jean Sénacs utsikter att assimileras som algerier var och förblev obefintliga, trots hans osvikliga engagemang. Han fick till och med sparken från den algeriska radion efter statskuppen 1965 och bannlystes från institutioner företrädda av poeter som Malek Haddad, som för övrigt snart lade ner pennan och slutade skriva. Sénac mördad i sin källare, Sénac vars unga poetvänner torterats under kriget inom ramarna för den rättegång som fastställde att det rörde sig om en försmådd älskares passionerade akt.

Bachir Hadj Ali som gick under jorden under kriget fick sedan känna på både tortyr och hur det var att leva under övervakning efter självständigheten. Myriam Ben har fått gå under jorden och leva i exil både en och två gånger. Djamal Amrani utsattes för tortyr under kriget och tvingades sedan gå under jorden i sorg över sina vänner som dödades en efter en under det våldsamma decenniet.

Kateb Yacine med sin unga blick genomlevde massakrerna 1945 och sedan krigets fasor, för att sedan hudflängas av myndigheterna och slutligen gå i exil.

Tahar Djaout mördades i sitt hem i Ain Benian. Youcef Sebti togs av daga på Lantbruksuniversitetet där han undervisade på agronomlinjen. Vänner som undervisar där i dag och som deltar i demonstrationerna i Alger mot det korrupta systemet vet inte ett smack om sin mördade kollega och har inte läst en rad av vare sig Sebti, Amrani, Sénac eller ens Dib som lovsjunger ”rösterna som befriar sig”.

Tahar om vilken en ung poet senare ska säga att han inte övertygar. En som med rundnätt kroppshydda, knappt ens i puberteten, ränner omkring på Algers gator och ropar och vill begå fadermord – på detta barn – i en nation av föräldralösa.

Men vem kan väl vilja döda en föräldralös, vars tinningar fortfarande är varma efter kulorna?

Så många bannlysningar av poeter, av dem som trakasserar men lika ofta av dem som är med i kampen eller tror sig vara det och som, genom sin hållning, inte gör annat än att reproducera förtrycket. Så många lättköpta bannlysningar!

Hur födas och bygga sig en identitet med en sådan utgångspunkt, utifrån alla dessa dramer som tvingar oss och drar iväg med oss till anspråkslöshet och inåtvändhet?

Det är om livet vi pratar. Människor som kämpat för att kunna leva ett värdigt liv, för ökad rättvisa, skapandet av ett mer inkluderande Algeriet, ett Algeriet som äntligen hedrar sitt mångkulturella arv. Dramerna avlöser varandra på ett sätt som tycks upprepa sig från generation till generation. Ändå har varje enskild individ handlat med målet att bryta trenden.

Tortyren, fängelset, dödandet, den politiska kampen, förnekelsen, kränkningen, förtigandet… är inga öden för poeter. En poets öde är att leva, med öppen blick, att skapa, förmedla. Det vill säga just det som ofta är som allra svårast för poeter i tider av ofärd och förtryck. Det är att häva förtrycket, vilket det än må vara, som de måste göra till sin uppgift för att åstadkomma det ingen annan är i stånd till.

Detta innebär inte att poeten upphör att vara medborgare men hen får samtidigt inte ge vika för rådande trender. Det gäller att inte framstå som en karikatyr av de reaktionäras systematiska bakåtsträvande. Likt en fotograf måste poeten upplösa sig själv, skärpa blicken och sina sinnen, avlyssna och slutligen skulptera visionen som ska fortsätta verket som grundar sig på hens egna rötter.

Och om det därmed krävs att man kliver ur kollektivet med allt vad det innebär av öppet hån och uteslutningar, får man inte glömma att sörja sina bröder och systrar in i minsta subtilitet.

Därför gäller det att hålla stånd mot alla uppbyggliga klichéer, den om den offervillige hjälten, den modige profeten. För att stå emot gäller det att ta sig ur den repetitiva strömvirveln, den förväntade rollen, att ställa sig själv frågan om vad tiden har att säga oss och vad vi har för svar att ge den.

Att stå emot är att överbrygga avståndet till den ”kunskap” som saknas hos dem som inte har bestått provet. Det är att utveckla ett språk som når bortom känslan, som avslöjar de alltjämt outforskade frågorna, perspektivet och kontrasten som saknas.

Poeten är inte uppbygglig, inte någons verktyg. Den som anser att poeten fyller en social funktion talar fel språk och har en lång väg att gå.

Poeten talar när alla andra tiger och tiger när världen äntligen vaknar upp ur dvalan. Det är under de ändlösa dagarnas förtryck då ingen akt av handling varit möjlig som poeterna talat till mig. Det skulle de ha kunnat göra till var och en som varit beredd att gå hela vägen och avhända sig den logik som klanerna lärt dem.

Jag lever i ett land där vi vet att motståndet står och faller med vår förmåga att härda ut. Ett land där vi är medvetna om att våra liv är satta i karantän, med utegångsförbud, uppoffringar och en väntan som dragit ut lovligt länge på tiden.

I den gemensamma prövningen lyser varje poet upp vad som krävs för att den andre ska kunna tala, nödvändigt för att någonting i medvetandena ska kunna frigöra sig och ett kollektivt flöde äntligen sätta sig i rörelse. Men poeten är inte själv medveten om hur hen lyser upp, inte heller hur hens röst kan nå fram, eller vem den kan nå fram till, bara att detta är hens del i svindeln.

För den som vet hur tungt offret är innebär motståndet att villkorslöst ge företräde åt den levande, varje levande. Att aldrig någonsin mer acceptera att någon som helst, om än aldrig så liten strid skjuter upp den levande till morgondagen.

Till sist, att vara poet är att skapa en horisont inom sig, att erbjuda var och en att utforska sin egen horisont, sina möjliga, bortom dogmer och fjäsk för egen vinnings skull.

Att stå emot, det är att acceptera denna ändlöshet av horisonter som strövar omkring, sluter sig till varandra, bildar front för att avlägsna våldets spöke, allt våld.

Alger, den 11 november 2020